Jorma Koivulehto

Från Wikipedia

Jorma Juhani Koivulehto, född 12 oktober 1934 i Tammerfors, död 23 augusti 2014 Helsingfors, var en finländsk filolog.

Koiuvulehtos språkintresse väcktes under studietiden vid Tammerfors klassiska lyceum; han influerades särskilt av tyskläraren Reino Hietaranta. Efter avlagd studentexamen 1953 följde studier vid Helsingfors universitet: germansk filologi för Emil Öhmann som huvudämne, samt latin, romersk litteratur och engelsk filologi. Han blev magister 1958 på en avhandling om latinska lånord i en fornhögtysk översättning av Tatianus, för vilken har erhöll laudatur, det högsta vitsordet.[1]

Han blev filosofie doktor 1971. Som biträdande professor 1973–1983 och professor i germansk filologi vid Helsingfors universitet 1983–1998 ägnade han sig åt forskning i indoeuropeiska lånord i finska språket och fortsatte därmed den historisk-komparativa forskningstradition som i Finland har sitt ursprung i sent 1700-tal. Han innehade 1988–1993 en forskarprofessur vid Finlands Akademi.

I en serie skrifter, bland annat Indogermanisch-Uralisch: Lehnbeziehungen oder (auch) Urverwandschaft? (1994) och Zur indogermanisch- germanischen kontinuität in der Nachbarschaft der Finnougrier (1995), lade Koivulehto fram en teori om åldersskiktningen av lånord som innebär att tidigare uppfattningar om de indoeuropeiska lånordens art och omfattning i finskan kunnat revideras, liksom även synen på Finlands förhistoria. Han menade att de äldsta lånorden går tillbaka till bronsåldern, vilket indikerar att finnar vid denna tid var bosatta vid Östersjön.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hyvärinen, Irma (2015). ”Jorma Koivulehto: *12.10.1934 †23.8.2014”. Vuosikirja - Year Book 2014 (Helsinki: Suomalainen Tiedeakatemia): sid. 74–78. ISSN 0356-6927.