Hoppa till innehållet

Kalkongam

Från Wikipedia
Kalkongam
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljNya världens gamar
Cathartidae
SläkteCathartes
ArtKalkongam
C. aura
Vetenskapligt namn
§ Cathartes aura
Auktor(Linnaeus, 1758)
Utbredning
Ungefärlig utbredningskarta för Kalkongam.
Gult = Utbredning endast sommartid
Grönt = Utbredning året om.
En flygande kalkongam.

Kalkongam[2] (Cathartes aura) är den mest spridda av nya världens gamar.

Utseende

Kalkongamen är en stor fågel med ett vingspann på 173–183 centimeter och en genomsnittlig vikt på 1.4 kilogram.[3] Fjäderdräkten är mörkbrun till svart. Dess hals och huvud saknar fjädrar och är lilaröda och näbben är kort, nedåtböjd och elfenbensfärgad.

Utbredning

Kalkongamen är den mest spridda arten av alla nya världens gamar och den återfinns från södra Kanada till sydligaste spetsen av Sydamerika. Den bebor en mängd öppna och halvöppna biotoper, som subtropisk skog, busklandskap, betesmark och öken.[4] Däremot finns den inte regnskogar, och normalt inte på höjder över 2500 meter över havet, även om den har synts på 4300 meters höjd i Bolivia.

Underarter och dess morfologiska skillnader

Kalkongamen delas här upp i fyra underarter i tre grupper:[5]

  • aura-gruppen
    • C. a. aura inkl. meridionalis Swann, 1921, nominatformen, "västlig kalkongam", återfinns sommartid i västra Nordamerika och söderut till Costa Rica och Västindien. Det är den minsta av underarterna. Den är den mest flyttningsbenägna underarten, och flyttar vintertid så långt som till Sydamerika. Den skiljer sig från C. a. septentrionalis färgmässigt då de mindre vingtäckarna är mörkare bruna.[6]
    • C. a. septentrionalis Wied, 1839, "östlig kalkongam", återfinns från sydöstra Kanada, och söderut genom östra USA. Den är mindre flyttningsbenägen än nominatformen och flyttar sällan söder om USA. Den skiljer sig från nominatformen då den har andra proportioner på stjärt och vingar.[6] septentrionalis
  • C. a. ruficollis Spix, 1824 , återfinns i Panama och söderut genom Uruguay och Argentina. Den finns också på Trinidad.[7] Den är mörkare och svartare än nominatformen, med bruna vingkanter, vilka är smalare eller saknas helt.[7] The head and neck are dull red with yellow-white or green-white markings. Adults generally have a pale yellow patch on the crown of the head.[8]
  • C. a. jota inkl. falklandicus, (Molina, 1782), "chilensk kalkongam", återfinns utmed Stillahavskusten i Sydamerika och Patagonien samt i Falklandsöarna. Den är större, brunare och något blekare än C. a. ruficollis. Armpennorna och vingtäckarna kan ha grå bräm.[8]

Levnadssätt

Kalkongamen är en asätare som nästan uteslutande livnär sig på kadaver.[9] Den tillbringar mycket tid med att glidflyga över öppen terräng,. Den finner främst sin föda med hjälp av sitt utmärkta luktsinne och flyger därför lågt för att känna lukten av ruttnande djurkroppar. Den använder sig av termik för att glidflyga och slår oregelbundet med vingarna. De vilar i större grupper. Den saknar syrinx, vilket är fåglarnas röstorgan, vilket medför att de enda läten den kan producera är en form av grymtningar och lågt väsande.[10] Den har mycket få naturliga fiender.[11] I USA är den fredad sedan 1918.[12]

Häckning

Kalkongamen häckar på skyddade platser, som på klipphyllor och i ihåliga träd, eller i tät vegetation. De bygger inget bo, utan lägger två stycken ägg direkt på det utvalda stället. Äggen är ljusgula med kastanjefärgade stråk. Fadern deltar i ruvningen som tar 38-42 dagar. Ungarna stannar i boet tio till elva veckor och matas av föräldrarna med uppstött föda. Att kräkas upp föda på fiender är också det enda sättet de försvarar sina ungar på. Detta är effektivt mot människor.[13]

Taxonomi

Kalkongamen beskrevs taxonomiskt första gången av Linné som Vultur aura i den 10:e upplagan av hans Systema Naturae från 1758, och beskrivs som "V. fuscogriseus, remigibus nigris, rostro albo" ("brungrå gam med svarta vingar och vit näbb").[14] Den tillhör familjen nya världens gamar (Cathartidae), tillsammans med sex andra arter och placeras i släktet Cathartes, tillsammans med de två andra arterna skogsgam (C. melambrotus) och savanngam (C. burrovianus).

Den exakta taxonomiska placeringen av kalkongam och de andra sex arterna inom familjen är mycket omdiskuterat. Trots att både nya och gamla världens gamar har liknade morfologi och nyttjar samma ekologiska nisch så härstammar de från olika förfäder i olika delar av världen. Precis hur olika är under diskussion. Tidigare menade vissa forskare att nya världens gamar är mer närbesläktade med storkarna.[15] Numera anses de vara låt vara avlägsna men ändå släktingar till ordningen hökfåglar där gamla världens gamar ingår, antingen inkluderade i denna eller urskilda i en egen ordning, Cathartiformes.[16]

Namn

Kalkongamen har fått sitt trivialnamn genom att den i adult fjäderdräkt med sitt röda huvud och svarta fjädrar, påminner om en kalkon. Släktnamnet Cathartes betyder "renaren" och är en latiniserad form från grekiskans kathartēs/καθαρτης.[17] Artepitetet aura, är en latiniserad form av den mexikanska ursprungsbefolkningens namn för fåeln "auroura".[18]

Referenser

Artikeln är till stora delar översatt från engelska wikipedias artikel Turkey Vulture, läst 2008-11-25, samt med tillägg från spanska wikipedias artikel.

Noter

  1. ^ Birdlife International 2012 Cathartes aura Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 14 mars 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ Hilty, Stephen L. (1977). A Guide to the Birds of Colombia. Princeton University Press. sid. 87. ISBN 069108372X. http://books.google.com/books?id=1k5fV_hQqE8C&pg=PA88&dq= 
  4. ^ ”Species factsheet: Cathartes aura”. BirdLife International. Arkiverad från originalet den 2 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080302210030/http://www.iucnredlist.org/search/details.php/49648/all. Läst 13 oktober 2007. 
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  6. ^ [a b] Amadon, Dean (14 juni 1977). ”Notes on the Taxonomy of Vultures” (PDF). Condor "79" (4): ss. 413–416. doi:10.2307/1367720. http://elibrary.unm.edu/sora/Condor/files/issues/v079n04/p0413-p0416.pdf. 
  7. ^ [a b] Brown, Leslie & Amadon, Dean (1968). Eagles, Hawks, and Falcons of the World. McGraw-Hill. sid. 175. http://books.google.com/books?id=fcM9AAAAIAAJ&q= 
  8. ^ [a b] Blake, Emmet Reid (1953). Birds of Mexico: A Guide for Field Identification. University of Chicago Press. sid. 267. ISBN 0226056414. http://books.google.com/books?id=YP0AX3LW8jYC&dq= 
  9. ^ Attwood,, E. ”Cathartes aura”. University of Michigan Museum of Zoology. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Cathartes_aura.html. Läst 30 september 2007. 
  10. ^ Miskimen, Mildred (14 juni 1957). ”Absence of Syrinx in the Turkey Vulture (Cathartes Aura” (PDF). The Auk "74" (1): ss. 104–105. http://elibrary.unm.edu/sora/Auk/v074n01/p0104-p0105.pdf. Läst 24 oktober 2006. 
  11. ^ Snyder, Noel F. R. and Helen Snyder (2006). Raptors of North America: Natural History and Conservation. Voyageur Press. sid. 40. ISBN 0760325820. http://books.google.com/books?id=g6aOgkIbEwEC&pg=PA40&dq=Cathartes+aura&as_brr=3&sig=Zc-vwBBgjWSMDx56CatOgteVOtI#PPA40,M1 
  12. ^ ”Birds Protected by the Migratory Bird Treaty Act”. US Fish & Wildlife Service. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071010020817/http://www.fws.gov/migratorybirds/intrnltr/mbta/mbtandx.html. Läst 14 oktober 2007. 
  13. ^ Fergus, Charles (2003). Wildlife of Virginia and Maryland Washington D.C.. Stackpole Books. sid. 171. ISBN 0811728218. http://books.google.com/books?id=W7UxSPd2XMAC&dq 
  14. ^ Linnaeus, Carolus (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. p86 
  15. ^ Sibley, Charles G. and Burt L. Monroe. (1990) Distribution and Taxonomy of the Birds of the World. Yale University Press. ISBN 0-300-04969-2. Accessed 2007-04-11.
  16. ^ Ericson, Per G. P.; Anderson, Cajsa L.; Britton, Tom; Elżanowski, Andrzej; Johansson, Ulf S.; Kallersjö, Mari; Ohlson, Jan I.; Parsons, Thomas J.; Zuccon, Dario & Mayr, Gerald (2006): Diversification of Neoaves: integration of molecular sequence data and fossils. Biology Letters online: 1-5. doi:10.1098/rsbl.2006.0523 PDF preprint Arkiverad 8 november 2006 hämtat från the Wayback Machine. Electronic Supplementary Material[död länk] (PDF)
  17. ^ Liddell, Henry George; Robert Scott (1980). Greek-English Lexicon, Abridged Edition. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-910207-4 
  18. ^ Holloway, Joel Ellis (2003). Dictionary of Birds of the United States: Scientific and Common Names. Timber Press. sid. 59. ISBN 0881926000. http://books.google.com/books?id=41knpiVqnKYC&pg=PA59&dq=Cathartes+aura+subject:%22Nature+/+Birds+%26+Birdwatching%22&as_brr=3&sig=YS_oepqlw59T9RxDny5KFtPliSQ 

Övriga källor

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, cd-rom
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kalkongam&oldid=42274912”