Irans kärnkraftsprogram

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Irans kärnkraftsprogram började tidigt, redan på 1950-talet under den dåvarande shahen med hjälp av USA som en del av programmet Atomer för fred.[1][2] 1967 stod det första forskningscentret för kärnkraft färdigt i Teheran (Tehran Nuclear Research Center) med en 5 MW forskningsreaktor för höganrikat uran. 1968 signerade Iran Ickespridningsavtalet och öppnade därmed för kontroll från Internationella atomenergiorganet (IAEA), och 1973 inrättades Irans atomenergiorganisation för att reglera och utveckla landets kärnteknikindustri, som kom att omfatta alla moment inom uranhanteringen.[3] Amerikanska och västeuropeiska regeringars deltagande i Irans nukleära program fortsatte till revolutionen 1979, som störtade shahen av Iran.[4] Kontroversen om Irans nukleära program rör sig i synnerhet kring Irans underlåtenhet att deklarera känslig anriknings- och upparbetningsteknik till Internationella atomenergiorganet (IAEA). [5] Anrikning kan användas för att producera uran antingen för reaktorbränsle eller, till högre anrikningsnivå, för kärnvapen. Iran säger att deras kärnenergiprogram är fredligt, [6] och har anrikat uran till mindre än 5 % , vilket rimmar med bränsle för ett civilt kärnkraftverk. [7] Iran hävdar också att man var tvungen att ta till sekretess sedan amerikanska påtryckningar fått flera av deras nukleära avtal med utländska regeringar att falla igenom.[8] Efter att IAEA:s styrelse rapporterat Irans brott mot sitt avtal om säkerhetskontroll till FN:s säkerhetsråd, krävde rådet att Iran avbryter sin nukleära anrikningsverksamhet.[9] Irans president Mahmoud Ahmadinejad har dock hävdat att sanktionerna är "olagliga" och införda av "arroganta makter", och att Iran har beslutat att fullfölja kontrollen av sin egen beskrivna fredliga kärnkraftsprogram genom "dess lämpliga rättsliga väg", det internationella atomenergiorganet. [10] Agerandet och utsikterna har framkallat en omfattande internationell aktivitet.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Utdrag från en iransk dagstidning från 1968. Fotot visar några kvinnor framför en av Teherans forskningsreaktor.

1950- och 1960-talet[redigera | redigera wikitext]

Grunden för Irans kärnkraftsprogram las den 5 mars 1957 då ett förslag på överenskommelse gällande forskning om fredlig användning av atomenergi annonserades.[11]

1970-1978[12][redigera | redigera wikitext]

1974 tillkännagjorde Shahen en målsättning att bygga 23 000 MW kärnkraft (cirka 23 reaktorer) för att styra om landets tillgångar på olja och gas till export istället för elproduktion. Preliminära samarbetsavtal avseende 4 reaktorer tecknades med Siemens KWU och Framatome.

1975 påbörjade Siemens KWU uppförandet av två PWR-reaktorer i Bushehr, snarlika den tyska reaktorn Biblis B. Efter den islamiska revolutionen 1979 avbröts samarbetet, med Bushehr-1 väsentligen färdigställd och Bushehr-2 halvfärdig. Anläggningen skadades av irakiska luftangrepp under 1980-talet, men senare har Bushehr-1 färdigställts och är idag (2017)[13] den enda operativa civila kärnkraftsreaktorn i Iran.

I oktober 1977 tecknades kontrakt med Framatome om uppförande av två PWR-reaktorer i Darkhovin. Arbetet hade nätt och jämnt påbörjats när den islamiska revolutionen skedde i januari 1979, och kontraktet annullerades slutgiltigt i april 1979. Betydande delar av kraftverkets komponenter var redan färdigställda i Frankrike, och kom att omdirigeras till att användas vid uppförandet av två "extra" reaktorer vid kärnkraftverket Gravelines i Frankrike, block 5 och 6. Dessa blev operativa 1985.[14]

1979-2000[redigera | redigera wikitext]

Efter 1979 års revolution lades utvecklingen tillfälligt ner och det hemliga forskningsprogrammet upplöstes av Ayatollahn Ruhollah Khomeini. Denne hade allvarliga religiösa reservationer mot kärnvapen, som han ansåg onda i termer av muslimsk rättspraxis.[15] Småskalig forskning sattes åter igång under Iran-Irak kriget och genomgick betydande expansion efter ayatollahns död 1989.[16] Irans kärnvapenprogram har omfattat flera forskningsanläggningar, två urangruvor, en forskningsreaktor och upparbetningsanläggningar för uran, inklusive tre kända verk för urananrikning.

2000- och 2010-talet[redigera | redigera wikitext]

År 2000 togs utvecklingen upp igen i större skala och efter förseningar stod Irans första kärnkraftverk, kärnreaktorn nr I i Bushehr komplett med stor hjälp av ryska myndigheten Rosatom. Den invigdes officiellt den 12 september 2011.[17] Iran har meddelat att man arbetar på ett nytt 360 MW kärnkraftverk beläget i Darkhovin. Iran har också meddelat att man kommer att söka få fram fler medelstora kärnkraftverk och urangruvor i framtiden.[18]

Reaktorer[redigera | redigera wikitext]

Station Typ Netto-
effekt
Byggstart Första
nätanslutning
Kommersiell
drift
Övrigt
Bushehr 1 (KWU) Siemens-KWU PWR 1293 MWe (gross) 1975-01-05 Bygget avbrutet 1979[12]
Bushehr 2 (KWU) Siemens-KWU PWR 1293 MWe (gross) 1975-01-05 Bygget avbrutet 1979
Darkhovin 1 Framatome 3-loop PWR 910 MWe Januari 1979 Bygget avbrutet 1979
Darkhovin 2 Framatome 3-loop PWR 910 MWe Januari 1979 Bygget avbrutet 1979
Bushehr 1 VVER V-446 915 MWe 1996-01-01 2011-09-03 2013-09-23[19]
Bushehr 2 VVER V-466B 1050 MWe 2017-03-14[20]

Kärnkraft vs kärnvapen[redigera | redigera wikitext]

Det råder misstankar om att kärnkraftsprogrammet varit (är) en täckmantel för Iran att kunna forska om kärnvapen. I november 2011 publicerade Internationella atomenergiorganet IAEA en IAEA-rapport där huvudpoängen var att Iran faktiskt hade bedrivit forskning och experiment i syfte att utveckla kärnvapenkapacitet.[21] För första gången redogör IAEA-rapporten på djupet, för landets detonator-utveckling, flerpunktsinitiering av högexplosiva sprängämnen, och försök att integrera nukleär nyttolast i en missil för leveransen.[22] Iran förkastade detaljerna i rapporten och anklagade IAEA för pro-västerländsk partiskhet och hotade att minska sitt samarbete med IAEA.[23][24] Den amerikanska kongressens utredningstjänst sammanfattade dock IAEA:s rapporter så här 2012: "IAEA har aldrig rapporterat att Iran försökt utveckla kärnvapen". [25]

Internationella avtal[redigera | redigera wikitext]

Irans kärnkraftsavtal, eller Iranavtalet är ett avtal mellan USA, Ryssland, Storbritannien, Kina, Frankrike, Tyskland och Iran som slöts 2015. Det stadgar bland annat att Irans möjligheter till att anrika uran och deras nuvarande innehav skall limiteras, i utbyte mot att omvärlden lyfter sina ekonomiska sanktioner mot landet.[26]

När avtalet slöts kritiserades det kraftigt av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som kallade det ett "historiskt misstag" och han menade att avtalet är farligt för den framtida utvecklingen av situationen i Mellanöstern. Netanyahu ansåg även att avtalet är bräckligt och ger trots allt Iran möjligheter att kunna utveckla kärnvapen.[27] Även från republikanskt håll i USA kritiserades avtalet.[28] Senatens minoritetsledare Chuck Schumer (demokrat) kritiserade avtalet.[29]

Under presidentvalet i USA 2016 var Iranavtalet en av de särskilt uppmärksammade utrikespolitiska frågorna. Samtliga presidentkandidater i republikanernas primärval riktade skarp kritik mot avtalet.[30] Republikanernas presidentkandidat Donald Trump (som senare vann presidentvalet) hade som ett av sina vallöften att lämna avtalet och eventuellt förhandla fram ett nytt avtal. Likt andra republikaner var Trump bland annat kritisk mot hur det aktuella avtalet inte ger USA möjlighet att när som helst kalla in kärnvapeninspektörer, eftersom en eventuell dispyt om inspektion ger Iran ett 24 dagarsutrymme.[31][32][33]

Den 8 maj 2018 meddelade USA:s president Donald Trump beslutet att USA drar sig ur Iranavtalet och återinför ekonomiska sanktioner mot Iran. Grunden till Trumps beslut att överge avtalet är bland annat att Iran brutit mot avtalet och fortsatt utveckla sitt kärnvapenprogram, vilket underrättelserapporter från Israel visat.[34]

Platser med anknytning till kärnkraftsprogrammet[redigera | redigera wikitext]

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Haidar, J.I., 2015."Sanctions and Exports Deflection: Evidence from Iran," Paris School of Economics, University of Paris 1 Pantheon Sorbonne, Mimeo
  2. ^ Roe, Sam (28 januari 2007). ”An atomic threat made in America”. Chicago Tribune. http://www.chicagotribune.com/news/nationworld/chi-061209atoms-day1-story,0,2034260.htmlstory. Läst 8 augusti 2012. 
  3. ^ M. Ghannadi-Maragheh (2002). Atomic Energy Organization of Iran. World Nuclear Association Annual Symposium 4-6 September 2002 – London.
  4. ^ ”Iran Affairs: Blasts from the Past: Western Support for Iran's Nuclear program”. 2008. Arkiverad från originalet den 6 december 2012. https://archive.is/20121206034719/http://www.iranaffairs.com/iran_affairs/2006/05/blasts_from_the.html. Läst 18 augusti 2012. 
  5. ^ ”IAEA GOV/2003/40: Implementation of the NPT safeguards agreement in the Islamic Republic of Iran” (PDF). http://www.iaea.org/Publications/Documents/Board/2003/gov2003-40.pdf. Läst 5 september 2012. 
  6. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 10 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090510201041/http://www.un.int/iran/facts_about_peaceful_nuclear_program.pdf. Läst 11 maj 2009. 
  7. ^ ”Council on Foreign Relations: Iran's Nuclear Program”. Cfr.org. Arkiverad från originalet den 7 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100607145346/http://www.cfr.org/publication/16811/. Läst 5 september 2012. 
  8. ^ Cyrus Safdari (November 2005). ”Iran needs nuclear energy, not weapons”. Le Monde diplomatique. http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:Wv7d_FdiMH0J:mondediplo.com/2005/11/02iran. Läst 5 september 2012. 
  9. ^ ODS Team. ”Resolution 1696 (2006)”. Daccessdds.un.org. http://documents-dds-ny.un.org/doc/UNDOC/GEN/N06/450/22/PDF/N0645022.pdf?OpenElement. Läst 5 september 2012. 
  10. ^ ”Ahmadinejad: Iran's nuclear issue is 'closed'”. MSNBC. 25 september 2007. http://www.msnbc.msn.com/id/20969975/. Läst 5 september 2012. 
  11. ^ ”Iran's Nuclear Program – Council on Foreign Relations”. Cfr.org. http://www.cfr.org/iran/irans-nuclear-program/p16811. Läst 4 april 2012. 
  12. ^ [a b] ”Nuclear Power in Iran / Nuclear power developments”. WNA - World Nuclear Association. http://www.world-nuclear.org/information-library/country-profiles/countries-g-n/iran.aspx. Läst 18 oktober 2017. 
  13. ^ ”IAEA PRIS - Country Statistics - Iran, Islamic Republic of”. IAEA - International Atomic Energy Agency. https://www.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/CountryDetails.aspx?current=IR. Läst 18 oktober 2017. 
  14. ^ ”IAEA PRIS - Country Statistics - France”. IAEA - International Atomic Energy Agency. https://www.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=208. Läst 18 oktober 2017. 
  15. ^ Yossi Melman, Meir Javedanfar, The Nuclear Sphinx of Tehran, Basic Books, 2008 sid.89-90.
  16. ^ Tanya Ogilvie-White,'The Defiant States,' s.254.
  17. ^ ”Iran launches Bushehr nuclear power plant”. RIA Novosti. 12 september 2011. http://en.rian.ru/world/20110912/166785925.html. Läst 7 juli 2012. 
  18. ^ ”Iran sees Bushehr plant at full capacity in one year”. AFP. 18 december 2007. Arkiverad från originalet den 9 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090109193115/http://afp.google.com/article/ALeqM5iCbR-4ck0a5j2K7hOmNsaHH-OPmg. Läst 18 augusti 2012. 
  19. ^ ”IAEA PRIS - Power Reactor Information System - Country Profile - Iran - Bushehr”. IAEA - International Atomic Energy Agency. https://www.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=310. Läst 8 maj 2018. 
  20. ^ ”Iran starts building unit 2 of Bushehr plant”. World Nuclear News. 15 mars 2017. http://www.world-nuclear-news.org/NN-Iran-starts-building-unit-2-of-Bushehr-15031701.html. Läst 8 maj 2018. 
  21. ^ U.N. nuclear watchdog board rebukes defiant Iran”. Reuters. 18 november 2011. http://www.reuters.com/article/2011/11/18/us-nuclear-iran-iaea-idUSTRE7AG0RP20111118. Läst 2012-08-1811. 
  22. ^ ”IAEA Report for military dimensions, see pages 4-12”. 8 november 2011. http://www.isis-online.org/uploads/isis-reports/documents/IAEA_Iran_8Nov2011.pdf. Läst 8 augusti 2012. 
  23. ^ Iran parliament to review ties with U.N. nuclear body”. Washington Post. 20 november 2011. http://www.reuters.com/article/2011/11/20/us-iran-nuclear-iaea-idUSTRE7AJ0DZ20111120. Läst 7 juli 2012. 
  24. ^ Kerr, Paul (8 juni 2012). ”Iran's Nuclear Program: Tehran's Compliance With International Obligations”. Congressional Research Service. http://www.fas.org/sgp/crs/nuke/R40094.pdf. Läst 7 juli 2012. 
  25. ^ ^ Kerr, Paul (8 June 2012). ”Iran's Nuclear Program: Tehran's Compliance With International Obligations”. Congressional Research Service. Citerad från Gilly, Pierre Informationskriget mot Iran, Verbal förlag (2013)
  26. ^ "Iran nuclear deal: Key details". BBC. Läst 17 maj 2018.
  27. ^ ”Netanyahu: Iran nuclear deal makes world much more dangerous, Israel not bound by it”. haaretz.com. 14 juli 2015. https://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/1.665821. Läst 17 maj 2018. 
  28. ^ Beinart, Peter (14 juli 2015). ”Why the Iran Deal Makes Obama's Critics So Angry”. The Atlantic. https://www.theatlantic.com/international/archive/2015/07/iran-nuclear-deal-obama/398450/. Läst 17 maj 2018. 
  29. ^ Steinhauer, Jennifer & Weissman, Jonathan (7 augusti 2015). ”Chuck Schumer Opposes Iran Nuclear Deal, Shaking Democratic Firewall”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2015/08/07/us/politics/schumer-says-he-will-oppose-iran-nuclear-deal.html. Läst 22 maj 2018. 
  30. ^ LoBianco, Tom; Tatum, Sophie (14 juli 2015). ”GOP 2016 hopefuls slam Iran nuclear deal - CNNPolitics”. CNN. http://www.cnn.com/2015/07/14/politics/2016-candidates-iran-deal/index.html. Läst 17 maj 2018. 
  31. ^ Donald Trump Weighs in on Iran Deal (interview with Katy Tur), NBC News (14 juli 2015).
  32. ^ Kaplan, Rebecca (14 juli 2015). ”Obama says inspectors get access to "any" site in Iran. Is it true?”. CBS News. https://www.cbsnews.com/news/obama-inspectors-access-any-site-iran-true/. Läst 17 maj 2018. 
  33. ^ Lewis, Paul; Siddiqui, Sabrina; Jacobs, Ben (15 juli 2015). ”Republicans fume over Iran nuclear deal but hope of undermining accord is slim”. The Guardian. https://www.theguardian.com/world/2015/jul/14/republicans-iran-nuclear-deal-reaction. Läst 20 januari 2018. 
  34. ^ Eriksson, Niklas (8 maj 2018). "Trump drar sig ur Iranavtalet: 'Bevis för att de ljugit'". Aftonbladet. Läst 8 maj 2018.
    NYT (8 maj 2018). "Trump Withdraws U.S. From ‘One-Sided’ Iran Nuclear Deal". The New York Times. Läst 8 maj 20-8.