Kapitaltäckning

Kapitaltäckning är, inom regelverket för banker och andra kreditinstitut samt försäkringsföretag, det mått som beskriver hur mycket eget kapital ett institut har i förhållande till sina riskvägda tillgångar och exponeringar. Måttet, kapitaltäckningsgraden, anger institutets förmåga att med eget kapital absorbera oväntade förluster utan att äventyra sin förmåga att fullgöra sina åtaganden gentemot insättare, långivare och andra motparter.

En bank som lånar ut pengar måste exempelvis se till att ett visst belopp finns säkerställt om motparten (den som fått lånet) fallerar, det vill säga inte kan betala tillbaka sin skuld. Kapitaltäckningsgraden räknas fram genom att kapitalbasen divideras med det riskvägda exponeringsbeloppet (de riskvägda tillgångarna):

${\text{Kapitaltäckningsgrad}}={\frac {\text{Kapitalbas}}{\text{Riskvägt exponeringsbelopp}}}$

Kapitalbasen delas in i tre komponenter av fallande kvalitet: kärnprimärkapital (aktiekapital och balanserade vinstmedel, det mest förlustabsorberande kapitalet), övrigt primärkapital (bland annat eviga förlagslån med särskilda villkor) och supplementärkapital (i huvudsak tidsbundna förlagslån och vissa reserver).

Förhållande till kapitalkrav

Kapitaltäckning och kapitalkrav är närbesläktade men skilda begrepp. Kapitaltäckningen (kapitaltäckningsgraden) är det faktiska, uppmätta värdet på ett instituts kapitalstyrka vid en given tidpunkt, medan kapitalkraven är de minimi- och buffertnivåer som institutet enligt lag och föreskrift måste upprätthålla. Ett institut sägs uppfylla kapitaltäckningskraven när dess kapitaltäckningsgrad är minst lika hög som de sammanlagda kapitalkraven.

Kapitalkraven bygger på principer utformade av Baselkommittén (Basel III) och är införlivade dels i EU:s tillsynsregelverk för kreditinstitut – kapitalkravsförordningen (CRR, förordning (EU) nr 575/2013) och kapitalkravsdirektivet (CRD, direktiv 2013/36/EU, senare ändrat bland annat genom Bankpaketet) – dels i svensk lagstiftning och Finansinspektionens föreskrifter. De svenska kapitalkraven består i huvudsak av följande delar:

• Minimikrav, pelare 1 – åtta procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet, varav minst 75 procent ska vara primärkapital och minst 75 procent av det i sin tur kärnprimärkapital.
• Pelare 2-krav – ett institutspecifikt tillägg som Finansinspektionen beslutar om efter översyn och utvärdering (ÖUP) av det enskilda institutet.
• Det kombinerade buffertkravet – bland annat kapitalkonserveringsbufferten (2,5 procent av det riskvägda exponeringsbeloppet), den kontracykliska kapitalbufferten (buffertvärde beroende på exponeringarnas geografiska fördelning), systemriskbufferten (tre procent för storbankerna) och bufferten för övriga systemviktiga institut (O-SII-bufferten). Samtliga buffertar ska täckas av kärnprimärkapital.
• Pelare 2-vägledning – en icke bindande vägledning om lämplig kapitalnivå utöver de formella kraven, som FI meddelar instituten i samband med ÖUP.
• Informationskrav, pelare 3 – krav på institut att offentliggöra information om sin riskexponering och kapitalsituation, så att motparter bättre kan bedöma institutet.

Utöver det riskbaserade kapitalkravet finns ett separat, icke riskbaserat bruttosoliditetskrav, som ställer krav på primärkapitalets storlek i förhållande till institutets samtliga tillgångar och åtaganden (oavsett riskvikt).

Se även

• Kapitalbas
• Kapitalkravsförordningen
• Bankpaketet
• Basel III
• Reservkrav
• Bank
• Kreditinstitut