Kaukasiska kriget
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Kaukasiska kriget | ||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 En scen från Kaukasiska kriget, av Franz Roubaud. | ||||||||||
| ||||||||||
| Stridande | ||||||||||
| Tsarryssland | Kaukasiska Imamatet | Khanat i norra Kaukasus | ||||||||
| Befälhavare och ledare | ||||||||||
| Tsar Nikolaj I Tsar Alexander I Tsar Alexander II Aleksej Jermolov Michail Vorontsov Aleksandr Barjatinskij Nikolaj Evdokimov |
Imam Sjamil Ghazi Mollah † |
Ingen enskild befälhavare, varje khanat hade sin khan eller khanum | ||||||||
| Styrka | ||||||||||
| omkring 250 000 | ungefär 7 000 | okänt, troligen omkring 500-1000 | ||||||||
| Förluster | ||||||||||
| ungefär 4 000 | ca 5 000 | okänt | ||||||||
Kaukasiska kriget kallas Rysslands militära angrepp på Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan och nordvästra Kaukasien 1817-1864. Många moderna konflikter i denna region bottnar i detta 1800-talskrig. Tre ryska tsarer utkämpade detta krig: Alexander I, Nikolaj I och Alexander II. Ledande ryska militära befälhavare var Aleksej Petrovitj Jermolov under åren 1816-1827, Michail Semjonovitj Vorontsov 1844-1853 och Aleksandr Barjatinskij 1853-1856. Författarna Michail Lermontov och Lev Tolstoj deltog i striderna och poeten Aleksandr Pusjkin skrev om det i dikten Fången i Kaukasus (1821).
Den ryska invasionen möttes av frenetiskt motstånd. Den första perioden i kriget, som slutade samtidigt med Alexander I:s död och med Dekabristrevolten 1825, uppnådde förvånansvärt få framgångar mot "en handfull vildar" jämfört med den då färska segern över Napoleon. Under 1825-1830 pågick endast begränsad aktivitet eftersom Ryssland samtidigt utkämpade krig mot Osmanska riket och Persien. Efter ansenliga framgångar i båda dessa krig återupptog Ryssland sin kampanj i Kaukasien och möttes åter av motstånd, lett av Ghazi Mollah, Gamzat-bek och Hadzji Murat. De följdes av imamen Sjamil som ledde bergsmännen från 1834 tills han tillfångatogs av Dmitrij Miljutin 1859.
En andra paus i kriget kom i och med ett vapenstillestånd med Sjamil i mars 1855 när Ryssland var upptaget av Krimkriget. Vapenvilan var dock kortvarig och stridigheterna återupptogs samma år. Kriget slutade med att Ryssland erövrade norra Kaukasien och Sjamil svor trohet till tsaren och flyttade till centrala Ryssland. Slutet på kriget deklarerades den 2 juni (21 maj g.s.) 1864 genom ett dekret från tsaren. En av följderna av kriget var Muhajir, en exodus av en stor del av den muslimska ursprungsbefolkningen till det Osmanska riket under den sista delen av 1800-talet.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Kaukasiska kriget.
