Hella Wuolijoki

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hella Wuolijoki
Hella Wuolijoki, the director-general of Finnish Broadcasting Company 1944 -1949..jpg
Född22 juli 1886[1][2][3]
Helme, Estland, Estland
Död2 februari 1954[4][5][2] (67 år)
Helsingfors
BegravdSandudds begravningsplats
MedborgarskapEstland, Finland och Kejsardömet Ryssland
Utbildad vidHelsingfors universitet Arbcom ru editing.svg
SysselsättningPolitiker[6], författare, dramatiker[3], journalist
Befattning
Ledamot av Finlands riksdag
Finlands 18:e riksdag, Birkalands valkrets (1946–1948)[7]
ArbetsgivareYle
Politiskt parti
Demokratiska förbundet för Finlands folk
MakeSulo Wuolijoki
(g. 1908–1923)
BarnVappu Tuomioja (f. 1911)
Utmärkelser
Pro Finlandia-medaljen av Finlands Lejons orden (1952)
Redigera Wikidata

Hella Wuolijoki, ursprungligen Ella Marie Murrik, född 22 juli 1886 i Helme, Livland, död 2 februari 1954 i Helsingfors i Finland, var en finländsk författare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hella Wuolijoki tog studentexamen i Dorpat och studerade sedan vidare i Finland och blev fil.mag. 1908. Hon stannade i Finland, skrev på finska och drev industri och jordbruk. Hon var chef för Rundradion 1945-49 och riksdagsledamot för Demokratiska förbundet för Finlands folk 1946-48.

Hella Wuolijoki bidrog aktivt till fredsförhandlingarna 1940 tack vare personlig vänskap med Aleksandra Kollontaj i Sverige.[8] År 1943 greps hon av Skyddspolisen under Fortsättningskriget för medhjälp till spioneri eftersom hon hade skyddat en sovjetisk agent, Kerttu Nuorteva, som landsatts i Finland med fallskärm för att samla information om de tyska trupperna där. Hon dömdes till livstids fängelse, men frigavs 1944 efter vapenstilleståndet och krav från Sovjetunionen.

Hon skrev skådespel och samarbetade med Bertolt Brecht om den finska versionen av Herr Puntila och hans dräng Matti,[9] som var hennes uppslag.

Hella Wuolijoki var gift med Sulo Wuolijoki och mormor till Finlands tidigare utrikesminister Erkki Tuomioja. Hon ligger begravd på Sandudds begravningsplats.[10]

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Fånge var jag aldrig (Enkä ollut vanki) (översättning från finskan av Kajsa Krook, Bonnier, 1945)
  • Motgift: komedi (Vastamyrkky) (Översättning Anita Halldén, radiobearbetning Herbert Grevenius) (Radiotjänst, 1946)
  • En skolflicka i Dorpat. Åren 1901-1904: Min monolog i tidens drama (Koututyttönä Tartossa) (övers. från finskan av Anna Bondestam, Bonnier, 1946)
  • Sången om kriget (Sõjalaul) (inledning och översättning Enel Melberg, Ellerström, 2007)
  • Kvinnorna på Niskavuori och fyra andra teaterpjäser i samma serie, från 1936 (under pseudonymen Juhani Tervapää).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, läs online, läst: 23 mars 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Bibliographisches Institut & F. A. Brockhaus & Wissen Media Verlag (red.), Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: wuolijoki-hella, omnämnd som: Hella Wuolijoki, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Archive of Fine Arts, person-ID på abART: 118030, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  4. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  5. ^ Eesti biograafiline andmebaas ISIK, Eesti biograafiline andmebaas-ID: 4303, omnämnd som: Hella Wuolijoki, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ Riksdagsledamöterna, Finlands riksdag, Id för finländska riksdagsledamöter: 911769, läst: 3 april 2022.[källa från Wikidata]
  7. ^ Id för finländska riksdagsledamöter: 911769, läst: 2 februari 2018.[källa från Wikidata]
  8. ^ Bra Böckers lexikon, 1980.
  9. ^ ”Bertolt (Bert) Brecht - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/bertolt-bert-brecht. Läst 2 juli 2021. 
  10. ^ På nya delen enligt Kvinnornas Helsingfors - en kulturhistorisk guide. Schildts förlag, Helsingfors 2011. ISBN 978-951-50-2007-9, s. 54, men i Sanduddsområdet enligt Sandudds begravningsplats wikipediasida

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]