Köldskada

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Köldskada
latin: congelatio
Köldskadade händer med blåsor.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10T33-T35
ICD-9991.0-991.3
DiseasesDB31167
MedlinePlus000057
eMedicineemerg/209  med/2815
derm/833
ped/803
MeSHsvensk engelsk

Köldskada eller förfrysningsskada, är ett tillstånd där huden och andra vävnader skadas på grund av kyla. Köldskador kan ibland uppstå i samband med hypotermi.

När kroppsvävnaden har för låg temperatur uppstår lokala vävnadsskador. En vanlig orsak är nedkylning under noll grader så att is bildas i vattnet i kroppen. Detta ger störd salt- och vätskebalans med celldöd som följd, så kallade frostskador.[förklaring behövs] Förfrysning drabbar oftast kroppsdelar långt ut, som fingrar och tår. Även näsan blir förhållandevis ofta förfrusen.

Användandet av betablockerare eller förekomsten av diabetes ökar risken för köldskador.

Symptom[redigera | redigera wikitext]

Köldskador börjar med att huden blir vit, vaxartad och konsistensökad tillsammans med brännande och/eller stickande känslor, delvis eller totalt känslobortfall och ibland smärta. Obehandlad köldskadad hud efter uppvärmning svullnar och utvecklar blåsor som kan vara fyllda med klar eller mörk vätska, det senare är ett tecken på en allvarligare skada, blåsorna uppkommer inom 24 timmar. Om skadan är djupare kommer huden att mörkna och dö och om hela kroppsdelen är drabbad på djupet kommer den i slutligen att falla av spontant efter några veckor om man inte amputerat den kirurgiskt.

Ytliga frostskador uppträder vid utskjutande oskyddade kroppsdelar som ytteröron och näsa, i ansiktshud eller kornea.

Djupa frostskador uppträder framförallt i extremiteterna. Drabbade hudområden blir rödblåfärgade och inflammerade. Förändringarna kan bli kroniska.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Murphy, JV. Frostbite: pathogenesis and treatment, Journal of Trauma 2000;48:171-178