Fysik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
NASA:s konstnärliga skildring av ett svart hål.
Block och talja är exempel på tillämpningar av klassisk mekanik.
En myra, betraktad genom ett svepelektronmikroskop, en tillämpning av våg-partikeldualismen.
En regnbåge är ett exempel på hur ljus bryts i övergången mellan vatten och luft.
En magnet som svävar över en supraledare, vilket demonstrerar Meissnereffekten.
Atombomben är ett exempel på de väldiga krafter som fysiken har bemästrat under 1900-talet.

Fysik (från grekiska φυσικός /physikos som har betydelsen "naturlig" eller från latinets phyisica som betyder "läran om naturen") är vetenskapen om hur naturen fungerar på den mest fundamentala nivån. Från början var ordet "fysik" ett samlingsnamn för all naturvetenskap som kemi, biologi och geovetenskap. Utvecklingen ledde sedan till att naturvetenskapen delades upp i de discipliner vi känner idag, men på senare år har gränserna mellan dessa olika vetenskaper delvis börjat suddas ut igen.

Enkelt uttryck handlar fysik som vetenskaplig disciplin om olika former av energi och omvandlingar mellan dessa energiformer. Idag behandlar fysiken de beståndsdelar som bygger upp materien och de fundamentala krafter som påverkar dessa beståndsdelar och hur materien rör sig genom rumtiden.

Fysiker studerar dessa problem på alla nivåer, från de minsta beståndsdelarna på subatomär nivå inom högenergifysik och kärnfysik till universums struktur på den allra största skalan inom kosmologin. Däremellan finns forskningsfält som atom- och molekylfysik, kondenserade materiens fysik och rymd- och astrofysik.

På en mer abstrakt nivå går det att säga att fysiken formuleras i termer av symmetrier och bevarandelagar för energi, rörelsemängd, laddning och paritet.[1]

Fysik och andra vetenskaper[redigera | redigera wikitext]

Fysikens resultat används inom alla fält i naturvetenskapen eftersom den beskriver de grundläggande lagarna för naturen, naturlagarna, till exempel lagen om energins bevarande.[2] Fysiken kan ses som den mest fundamentala vetenskapen, eftersom alla andra naturvetenskaper, exempelvis kemi, biologi och geovetenskap, behandlar system som lyder under fysikens lagar. Kemin, till exempel, behandlar atomer och molekyler, vilka en fysiker beskriver med hjälp av kvantmekanik. Därtill använder kemisten elektromagnetism och i synnerhet termodynamik. Det vore svårt att beskriva kemiska reaktioner med hjälp av grundläggande fysik, men i princip skulle det vara möjligt.

Praktiskt taget alla fysikaliska lagar formuleras i form av matematiska ekvationer. Matematiken blir det språk man använder för att formulera fysikens teorier så att de kan göra kvantitativa förutsägelser.

En skillnad mellan fysik och matematik är dock att fysiken syftar till att beskriva hur naturen fungerar, medan matematiken beskriver abstrakta strukturer som inte behöver ha någon koppling till naturen. Samtidigt har fysiken och matematiken utvecklats tillsammans såtillvida att ibland har nya matematiska begrepp utvecklats under formuleringen av fysikaliska teorier och vid andra tillfällen har en fysikalisk teori plockat upp matematiska begrepp som tidigare ansågs sakna praktiska tillämpningar. Matematisk fysik studerar de matematiska lösningsmetoder och funktioner som används av fysiker.

Ett flertal ingenjörsvetenskaper har utvecklats ur fysiken, till exempel elektroteknik som har sitt ursprung i studierna av elektromagnetismen under 1800-talet, statik, en underdisciplin av mekaniken, används vid konstruktionen av broar och byggnader, och fasta tillståndets fysik beskriva dopade halvledare, vilka spelar en central roll i modern elektronik.

Metoder[redigera | redigera wikitext]

Den fysikaliska forskningen följer i hög grad den vetenskapliga metoden, som bygger på att man ställer upp hypoteser för att förklara ett fenomen. Dessa hypoteser använder man sedan för att göra förutsägelser om resultatet av nya experiment eller observationer, och beroende på utfallet av dessa experiment kommer man antingen att förkasta eller behålla hypotesen, som man i så fall använder för att göra nya förutsägelser vilka i sin tur kan prövas. Eftersom fysiken är en kvantitativ vetenskap formuleras teorierna uttryckta i matematiska begrepp; vissa discipliner som strängteori är idag snarast ett mellanting mellan fysik och matematik. Fysiker måste dessutom – beroende på område – ha god kännedom om statistik, dels för att analysera resultat från experiment, men också för att kunna beskriva stora komplexa system.

Även om fysiker ofta använder sofistikerade matematiska metoder kan man ofta komma långt genom att bara använda dimensionsanalys, vilket i grund och botten är insikten att en fysikalisk storhet – till exempel massa eller längd – inte utan vidare låter sig utbytas mot en annan; en mening som "den här stången är fem kilo lång" tycks ju vara rent nonsens, men om man vet att en stång av det materialet och med den diametern har massan 10 kilogram per meter, kan man lätt byta mellan massa och längd, och se att om stången har massan 5 kilogram så är den en halv meter lång. För det mesta tillämpas dimensionsanalys på mer komplexa system, och kan då vara en god hjälp för att till exempel kunna säga vilka parametrar som är viktiga eller betydelselösa.

Teori och experiment[redigera | redigera wikitext]

Fysiken har i större utsträckning än de andra naturvetenskaperna delats upp i teori och experiment. Från och med nittonhundratalet har de flesta fysiker specialiserat sig på antingen teoretisk eller experimentell fysik, vilket inte är lika vanligt inom biologin och kemin, även om detta börjat förändras på sista tiden.[3] Teoretiska fysiker använder matematiska modeller för att beskriva och tolka befintliga experimentella resultat och kan sedan försöka generalisera dessa modeller till nya teorier och från dessa förutse resultatet av framtida experiment. Experimentalisterna å andra sidan utvecklar experiment som kan testa teoretikernas förutsägelser eller leda till upptäckten av nya fenomen. Framsteg inom fysiken sker oftast när experimentalister får fram resultat som befintliga teorier inte kan förklara, vilket gör att nya teorier måste tas fram, men ibland utvecklas teorier först och verifieras sedan experimentellt – ett exempel på detta är Albert Einsteins allmänna relativitetsteori.

Fenomenologi[redigera | redigera wikitext]

Ofta är det svårt att förklara ett experimentellt studerat fenomen direkt från de mest grundläggande fysikaliska teorierna, utan istället bygger man upp en fenomenologisk modell, som kan beskriva viktiga korrelationer mellan de observerade egenskaperna för ett fysikaliskt system. Ofta innehåller en sådan modell flera parametrar som eventuellt måste bestämmas experimentellt. Ett exempel på en sådan teori är Einsteins teori för den fotoelektriska effekten, som bygger på att en elektron som frigörs ur en metallyta utför ett utträdesarbete, för att komma ut ur metallen. Vid denna tid kunde utträdesarbetet inte beräknas teoretiskt utan endast mätas experimentellt. Ett annat exempel på en fenomenologisk teori är termodynamik.

Centrala teorier[redigera | redigera wikitext]

Eftersom fysiken i princip inte begränsar sig i fråga om vad den studerar har det uppstått en mängd mer eller mindre separata delområden, ofta med delvis skilda betraktelsesätt och terminologier.

Viktiga områden[redigera | redigera wikitext]

Inom fysiken finns flera viktiga områden som studerar fenomen där två eller flera av ovanstående teorier är nödvändiga för att ge en komplett bild av området.

  • Optik är studiet av ljus och hur det kan manipuleras med hjälp av bland annat linser.

Klassisk och modern fysik[redigera | redigera wikitext]

Efter att kvantmekaniken hade slagit igenom blev det uppenbart för fysikersamfundet att de andra teorierna inte var giltiga på atomära skalor. På grund av detta kallas alla icke kvantiserade teorier för klassiska, inklusive de båda relativitetsteorierna. En klassisk teori är således inte per definition från tiden före skapandet av kvantmekaniken. Klassiska teorier är i allmänhet enklare att arbeta med, och det pågår fortfarande en viss forskning inom klassisk fysik, till exempel kring kaotiska system. För vissa problem kan man också undvika en fullständig kvantmekanisk behandling, vilken är svår att arbeta med, genom att kombinera klassisk fysik med en enkel form av kvantifiering. Sådana modeller kallas för semiklassiska.

Eftersom relativitetsteorierna och kvantmekaniken uppstod samtidigt i början på 1900-talet, och då de båda i grunden bryter med den äldre fysikens synsätt, används termen modern fysik för att beskriva fysik som bygger på dem.

Den klassiska fysiken kan ses som approximationer av de moderna teorierna. I fallet relativitetsteori låter man ljushastigheten formellt gå mot oändligheten, och i fallet kvantmekanik låter man Plancks konstant gå mot noll.

Tillämpningar av fysik[redigera | redigera wikitext]

Fysiken har ofta utvecklats tillsammans med sina tillämpningar. Termodynamiken utvecklades till exempel ur sina ingenjörsmässiga tillämpningar, såsom ångmaskiner, och har fortfarande viktiga tekniska tillämpningar. elektronik baserar sig på ellära, men använder idag i stor utsträckning halvledarkomponenter vilka har utvecklats ur den kondenserade materiens fysik. Medicinsk fysik utvecklar fysikaliska metoder såsom röntgenstrålning och radioaktivitet, för att använda dem för diagnostik och behandling inom medicinen. Meteorologin använder flödesdynamik för att beskriva rörelser i atmosfären. Kemin utnyttjar bland annat kvantmekanik och termodynamik i området fysikalisk kemi.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Fysikens historia
Galileo Galilei porträtterad 1636.

Det teoretiska studiet av universum började som naturfilosofi. Aristoteles var tillsammans med bibeln länge de stora auktoriteterna i Europa och ifrågasattes inte på allvar förrän under renässansen då framförallt Galileo Galilei började tillämpa den vetenskapliga metoden som ersatte auktoritetstro med experiment och vidareutveckling av hypoteser[4]. 1687 kom sedan Isaac Newtons Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica ut, vilken lade grunden för den klassiska mekaniken och i ett slag förklarade en mängd fenomen. Tidigare hade man inte insett att samma kraft som får äpplet att falla till marken även ligger bakom planeternas rörelse. Insikten om möjligheten, och strävan efter, att förklara vitt skilda fenomen med endast ett fåtal generella lagar som man sedan härleder specifika fall ur har sedan dess starkt präglat fysiken.[4] Speciellt lyckat var James Clerk Maxwells sammanfattning av elektromagnetismen i Maxwells ekvationer. I slutet av 1800-hundratalet trodde man att man i stort slutfört detta projekt, och att det endast återstod smärre detaljer såsom ultravioletta katastrofen, vilken drabbade teoretiska beskrivningar av svartkroppsstrålningen och Brownsk rörelse.

1900 började den kvantfysikaliska revolutionen, då Max Planck i en "desperat handling" införde att energiutbytet mellan en varm kropp och ett elektromagnetiskt fält energi endast kunde ske i form av kvantiserade energipaket. Det blev då möjligt att formulera en teori som korrekt beskrev spektrumet för den elektromagnetiska strålning som en varm kropp sänder ut, medan tidigare modeller hade förutspått den utsända strålningen skulle bli oändligt stark då våglängden gick mot noll, den så kallade ultravioletta katastrofen. 5 år senare, under sitt annus mirabilis utvidgade Albert Einstein denna hypotes till att säga att ljuset består av små energipaket, kvanta, för att förklara den fotoelektriska effekten. Dessutom förklarade han samma år den Brownska rörelsen, vilket blev atomteorins genombrott. Som om inte detta vore nog publicerade han dessutom den speciella relativitetsteorin. Under 1920-talet utvecklades sedan den tidiga kvantfysiken till en fullständig teori för mikrokosmos, kvantmekaniken, ur vilken man kunde beräkna atomernas struktur, genom banbrytande arbeten av Erwin Schrödinger, Werner Heisenberg och Paul Dirac[5]. Under andra världskriget skulle fysikerna på allvar visa vilka krafter de nu kontrollerade, genom konstruktionen och användandet av de första atombomberna. Under efterkrigstiden skedde det sedan en stark utveckling av elementarpartikelfysiken, så att det på 1970-talet fanns en standardmodell för elementarpartiklarna, vilken beskriver alla experimentellt observerade fenomen. En viktig del av denna teori är Higgsmekanismen, som beskriver hur partiklarna får massa. Den Higgsbosonen som förutsägs av denna mekanism observerades slutligen 2012 vid LHC.[6]

Den allmänna relativitetsteorin har å andra sidan spelat en mindre roll för fysikens utveckling, och har i första hand varit relevant inom astrofysiken, där den till exempel förutsade existensen av svarta hål[7], och kosmologin, där hela big bang-modellen bygger på en lösning av Einsteins fältekvationer.

Fysiken tjänar dock även mänskligheten på betydligt konkretare sätt, bland annat genomutvecklandet av halvledarfysiken, som ligger till grund för nödvändiga komponenter i många moderna apparater, som till exempel datorer, och fysikforskningen har under de senaste decennierna allt mer vänt sig mot tillämpningar, vilket också har avspeglats i nobelprisen i fysik under senare år[8].

Fysikens framtida utveckling och föreslagna teorier[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Fysikens olösta problem
Turbulens är det främsta olösta problemet inom klassisk fysik

Fysikens teoretiska modeller av verkligheten har avlöst varandra. I dag pågår sökandet av en modell som kan sammanfatta alla fenomen i universum - "teorin om allt", där de några av de starkaste kandidaterna är M-teori, supersträngteori och loopkvantgravitation.

Inom den kondenserade materiens fysik försöker man idag skapa en teori för högtemperatursupraledare, och lägger ner experimentell möda bland annat på att utveckla spinntronik och kvantdatorer.

Många astronomiska och kosmologiska fenomen är ännu oförklarade, som till exempel det faktum att universum består av mycket mer materia än antimateria samt vad mörk energi och mörk materia är för något. I förlängningen finns här också frågan hur universums expansion är kopplad till tidens riktning[9].

Inom den klassiska fysiken kvarstår dessutom stora teoretiska problem med hur man skall behandla fenomen som turbulens och kaos.

Avfärdade teorier och resultat[redigera | redigera wikitext]

Genom fysikens historia har ett flertal felaktiga teorier dykt upp. När dessa sedan inte visat sig motsvara den observerade verkligheten, har ofta fysikens kunskaper utvecklats kraftigt. En vetenskaplig metod kan inte ge bevis för att något är rätt eller fel, men väl så övertygande belägg i någon riktning. Detta leder till att delar av modeller kan utvecklas vidare och att även de som flertalet avfärdar, sällan överges totalt.

  • Steady state-teorin var en modell som till skillnad mot Big Bang-teorin sade att universum alltid funnits, och att det därför inte utvecklas med tiden. Även om den till slut visade sig ohållbar, ledde det faktum att Big Bang hade ett alternativ till att området utforskades snabbare och bättre.
  • Eter var ett medium, som man trodde att ljus fortplantade sig i. Detta motsades av Michelson–Morleys experiment, och relativitetsteorin visade att det inte behövs någon eter.

Utbildning och forskning[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är fysik ett NO-ämne i grundskolan, och ett karaktärsämne på naturvetenskapsprogrammet och teknikprogrammet. På högskolan kan man studera fysik via civilingenjörsprogrammet teknisk fysik eller via kandidat- och mastersprogram.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Populärvetenskap[redigera | redigera wikitext]

Böcker om fysik[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Renard, Krister (1995). Den moderna fysikens grunder, Från mikrokosmos till makrokosmos. Studentlitteratur. Sid. 293. ISBN 91-44-49931-0 
  2. ^ Renard, Krister (1995). Den moderna fysikens grunder, Från mikrokosmos till makrokosmos. Studentlitteratur. Sid. 295. ISBN 91-44-49931-0 
  3. ^ "Physics" på engelskspråkiga Wikipedia
  4. ^ [a b] Nationalencyklopedin Multimedia. 2000 
  5. ^ Farmelo, Graham (2009). The strangest man: The hidden life of Paul Dirac. Mystic of the atom.. Basic Books 
  6. ^ Sample, Ian (2012). Massive. The missing particle that sparked the greatest hunt in science.. Basic Books 
  7. ^ Thorne, Kip. S (1995). Black holes and time warps: Einstein's outrageous legacy. W. W. Norton 
  8. ^ John Matson & Ferris Jabr (2012). ”Nobel pursuits”. Scientific American (July): sid. 48-59. 
  9. ^ Carroll, Sean (2010). From eternity to here. The quest for the ultimate theory of time.. Plume