Helsingborgs symfoniorkester

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Helsingborgs symfoniorkester under konserten till firandet av dess 100-årsjubileum 2012.

Helsingborgs symfoniorkester är en symfoniorkester i Helsingborg. HSO grundades 1911 och är en av Sveriges äldsta symfoniorkestrar.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Helsingborgs symfoniorkester består 2008 av 61 musiker och utökas med cirka en tjänst om året. Orkestern ger cirka 75 konserter årligen och chefsdirigent är för närvarande Andrew Manze. HSO:s hemmascen är Helsingborgs konserthus. De 61 musikerna består av 12 förstavioliner, 9 andravioliner, 7 violas, 6 celli, 5 kontrabasar, 2 pukor och slagverk, 2 flöjter, 3 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 4 valthorn, 2 trumpeter, 2 tromboner, 1 bastrombon och 1 tuba. Man har även en composer in residence, Paula af Malmborg Ward. Orkestern har stått för många skivinspelningar på skivmärken som Naxos och Dacapo. Dess "Svenska klassiska favoriter", utgiven av Naxos, har sålt i 150 000 exemplar.

En del av symfoniorkesterns finansiering kommer från medlemsorganisationen Helsingborgs Symfonikers vänner i form av medlemsavgifter, gåvor och sponsorbidrag. Föreningen delar dessutom ut bidrag till orkesterns musiker. Största delen av finansieringen kommer från Helsingborgs stad, Region Skåne och svenska staten.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Under första hälften av 1800-talet var konserter ovanliga inslag i Helsingborg. Ett fåtal ensembler framträdde då och då vid någon av stadens hälsobrunnar, antingen Sofiakällan eller Ramlösa, och Husarregementets musikkår gav enstaka utomhuskonserter. En orkester hade bildats redan 1838, men "söderfallit på grund af brist på nya krafter", som läkaren Fritz Netzler skrev i boken Helsingborgsminnen från min ungdom. Ett genombrott för musiklivet i staden kom 1885, då två stycken kammarmusikkonserter hölls på Hotell Mollberg. Konserterna bestod av dels inhemska musikanter, dels berömda solister från Köpenhamn och blev en sådan succé att hotellets stora sal inte räckte till. Dessa konserter var början på en organiserad konsertverksamhet som utmynnade i skapandet av Helsingborgs Musiksällskap 1896. Sällskapet grundades av bland annat lektorn Astolf Mozart Möller och bestod till största delen av musiker från Husarmusikkåren. Man hade en uttalad målsättning att:

...söka lyfta och förädla den musikaliska smaken hos den stora musikintresserade allmänheten genom att värdigt framföra god och gedigen musik av såväl klassiska som moderna mästare.

Till musiksällskapets förste dirigent utsågs den 29-årige musikdirektören vid Skånska husarregementet, Olof Lidner. Lidner var en god organisatör av musikaliska framträdanden och de folkkonserter som Musiksällskapet arrangerade uppmärksammades av Musikaliska akademien i Stockholm. När akademien skulle föreslå för regeringen vilka städer som skulle få statsbidrag för statsunderstödda symfoniorkestrar vad därför Helsingborg bland de utvalda. Med hjälp av bidrag från staten kunde så Nordvästra Skånes Orkesterförening bildas den 14 juli 1911 med Lidner som dirigent.[1] Akademiens anvisningar för de nya symfoniorkestrarna angav att deras uppgift framför allt var att "göra värdefull musik tillgänglig för kroppsarbetare och andra obemedlade". Detta var något som Orkesterförenigen höll fasta vid och i sitt första år var 32 av de 66 givna konserterna folkkonserter och endast åtta var symfonikonserter. Orkesterföreningen hade däremot inget eget konserthus och man framförde därför konserter på flera olika ställen. Vid folkkonserter användes oftast Folkets hus, medan de så kallade populärkonserterna gavs i Gossläroverkets aula och symfonikonserterna i Stadsteatern.

Helsingborgs konserthus.

Redan 1917 hade en kommitté tillsatts för att utreda frågan om ett konserthus i Helsingborg. Byggnationen finansierades av försäljning av aktier i AB Helsingborgs Konserthus, men flera av stadens mer välborgade invånare donerade även pengar, bland annat Henry Dunker, Erik Banck och Bernhard Ingelsson. 1925 hölls en tävling som vanns av stockholmsarkitekten Sven Markelius, vars förslag till en början var tänkt att utföras i 20-talsklassicism, men som under arbetets gång omformades till en rent funktionalistisk byggnad, en av landets första offentliga byggnader i den nya stilen. Stadens nya konserthus stod klart 1932 och blev den fasta punkten för symfoniorkestern. Intresset för de tidigare så populära folkkonserterna hade minskat bland stadens befolkning och ersattes av så kallade studiekonserter, vilka återigen ökade musikintresset. Lidner avslutade sin karriär som dirigent 1939 och ersattes av göteborgaren Sten Frykberg. Frykberg populariserade gärna konsertverksamheten, bland annat genom musikgissningstävlingar och inslag av musikhistoriska notiser under konserterna. Under dennes ledning ställde orkestern också upp som revyorkester för välgörande ändamål. På posten efterträddes Frykberg 1945 av Håkan von Eichwald, som ledde orkestern fram till 1959.

Efter von Eichwald provade styrelsen att, istället för att ha en fast dirigent, anlita gästdirigenter, vilka ofta var internationellt kända. Då man fann att detta inte var bra för orkestern gick man 1962 tillbaka till en fast huvuddirigent genom Sten-Åke Axelsson, som stannade till 1969, då han avlöstes av den danske hovkapellmästaren John Frandsen. Denne lämnade 1980 över pinnen till Hans-Peter Frank, som ledde orkestern fram till 1990, då finländaren Okko Kamu tog över. Kamus landsman Hannu Lintu tog över orkestern 2002, men lämnade redan 2005, och ersattes 2006 av Andrew Manze.

Dirigenter[redigera | redigera wikitext]

  • 1912-1939 - Olof Lidner
  • 1939-1945 - Sten Frykberg
  • 1945-1959 - Håkan von Eichwald
  • 1959-1962 - Ingen fast dirigent
  • 1962-1969 - Sten-Åke Axelson
  • 1969-1980 - John Frandsen
  • 1980-1990 - Hans-Peter Frank
  • 1991-1999 - Okko Kamu
  • 2002-2005 - Hannu Lintu
  • 2006- Andrew Manze

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ulfsparre, s. 498

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Herlin, Tylle (1985). Fru Musica och hennes helsingborgska spelmän. I T. Herlin & R. Moberg (red.), Helsingborg 900 år. Höganäs: Bokhuset. ISBN 91-7690-156-4
  • Helsingborgs lokalhistoriska förening (2006). Helsingborgs symfoniorkester, HSO. I Helsingborgs stadslexikon (s. 172–173). Helsingborg: Helsingborgs lokalhistoriska förening. ISBN 91-631-8878-3
  • Helsingborgs symfoniorkesters hemsida
  • Ulfsparre, Anna Christina (1992). "Musiklivet i Helsingborg". I Helsingborgs historia, del VII:1 : Befolkning, förvaltning, kommunal service. Stockholm: Norstedts Förlag. ISBN 91-1-923152-0