Finska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
finska
suomi
Talas i Finland Finland
Sverige Sverige
Ryssland Ryssland (nordvästra)
Norge Norge (norra)
Region Norden
Antal talare 5 miljoner[1]
Status stabilt
Klassificering uraliskt

  finsk-ugriskt
   östersjöfinskt

    finska
Officiell status
Officiellt språk i Finland Finland
Europeiska unionen EU
Minoritetsspråk i
Sverige Sverige
Ryssland Karelska republiken, Ryssland
Språkmyndighet Finsk språkvård vid Institutet för de inhemska språken
Språkkoder
ISO 639-1 fi
ISO 639-2 fin
ISO 639-3 fin

Finska är det i Finland mest talade av två officiella språk, officiellt minoritetsspråk i Karelska republiken i Ryssland och ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Finskan tillhör den uraliska språkfamiljen, i underavdelningen finsk-ugriska och närmare bestämt i subavdelningen den östersjöfinska gruppen. Språket hör alltså inte till den indoeuropeiska språkfamiljen och är därmed inte släkt med de nordiska språken såsom svenskan. Finskan är dock nära svenskan vad gäller semantik och begreppsvärld.[källa behövs]

Alfabet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finska alfabetet

Alfabetet består av följande 29 bokstäver:[2]

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Bokstäverna "c", "x" och "å" används dock rätt sällan i finskan; ljuden de representerar i svenskan brukar skrivas "s", "k", "ks" (såsom taksi för taxi), respektive "o" (som entydigt står för å-ljud). "Å" används endast i svenska namn och liknande, varför "å" ofta på finska kallas ruotsalainen o (svenskt o).

Bokstäver som har kommit in via lånord, men inte alls förekommer i ursprungligen finska ord, är: b, c, f, q, w, x, z och å. Bokstaven "g" förekommer förutom i lånord enbart i "ng", som betecknar eng-ljudet, till exempel kengät (skorna). Både det tonande (-ng-) och det tonlösa (-nk-) uttalas snarlikt som på svenska.

Vissa ord med utländskt ursprung, bland annat ryskt, skrivs med š och ž, vilka markerar tonlöst respektive tonande sj-ljud, till exempel šakki (schack, avvärjad stavning shakki) och džonkki (djonk). Dessa bokstäver räknas med i finska alfabetet, men (liksom w) de verkar inte på bokstavsordningen.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Man har länge antagit att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska språket skildes ut ungefär 15001000 f.Kr.. Estniskan avskiljdes under det första århundradet e.Kr.[källa behövs]

Det finska språkets ursprung, liksom folkets äldsta historia, är svårt att entydigt förklara. Språket har samband österut, men folket har genetiskt samband såväl söderut, västerut som österut. Som ett vittnesmål om det finska språkets ålder har länge ordet kuningas brukat nämnas. Det anses vara lånat av ett urgermanskt ord, som språkvetare rekonstruerat till *kuningaz och som är över 2000 år gammal. De historiskt finskspråkiga folkgrupperna (suomer/finnar, tavaster, kareler, kvener) kan spåras till folkvandringstiden (400–800 e.Kr.)[4]

Ett särskilt problem är relationen till samiskan. Finska och samiska är besläktade, men enligt genetisk forskning är finnar och samer mer olika varandra än finnar och svenskar [källa behövs]. Det har gett upphov till alternativa förklaringar: att samerna förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (invandrare från väst, öst eller syd under stenåldern) lärde sig sitt finska språk av samerna. En mer kontroversiell teori (av Kalevi Wiik) hävdar att hela norra Europa ursprungligen skulle ha talat ett proto-finskt språk.[5][död länk]Biskopen i Åbo, Mikael Agricola, har kallats den finska skriftspråkets fader då han publicerade de första tryckta böckerna på finska.[6] Dessa böcker trycktes i kungliga boktryckeriet i Stockholm under perioden 1543-1552.[6] Den första boken var den lilla Abckiria ("ABC-bok"). Sedan följde den cirka 900 sidor tjocka Rucouskiria ("bönebok") 1544 och sedan hans översättning av Nya Testamentet, Se Wsi Testamenti, 1548.[6] Han gav även ut Luthers Lilla Katekes. Han baserade sitt skrivsätt på svenskan, eftersom Finland var en del av svenska riket och svenska var det förhärskande språket i landets officiella liv, vid sidan om tyska och latin. Finlands första tryckeri, Åbo akademis tryckeri, grundades vid mitten av 1600-talet.[6]

Landslagen översattes till finska 1548 men blev aldrig tryckt då den ansågs undermålig. Översättaren var främmande för den svenska juridiska vokabulären och uppfattade till exempel målsägande som mål-sägande. En bättre version fick Karl IX:s löfte om tryckning, men hans frånfälle och dåliga tider gjorde att utgivningen kom av sig. Två översättningar såg dagens ljus på 1640-talet och den ena ansågs av drottning Kristina vara jämngod med det svenska originalet. Språkgranskningen i Åbo hovrätt drog dock ut på tiden och småningom började man tänka på en ny lagbok. 1734 års lag kom ut på finska först 25 år senare.[7]

Geografisk spridning[redigera | redigera wikitext]

Finska pratas i huvudsak i Finland, där det (liksom svenska som är modersmål för 5 procent av befolkningen) är officiellt språk. Det finns omkring fem miljoner finsktalande i Finland. Finska minoriteter finns även i Sverige, Norge, Ryssland och Estland.

Under 1900-talet emigrerade hundratusentals finsktalande från Finland till Sverige, men migrationsrörelse mellan dessa båda länder har funnits åtminstone sedan medeltidens början. Sverigefinnarna finns koncentrerade till vissa kommuner i Sverige, se bl.a kartan över södra Sverige. De har t.o.m. en egen flagga. I Sverige finns också tornedalsfinska eller meänkieli, med status som officiellt minoritetsspråk, i östra Norrbotten. Tornedalsfinskan är besläktad med dialekterna på den finska sidan om Torne älv men innehåller därtill en mängd svenska lånord som inte förekommer i Finland. Många anser att meänkieli har sitt ursprung från finska men pga påtvingad isolering från den finska språkgemenskapen så har befolkningen på den svenska sidan i Tornedalen utvecklat ett eget språk. Ordet "meänkieli" betyder f.ö. på deras språk i direkt översättning "vårat språk". I nordligaste Norge finns också en högre andel som har finska som modersmål. Där finns på liknande sätt som meänkieli ett något avvikande skriftspråk med norska lånord, som kallas kvänska.

Finsktalande i södra Sverige i procent, 2005.

I Ryssland finns det många med finskan närbesläktade språk, i vissa fall är de rentav dialekter.[källa behövs] De mest närliggande är karelska och ingriska, men även kring och bortom Volga finns språk som komi, udmurtiska med mera utspridda (så kallade volgafinska språk). Det är bara de östersjöfinska språken, främst estniska, meänkieli, karelska och ingriska, som utan vidare språkstudier är i någon mån förståeliga för en finsktalande (se ömsesidig begriplighet), medan språken djupare in i Ryssland i likhet med samiska brukar vara helt obegripliga, även om det inte behövs någon större språkvetenskaplig utbildning för att varsebli en del likheter i det grundläggande ordförrådet. Det finns ett livligt intresse för släktspråken i Finland, och medvetandet om språkliga släktingar i Rysslands djup utgör traditionellt en viktig del av den finska nationella identiteten.

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Kännetecknande för finskan är att både vokalers och konsonanters längd särskiljs fonematiskt. Betoningen ligger på ordets första stavelse.

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

bilabial labiodental dental alveolar postalveolar palatal velar glottal
klusil p (b) t, d1 k (g) (ʔ)2
nasal m n ŋ3
tremulant r
frikativa (f) s (ʃ) h
lateral l
approximant ʋ j
  1. /d/ förekommer medialt som ett försvagat /t/ genom den för finskan karaktäristiska stadieväxlingen, samt i lånord.
  2. [ʔ] förekommer som avgränsare vid vokalmöten.
  3. /ŋŋ/, skrivet <ng>, förekommer som försvagat /nk/ genom stadieväxling. [ŋ] förekommer som allofon av /n/ i /nk/.
  • /b/, /f/, /ʃ/ och /g/ förekommer endast i lånord.

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

På finska kan vokalerna i ett ord endast komma från den blåa cirkeln eller den gula, vokalerna i mitten kan förekomma tillsammans med båda grupperna, så kallad vokalharmoni.
Främre Bakre
Orundad Rundad Orundad Rundad
Sluten i y u
Mellan e ø <ö> o
Öppen æ <ä> ɑ <a>

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finsk grammatik

Finskan saknar liksom de övriga uraliska språken grammatiskt genus. Bestämd och obestämd form finns inte. Finskan är ett agglutinerande språk och har 15 kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, translativ, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser och med stadieväxlingar. Verb böjs i första, andra och tredje person i singular och plural. Ofta utelämnas vissa pronomen då ändelsen anger subjekt t.ex. Olen (Jag är).

Exempel på böjningar av substantiv:

  • en vägg – seinä
  • i väggen – seinässä
  • i väggen? – seinässäkö?
  • på väggen – seinällä
  • även i väggen – seinässäkin
  • även på våra väggar – seinillämmekin

Exempel på böjningar av verb:

  • att gå – mennä
  • jag går – menen
  • ni går – menette
  • går ni? – menettekö?
  • undrar om ni kommer att gå – menetteköhän
  • undrar om ni skulle råka gå (skulle ni kunna gå) – menisitteköhän

Finska språket har vokalharmoni.

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

De som formade finskan till ett nationalspråk och ett skriftspråk på 1800-talet gjorde också medvetna ansträngningar att ersätta så många utländska ord som möjligt med finska. Då ersattes till exempel svecismen pukstaavi (bokstav) av nybildningen kirjain (från "kirja", bok). Den stora repertoaren av sådana avledningsändelser gör nyskapandet lättare. Samma puristiska strävan finns än i dag. Språkvårdarna är dock inte främmande för översättningslån.

Karakteristiskt för finska ord är vissa fonematiska begränsningar. I genuina finska ord saknas ljuden b, f, g liksom sj- och tj-ljud. Fler konsonanter än en i början av ord förekommer endast i det finska högspråket, i helsingforsdialekten samt i en del västfinska dialekter. (Lånord som filmi och stressi (film och stress) kan därför ibland utanför dessa dialektområden uttalas "vilmi" och "ressi".) Å andra sidan kan finskan kombinera alla slags ljudlängder i en stavelse - lång vokal+kort konsonant, kort vokal+lång konsonant, kort vokal+kort konsonant, lång vokal+lång konsonant - där svenskan (numera) bara tillåter de två första kombinationerna.

Ovanstående omständigheter gör att det finska ordförrådet, i jämförelse med andra europeiska språk, präglas av att många ord kan skiljas åt av små ljudskillnader (valita, valittaa, tuli, tuuli, tulli, savu, savi, suvi, sivu - välja, klaga, eld, blåst, tull, rök, lera, sommar, sida) och att samma ordstam kan ge upphov till många nya ord genom avledningsändelser (kirja, kirje, kirjoitus, kirjasto, kirjoittaa, kirjata, kirjautua, kirjoitin - bok, brev, skrift, bibliotek, skriva, bokföra, logga in, skrivare).

Trots purismen finns det många svenska lånord i finskan, en naturlig följd av de många hundra år Finland var en del av Sveriges rike. Enligt Kaisa Häkkinen, professor i finska vid Åbo universitet och ledande etymolog, är antalet lånord från svenska till finska ungefär 4000, men lånord från finska till svenska kanske ett tiotal. [1]

Svenska lånord till finskan[redigera | redigera wikitext]

Nedan exempel på svenska ord som lånats in i finskan. Eftersom dubbelkonsonant sällan förekommer i början på ord är det vanligt att en eller flera konsonanter faller bort:

  • skruv > ruuvi
  • glas > lasi
  • stol > tuoli
  • krut > ruuti
  • strand > ranta
  • skola > koulu
  • fru > rouva

Eftersom de tonande klusilerna b, d och g saknas i början av ord byts de i lånord ut mot motsvarande tonlösa p, t och k. Ett tonlöst f kan däremot bli tonande v:

  • boll > pallo
  • gevär > kivääri
  • daler > taala, taaleri
  • fånge > vanki

Andra lånord, från svenska eller urnordiska/urgermanska:

  • jul > juhla ('fest'), joulu ('jul')
  • råtta > rotta
  • skinka > kinkku
  • anka > ankka
  • lag (jur.) > laki
  • gaffel > kahveli (numera 'haarukka')
  • gata > katu
  • hatt > hattu
  • ost > juusto
  • säng > sänky
  • kvarn > mylly, jfr skånskans mölla
  • konung > kuningas, av urgermanska *kuningaz
  • borgmästare > pormestari
  • skottkärra > kottikärry
  • stad > kaupunki, från urnordiska kaupang, köping
  • affär > kauppa, från urnordiska kaupian(?), (köpa, bedriva handel, jmf. tyska Kaufen, från Latinets "Caupo", handel, speciellt med vin.) Se också "äfääri".
  • overall > haalari, lånat från den finlandssvenska försvenskningen "överhalare".
  • tändare > stendari, slang för cigarettändare – med skämtsam hyperkorrektion, tillägg av dubbelkonsonant i början
  • ämbar > ämpäri (förvaringskärl, hink, spann)
  • byk > pyykki (tvätt)

Vissa svenska lånord lever kvar i finskan som vardagsord fast de egentligen ersatts av ett mer helfinskt ord.

  • flicka > likka (dialektord för: tyttö)
  • vänta > ventata (egentligen: odottaa)
  • satsa > satsata (egentligen: panostaa, panna panoksensa)
  • tjäna > tienata (oftare: ansaita)
  • rike > riikki (numera: valtakunta (ordet valta troligen släkt med välde); lever kvar i ordet riikinruotsi, rikssvenska)
  • katt > katti (oftare: kissa)
  • klänning > leninki; också i västra Finland: kläninki (oftare: mekko)
  • hantlangare > hanslankari, hantlankari, hantlaakari (numera: apumies)
  • propp > roppu, proppu (oftare: sulake)
  • kontor > konttori (oftare: toimisto)
  • cykel > sykkeli, tsykä (egentligen: polkupyörä)
  • snickare > nikkari (oftare: puuseppä)

Finska lånord till svenskan[redigera | redigera wikitext]

  • poika > pojke, ett tidigt belägg är "skinnara-poika", 'skinnarlärling', från 1329, vilket möjligen vittnar om att det var finska hantverkare i Stockholmstrakten som gav ordet spridning.
  • kenkä > känga
  • pieksu > pjäxa, men numera kallas skidpjäxor för "monot" på finska.
  • kyllä > kul, förmodligen finskt ursprung, (kyllä är ett bekräftande ord, alltså att nånting är positivt, betyder ungefär "visst"), men kan också ha lånats från romani.
  • hyvä > hyvens, slang, hyvä betyder "bra"
  • kuolla > kola, slang, att dö, exempel "att kola vippen"
  • motti – kubikmeter ved, utvidgad betydelse för en finsk militärtaktik (ursprungligen lån från svenska mått), fanns med i 1950 och 1976 års upplagor av SAOL men försvann år 1986.
  • mutti > motti, ordet används bland annat i Värmland, som namnet på den nävgröt man äter med fläsk och lingon i festliga sammanhang, namnet och maträtten kom till Sverige med finnkolonisationen under sen vasatid.
  • kova > kova (hård, hårt, hårda), har på svenska blivit slangord för pengar, exempel "ta hem storkovan", med ursprung i frasen "kova raha" (hårda pengar, det vill säga klingande mynt) som stod på sedlar i 1700-talets Sverige, uttalet med långt o tyder på att det är ett lån från den skrivna formen
  • rapakalja > rappakalja, betyder på finska 'slarvigt jäst öl', som på svenska fått betydelsen 'strunt(prat)'
  • sisu – envishet, uthållighet, men används väl mest bara på tal om Finland: "den finska sisun".
  • mämmi > memma, en söt råggröt smaksatt med pomerans. ordet har importerats samtidigt med maträtten.
  • muikku > mujka, siklöja, förekommer i norrländska dialekter
  • päre > pärta, (späntad trästicka, för belysning eller prydnad), taget från den finska partitivformen pärettä/päreitä
  • pois > tojs, en förvrängning av pois, som betyder bort; tojs används oftast i uttrycket "Vet tojs", med betydelsen "Vet hut".
  • rapakividet internationella namnet på en typ av granit, vanlig i Finland
  • riihi > ria, byggnad i vilken fuktig säd förr torkades med hjälp av upphettad luft eller av den fria luften
  • erämaa > erämarker, obebott fångst- och fiskeområde under någons nyttjanderätt. Ordet användes av förvaltningen under svenska tiden och ibland senare, särskilt i historisk forskning om tiden.
  • molotovin cocktail > molotovcocktail, många språk har lånat ordet för den bensinbomb finnar gav namnet till under vinterkriget, som present till Sovjetunionens utrikesminister (ordet cocktail givetvis engelska)
  • sauna – ordet har lånats från finska till många språk, också i svenskan förekommer sauna vid sidan av 'bastu' och har upptagits i SAOL.
  • pulkka > pulka (ursprungligen samiska)
  • talkoot (plural) > talko,[8] frivilligt grupparbete
  • hän > hen, förslag till könsneutralt pronomen
  • torrakka > torraka[9]

Det har påståtts att luffarfiguren Kolingen, som Albert Engström ritade, ska ha fått namn efter finngubbarna i Stockholm, som började alla samtal med "kuule", "hör du". Jfr ordet finnkoling.

Uttal av finska ord för svenskspråkiga[redigera | redigera wikitext]

Finskt uttal anses vara lätt att lära[källa behövs], då det finska språket i hög grad uttalas så som det skrivs och ljuden liknar de svenska. Uttalet för en bokstav varierar inte som till exempel för svenskans e (e eller ä) och o (o eller å). Betoningen ligger alltid på första stavelsen. Bokstäverna u och o har annan betydelse i finskan: u på finska uttalas som o på svenska, medan bokstaven o bör uttalas likt bokstaven å på svenska. Finskans uttal ligger här närmare andra språk (som spanska och italienska) medan svenskans framskjutna, rundade o och u är tämligen unika. Det korrekta uttalet av ishockeyspelaren Saku Koivus namn skulle enligt svensk ortografi skrivas ungefär "Sako Kåjvo".

En viktig skillnad är att ljud som uttalas längre eller mer betonat alltid skrivs med två bokstäver. I motsats till svenskan har finskan oberoende konsonant- och vokalförlängning, jämför muta = 'lera', muuta = 'annan' (partitiv sg.), mutta = 'men' (konj.), muuttaa = 'ändra/flytta', där bara ljudlängden skiljer mellan helt olika betydelser. Dubbla bokstäver, såväl vokaler som konsonanter, ska tolkas som längre ljud, men påverkar inte uttalet av föregående ljud. Dubbla t i muuttaa gör inte u-ljudet kort, u är kort i muta och mutta där det inte dubbeltecknats.

Dubbelteckning av både vokal och efterföljande konsonant motsvarar delvis skillnaden mellan grav och akut accent i svenskan: Det finska verbet muuttaa uttalas rätt likt det svenska verbet mota, med grav accent (bortsett från ordmelodin, som alltid går ner, inte upp, på andra stavelsen). Namnet på ön Kreeta uttalas med akut accent (inte grav som på svenska) och stavas därför med två e, ett t, på finska. Med finsk ortografi skulle de svenska orden taket (akut accent), naket (grav accent) och staket (betoning på andra stavelsen) kunna stavas ganska uttalsnära: taaket, naakket och stakeet (bortsett från a-ljudet).

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

I Finland är undervisning i "modersmålet" respektive "andra inhemska språket" obligatorisk i grundskolan och i många universitetsutbildningar. Svenskspråkiga finländare läser i allmänhet finska från tredje eller femte klass.

Finska kan studeras vid drygt hundra universitet i världen. I Finland kan man studera finska som huvudämne vid åtta universitet. De flesta universitet erbjuder kurser i finska vid sina språkcentra.[10] Också studieförbund, folkhögskolor, medborgarinstitut (komvux) och sommaruniversitet erbjuder kurser i finska på olika nivåer.

Grundutbildning i finska språket ges år 2006 vid följande universitet och högskolor i Sverige:

Utbildningen vid Lunds universitet och Göteborgs universitet har upphört. I Göteborg blev den "inställd" tills vidare år 1997 på grund av besparingar inom universitetet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Finska släktspråk (Institutet för de inhemska språken)
  2. ^ Panu Mäkinens sida om det finska alfabetet vid universitetet i Jyväskylä
  3. ^ Finnish orthography and the characters š and ž. Ett officiellt utlåtande från Institutet för de inhemska språken.
    Kankaanpää, Salli, red (2008) (på (finska)). Kielitoimiston oikeinkirjoitusopas. Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja, 147 (4). Helsinki: Kotimaisten kielten tutkimuskeskus. sid. 26, 200–203. ISBN 978-952-5446-28-9 
  4. ^ Henrik Meinander (2006): Finlands historia – linjer, strukturer, vändpunkter.
  5. ^ http://virtual.finland.fi/finfo/english/where_do.html
  6. ^ [a b c d] Anna Perälä (2008) Mikael Agricola. Det kungliga boktryckeriets mest betydande kund., Biblis, nr.43, sid:3-23, ISSN 1403-3313
  7. ^ Björn Collinder: Finskan som kulturspråk, s. 24. Stockholm 1962, Sveriges Finlandsföreningars Riksförbund.
  8. ^ Reuter, Mikael: Nättalko för att sprida ”talko”? [Reuters ruta.] Hufvudstadsbladet 17.5.2013, s. 21
  9. ^ Honkanen, T. "Torrakors peregrinationer. Torraka 'torr tall eller gran på rot' och torraka 'kackerlacka' – två finska lånord i svenskan"
  10. ^ ”Studying Finnish”. Centre for International Mobility CIMO. http://www.studyinfinland.fi/study_options/studying_finnish. Läst 2012-02-28. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Kaarlo Voionmaa. La langue du perkele. s. 24-29. I: Språktidningen, nr. 1, 2009.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Finska.