Irans kärnkraftsprogram

Irans kärnkraftsprogram började tidigt, redan på 1950-talet under den dåvarande shahen med hjälp av USA som en del av programmet Atomer för fred. 1967 stod det första forskningscentret för kärnkraft färdigt i Teheran (Tehran Nuclear Research Center) med en 5 MW forskningsreaktor för höganrikat uran. 1968 signerade Iran Ickespridningsavtalet och öppnade därmed för kontroll från Internationella atomenergiorganet (IAEA), och 1973 inrättades Irans atomenergiorganisation för att reglera och utveckla landets kärnteknikindustri, som kom att omfatta alla moment inom uranhanteringen. Amerikanska och västeuropeiska regeringars deltagande i Irans nukleära program fortsatte till revolutionen 1979, som störtade shahen av Iran. Kontroversen om Irans nukleära program rör sig i synnerhet kring Irans underlåtenhet att deklarera känslig anriknings- och upparbetningsteknik till Internationella atomenergiorganet (IAEA). Anrikning kan användas för att producera uran antingen för reaktorbränsle eller, till högre anrikningsnivå, för kärnvapen. Iran säger att deras kärnenergiprogram är fredligt, och har anrikat uran till mindre än 5 % , vilket rimmar med bränsle för ett civilt kärnkraftverk. Iran hävdar också att man var tvungen att ta till sekretess sedan amerikanska påtryckningar fått flera av deras nukleära avtal med utländska regeringar att falla igenom. Efter att IAEA:s styrelse rapporterat Irans brott mot sitt avtal om säkerhetskontroll till FN:s säkerhetsråd, krävde rådet att Iran avbryter sin nukleära anrikningsverksamhet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad har dock hävdat att sanktionerna är "olagliga" och införda av "arroganta makter", och att Iran har beslutat att fullfölja kontrollen av sin egen beskrivna fredliga kärnkraftsprogram genom "dess lämpliga rättsliga väg", det internationella atomenergiorganet. Agerandet och utsikterna har framkallat en omfattande internationell aktivitet.

Historik

Utdrag från en iransk dagstidning från 1968. Fotot visar några kvinnor framför en av Teherans forskningsreaktor.

1950- och 1960-talet

Grunden för Irans kärnkraftsprogram las den 5 mars 1957 då ett förslag på överenskommelse gällande forskning om fredlig användning av atomenergi annonserades.

1970-1978

1974 tillkännagjorde Shahen en målsättning att bygga 23 000 MW kärnkraft (cirka 23 reaktorer) för att styra om landets tillgångar på olja och gas till export istället för elproduktion. Preliminära samarbetsavtal avseende 4 reaktorer tecknades med Siemens KWU och Framatome.

1975 påbörjade Siemens KWU uppförandet av två PWR-reaktorer i Bushehr, snarlika den tyska reaktorn Biblis B. Efter den islamiska revolutionen 1979 avbröts samarbetet, med Bushehr-1 väsentligen färdigställd och Bushehr-2 halvfärdig. Anläggningen skadades av irakiska luftangrepp under 1980-talet, men senare har Bushehr-1 färdigställts och är idag (2017) den enda operativa civila kärnkraftsreaktorn i Iran.

I oktober 1977 tecknades kontrakt med Framatome om uppförande av två PWR-reaktorer i Darkhovin. Arbetet hade nätt och jämt påbörjats när den islamiska revolutionen skedde i januari 1979, och kontraktet annullerades slutgiltigt i april 1979. Betydande delar av kraftverkets komponenter var redan färdigställda i Frankrike, och kom att omdirigeras till att användas vid uppförandet av två "extra" reaktorer vid kärnkraftverket Gravelines i Frankrike, block 5 och 6. Dessa blev operativa 1985.

1979-2000

Efter 1979 års revolution lades utvecklingen tillfälligt ner och det hemliga forskningsprogrammet upplöstes av Ayatollahn Ruhollah Khomeini. Denne hade allvarliga religiösa reservationer mot kärnvapen, som han ansåg onda i termer av muslimsk rättspraxis. Småskalig forskning sattes åter igång under Iran-Irak kriget och genomgick betydande expansion efter ayatollahns död 1989. Irans kärnvapenprogram har omfattat flera forskningsanläggningar, två urangruvor, en forskningsreaktor och upparbetningsanläggningar för uran, inklusive tre kända verk för urananrikning.

2000- och 2010-talet

År 2000 togs utvecklingen upp igen i större skala och efter förseningar stod Irans första kärnkraftverk, kärnreaktorn nr I i Bushehr komplett med stor hjälp av ryska myndigheten Rosatom. Den invigdes officiellt den 12 september 2011. Iran har meddelat att man arbetar på ett nytt 360 MW kärnkraftverk beläget i Darkhovin. Iran har också meddelat att man kommer att söka få fram fler medelstora kärnkraftverk och urangruvor i framtiden.

Kärnkraft vs kärnvapen

Det råder misstankar om att kärnkraftsprogrammet varit (är) en täckmantel för Iran att kunna forska om kärnvapen. I november 2011 publicerade Internationella atomenergiorganet IAEA en IAEA-rapport där huvudpoängen var att Iran faktiskt hade bedrivit forskning och experiment i syfte att utveckla kärnvapenkapacitet. För första gången redogör IAEA-rapporten på djupet, för landets detonator-utveckling, flerpunktsinitiering av högexplosiva sprängämnen, och försök att integrera nukleär nyttolast i en missil för leveransen. Iran förkastade detaljerna i rapporten och anklagade IAEA för pro-västerländsk partiskhet och hotade att minska sitt samarbete med IAEA. Den amerikanska kongressens utredningstjänst sammanfattade dock IAEA:s rapporter så här 2012: "IAEA har aldrig rapporterat att Iran försökt utveckla kärnvapen".

Internationella avtal

Irans kärnkraftsavtal, eller iranavtalet är ett avtal mellan USA, Ryssland, Storbritannien, Kina, Frankrike, Tyskland och Iran. Det stadgar bland annat att Irans möjligheter till att anrika uran och deras nuvarande innehav skall limiteras, i utbyte mot att omvärlden lyfter sina sanktioner.

Avtalet har kritiserats av representanter från bland annat USA och Israel, som menar att avtalet är bräckligt och ger trots allt Iran möjligheter att kunna utveckla kärnvapen.

Platser med anknytning till kärnkraftsprogrammet

• Arak - fabrik för utvinning av tungt vatten.
• Bushehr - kärnreaktor av lättvattenstyp.
• Isfahan - anläggning för anrikning av uran.
• Natanz - anläggning för urananrikning.
• Saghand - gruvdrift, brytning av uran.