Hydrofob

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En hydrofob (av hydro, "vatten" och fobos, "fruktan") är en molekyl eller molekyldel som tenderar att inte komma i kontakt med vatten. Detta kan yttra sig till exempel som att de inte löses i vatten. En hydrofob kan också kallas lipofil, som snarare anger att den tenderar att befinna sig i kontakt med fett.

Dessa egenskaper finns på grund av skillnader i elektrostatisk attraktionskraft mellan par av molekyler. Vattenmolekyler har medelstark attraktion till varandra, vätebindning. Hydrofoba molekyler har mycket svag attraktion till varandra och något starkare attraktion till vattenmolekyler. Det är attraktionen mellan vattenmolekylerna som pressar ut den hydrofoba molekylen. Det finns inte någon repulsion (åtskiljande kraft) inblandad i detta fenomen.

Ett exempel på hydrofoba molekyldelar kan ses i cellmembranen. Cellmembranets stomme uppstår för att fosfolipiderna som den består av har en del som är hydrofob och en del som attraheras till vatten (är hydrofil). Den del som är hydrofil drar sig därför till vattnet utanför och innanför cellen , medan den hydrofoba delen dras till andra lipiders hydrofoba del. Detta gör att fosfolipiderna ordnar upp sig i ett dubbelskikt, med de hydrofila ändarna på utsidan av skiktet och de hydrofoba ändarna samlade inuti. Membranet utgör därför en markant gräns mellan cellen och vätskan utanför cellen. Det inre av membranet är hydrofobt och släpper därför inte in vad som helst.

Det som är hydrofobt är även lipofilt, vilket innebär att det drar sig till fett. "Hatar man vatten så älskar man fett", och vice versa. Det finns även molekyler som löser sig bra i både fett och vatten, till exempel etanol och tensider. Sådana molekyler består av en polär (och därmed hydrofil/lipofob) och en opolär (och därmed lipofil/hydrofob) del.

Kontaktlinser som innehåller silikon är hydrofoba, dvs de drar till sig mer fett än andra kontaktlinser.

Se även[redigera | redigera wikitext]