Inge Lehmann
| Inge Lehmann | |
 Inge Lehmann, 1932. | |
| Född | 13 maj 1888 Köpenhamn |
|---|---|
| Död | 21 februari 1993 (104 år) Köpenhamn |
| Nationalitet | Dansk |
| Yrke/uppdrag | Seismolog |
| Känd för | Jordens fasta kärna |
Inge Lehmann, född 13 maj 1888 i Köpenhamn, död 21 februari 1993 i Köpenhamn, var en dansk seismolog och geofysiker.[1]
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Lehmann föddes som dotter till psykolog Alfred Lehmann och gick i Hanna Adlers samskola. År 1907 började hon läsa matematik vid Köpenhamns universitet. Efter ett år på universitetet i Cambridge tvingades hon göra ett uppehåll i studierna på grund av stress.[2] Hon arbetade för en aktuarie i drygt fyra år innan hon återupptog studierna på universitetet där hon tar en masterexamen i matematik och fysik 1920. Efter studier i Hamburg i Tyskland anställdes hon 1925 som assistent till Niels Erik Nørlund vid "Gradmålingen".[2]
Lehmann var chef vid Seismologisk avdeling vid Geodætisk Institut i Köpenhamn åren 1928–1953. År 1936 publicerade hon artikeln P’ där hon påvisade att jorden har en fast inre kärna cirka 5 100 kilometer under ytan.[3] Hon kom fram till denna slutsats genom att studera effekten av ett jordskalv vid Nya Zeeland 1929. Artikeln var banbrytande. Seismologerna på den tiden trodde, att jordens inre var helt och hållet smält. Senare kunde flera forskare bekräfta hennes upptäckt.[4]
Efter pensioneringen ägnade sig Lemann främst åt jordmanteln och gjorde flera resor till USA och Kanada. Hon utnyttjar data från jordskalv och underjordiska kärnvapenprov och upptäcker en plötslig ökning av S- och P-vågorna på omkring 220 kilometers djup. Fenomenet kallas numera Lehmann discontinuity. År 1956 skrev hon en artikel med data om samtliga danska jordskalv från 1073 och framåt och 1987 publicerade hon sin sista vetenskapliga artikel Seismology in the Days of Old.[5]
Familj[redigera | redigera wikitext]
Lehmann var brorsdotter till den danske religionshistorikern Edvard Lehmann och kusin med den danske läkaren och biokemisten Jörgen Lehmann, som var verksam i Sverige.[3]
Eftermäle[redigera | redigera wikitext]
Nedslagskratern Lehmann på planeten Venus och asteroiden 5632 Ingelehmann är uppkallade efter henne.[6][7]
American Geophysical Union delar årligen ut Inge Lehmann-medaljen till en framstående forskare inom geofysik.[8]
Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]
- Lehmann, Inge (1936). ”P'”. Publications du Bureau Central Séismologique International A14 (3): sid. 87–115.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Inge Lehmann, gravsted.dk. Läst 25 november 2020.
- ^ [a b] ”Geodetic Institute In 1907 – at age 19 – Inge Lehmann enrols in the Univ” (på engelska). https://nbi.ku.dk/english/www/inge/lehmann/andet-kap/. Läst 20 juli 2022.
- ^ [a b] ”Inge Lehmann”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/inge-lehmann. Läst 27 november 2017.
- ^ ”Inge Lehmann – Biography, Facts and Pictures” (på engelska). Famous Scientists. The Art of Genius. Arkiverad från originalet den 5 september 2017. https://web.archive.org/web/20170905232723/https://www.famousscientists.org/inge-lehmann/. Läst 27 november 2017.
- ^ ”After retirement” (på engelska). https://nbi.ku.dk/english/www/inge/lehmann/hun-var-ikke-nem/. Läst 20 juli 2022.
- ^ ”Lehmann on Venus” (på engelska). International Astronomical Union. 18 oktober 2010. https://planetarynames.wr.usgs.gov/Feature/3332. Läst 13 augusti 2023.
- ^ ”Minor Planet Center 5632 Ingelehmann” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=5632. Läst 13 augusti 2023.
- ^ ”Inge Lehmann Medal” (på engelska). https://www.agu.org/Honor-and-Recognize/Honors/Union-Medals/Inge-Lehmann-Medal. Läst 19 juli 2022.
Webbkällor[redigera | redigera wikitext]
- ”Inge Lehmann”. Store norske leksikon. http://snl.no/Inge_Lehmann. Läst 27 juli 2012.
- Inge Lehmann, gravsted.dk. Läst 25 november 2020.
Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]
- ”Inge Lehmann 13 May 1888 – 21 February 1993”. Biographical Memoirs of Fellows of the Royal Society (The Royal Society Publishing) 43: sid. 286–301. ISSN 00804606. https://www.jstor.org/stable/770337. Läst 15 maj 2022.
|