James D. Watkins
| James D. Watkins | |
 | |
| Född | 7 mars 1927[1][2][3] Alhambra, USA |
|---|---|
| Död | 26 juli 2012[4][1][2] (85 år) Alexandria, USA |
| Begravd | Arlingtonkyrkogården |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | United States Naval Academy The Webb Schools Naval Postgraduate School  |
| Sysselsättning | Officer |
| Befattning | |
| Vicechef för USA:s flotta (1979–1981) Chef för USA:s flotta (1982–1986) USA:s energiminister (1989–1993) | |
| Politiskt parti | |
| Republikanska partiet | |
| Utmärkelser | |
| Bronze Star World War II Victory Medal Legionär av Legion of Merit James Cardinal Gibbons Medal | |
| Redigera Wikidata | |
James David Watkins, född 7 mars 1927 i Alhambra, Kalifornien, död 26 juli 2012 i Alexandria, Virginia, var en amerikansk sjöofficer (4-stjärnig amiral) som var chef för USA:s flotta från 1982 till pensionsavgång 1986.[5]
Efter pensioneringen utsågs amiral Watkins till USA:s energiminister i George H.W. Bushs administration och tjänstgjorde som sådan från 1989 till 1993.[6]
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Efter examen 1949 från United States Naval Academy, tjänstgjorde Watkins på ubåtar under Koreakriget. Watkins tjänstgjorde under amiral Hyman G. Rickover i utvecklingsfasen av flottans atomdriftsprogram. 1958 erhöll han en masterexamen i maskinteknik från Naval Postgraduate School i Monterey, Kalifornien.[5]
Watkins var sekond för dieselutbåten USS Barbero, därefter sekond och sedermera fartygschef för attackubåten USS Snook (SSN-592), som blev första atomubåten att göra örlogsbesök i Japan samt i Sydkorea. Han var sekond för den atomdrivna kryssaren USS Long Beach (CGN-9) under Vietnamkriget som i Tonkinbukten 1968 understödde Task Force 72.[5]
Som flaggman var Watkins chef för Bureau of Naval Personnel, befälhavare för Sjätte flottan, samt befälhavare för Stillahavsflottan. USA:s president Ronald Reagan utnämnde amiral Watkins 1982 till Chief of Naval Operations, den högsta yrkesmilitära befattningen inom flottan med ledamotskap i Joint Chiefs of Staff. Watkins tid som CNO överlappade helt med John Lehmans tid som USA:s marinminister.
Efter pension utsåg president Ronald Reagan amiral Watkins till att leda en kommission om HIV-viruset (Watkinskommissionen) 1987-88.[6]
Watkins var USA:s energiminister mellan 1989 och 1993.[6]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, James D. Watkins, tidigare version.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] SNAC, James D. Watkins, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Find a Grave, 94324146, James David Watkins, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Internet Speculative Fiction Database, Admiral James Watkins, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ James D. Watkins, who led Reagan's commission on AIDS in the 1980s, dies at 85 (på engelska), The Washington Post, läs online, läst: 29 juli 2012.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] ”Admiral James D. Watkins” (på engelska). www.history.navy.mil. Naval History and Heritage Command. https://www.history.navy.mil/browse-by-topic/people/chiefs-of-naval-operations/admiral-james-d--watkins.html. Läst 3 september 2024.
- ^ [a b c] ”Former Secretaries of Energy” (på engelska). www.energy.gov. USA:s energidepartement. https://www.energy.gov/lm/secretaries-energy. Läst 3 september 2024.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör James D. Watkins.