Alexander I av Ryssland

Alexander I Александр I
Porträtt av Alexander I av George Dawe (1826).
Tsar av Ryssland
Regeringstid	23 mars 1801–1 december 1825
Kröning	15 september 1801
Företrädare	Paul I
Efterträdare	Nikolaj I
Ätt	Romanov
Far	Paul I
Mor	Sofia Dorotea av Württemberg
Född	23 december 1777 Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
Namnteckning
Död	1 december 1825 (47 år) Taganrog, Kejsardömet Ryssland
Monogram

Alexander I, (ryska: Александр I) egentligen Aleksandr Pavlovitj Romanov, (Александр Павлович Романов), född 23 december 1777 i Sankt Petersburg, död 1 december 1825 i Taganrog, var Rysslands tsar från 1801, storfurste av Finland från 1809 och kung av Polen från 1815.

Han var son till kejsare Paul I av Ryssland och dennes andra gemål, Maria Fjodorovna av Württemberg.

Alexander I:s regeringstid präglades av Napoleonkrigen. Efter växlande förbund slöt han 1807 fred med Napoleon I i Tilsit, vilket ledde till att Ryssland i finska kriget 1808–1809 erövrade Finland, vars religion och grundlagar Alexander bekräftade vid Borgå lantdag. När Napoleon 1812 anföll Ryssland avvisade han alla fredsanbud, och efter fransmännens nederlag utövade han ett avgörande inflytande vid Wienkongressen 1814–1815 och tog initiativ till den heliga alliansen. Under sina senare år förde han en alltmer konservativ och mystiskt färgad politik.

Biografi

Uppväxt och trontillträde

Alexanders uppfostran leddes av den frisinnade och snillrike schweizaren La Harpe, vilken utövade ett stort inflytande på den unge fursten. Alexander var av naturen rikt begåvad och tillgänglig för stora idéer; men han saknade fasthet i viljan. Han lät i sitt handlingssätt bestämma sig mindre av inre övertygelse än av tillfälliga intryck. Alexander stod i ett mindre gott förhållande till sin far. Den sammansvärjning, som bildades emot honom och sades åsyfta endast Pauls avsättning, gillades av Alexander, som trodde sig själv hotad av fadern. Emellertid blev denne mördad natten 23–24 mars 1801, varefter Alexander besteg tronen. Mördarna straffades inte.

Utrikespolitik och Napoleonkrigen

I början av sin regering riktade Alexander sina strävanden huvudsakligen på Rysslands inre utveckling och uppträdde försiktigt i sin utrikespolitik. Han drog sig 1801 tillbaka från det huvudsakligen mot England riktade förbund, som Paul ingått med Sverige, Danmark och Preussen om en väpnad neutralitet, lämnade sina bundsförvanter i sticket och höll fred med både Frankrike och England. Men till följd av Napoleon I:s våldsamma framfart bröt han 1805 med Frankrike och deltog i den så kallade tredje koalitionen.

Efter de förbundnas nederlag vid Austerlitz samma år drog han sina härar tillbaka från Österrike, men förnyade snart kriget såsom Preussens bundsförvant och deltog i fälttåget i Östpreussen 1807. Efter nederlaget vid Friedland hade han ett möte med Napoleon på Njemen-floden, greps av beundran över hans personliga egenskaper och föll för hans lockelser att med honom dela väldet över Europa samt slöt samma år med Napoleon fred (och hemligt fördrag) i Tilsit, varvid han uppoffrade sina bundsförvanter Preussen, England och Sverige.

Det var på grund av avtalet i Tilsit som han överföll Sverige och i finska kriget 1808–1809 erövrade Finland, vars religion och grundlagar han dock bekräftade och stadfäste på Borgå lantdag. Napoleon hade lämnat Alexander fria händer även mot Osmanska riket, vid mötet i Erfurt (1808), där förbindelsen mellan de båda härskarna tycktes bli ännu mera befäst.

Alexanderpalats i Taganrog.

Men Napoleons politik, som korsade Alexanders och hans ungdomsvän Czartoryskis plan att samla alla de forna polska länderna till ett konstitutionellt kungarike i personalunion med Ryssland, och som hindrade Alexanders planer i orienten, Napoleons österrikiska giftermål, hans krav på ett noggrannare iakttagande av kontinentalsystemet, som Alexander alltmer undandrog sig att tillämpa, medan han förbjöd införsel av franska manufakturvaror, och slutligen Napoleons annexion av Oldenburg, som tillhörde Alexanders nära anförvanter, ledde 1812 till krig. Vid Napoleons hotande anfall närmade sig Alexander Sverige, som han mot löfte om hjälp tillförsäkrade Norges eventuella besittning och vars kronprins Karl Johan sedermera under ett personligt möte i Åbo ingav den rådville och av motgångarna nedböjde Alexander tillförsikt. Alexander visade sedermera Sverige en varaktig trofasthet. Alexander slöt också fred med Osmanska riket och närmade sig genom Sverige England. Trots Napoleons framgångar och ockupation av Moskva avslog Alexander alla dennes fredsanbud.

Alexander I till häst.

Wienkongressen och heliga alliansen

Sedan den franska hären på sitt återtåg tillintetgjorts, ryckte ryssarna västerut. Alexander hälsades av Tysklands folk såsom befriare och förvärvade genom det ädelmod han visade mot de besegrade fransmännen rätt till dessas tacksamhet. På Wienkongressen 1814–15 utövade nämligen Alexander ett avgörande inflytande, men fick endast en del av det forna Polen förenat med Ryssland såsom särskilt konungarike, med egen författning och förvaltning.

Under intrycket av de stora världshändelserna och genom inverkan av Barbara Juliane von Krüdener utvecklade sig Alexanders böjelse för svärmeri och mysticism och alstrade hos honom idén till den så kallade heliga alliansen, som han ingick 1815 med Österrikes och Preussens regenter och som i stället för att inleda ett fridens tidevarv blev ett medel till folkfrihetens undertryckande, i synnerhet sedan den lättledde Alexander blivit ett verktyg för den österrikiske ministern Metternichs frihetsfientliga statskonst.

Senare år och död

Uppskrämd av de frihetsrörelser, som uppstod i flera riken, påbjöd han en sträng presscensur; vetenskapen och undervisningen fjättrades; undersökningar angående demagogiska stämplingar anställdes, och Alexander, som förut svärmat för att befria de kristna på Balkanhalvön från muslimerna, blev en overksam åskådare av de "upproriska" grekernas frihetsstrid. Av alla dessa skäl uppkom i Ryssland ett starkt missnöje. Där bildades hemliga sällskap, vilkas syfte var att med våldsamma medel omdana det bestående. Underrättelsen därom gav ny näring åt Alexanders svårmod. Levnadstrött avled han plötsligt i Taganrog 1 december 1825, på året 100 år efter sin farfars morfar Peter den store. Det påstås att han arrangerade sin egen död och bosatte sig i ett kloster i Sibirien. När man öppnade hans grav i början av 1900-talet var den tom.^{[källa behövs]}

Erövrare och grundare av storfurstendömet Finland

Alexander I var både den som genom finska kriget 1808–1809 erövrade Finland och den som organiserade landet till ett autonomt storfurstendöme. I Finland kom han därför att med rätta uppfattas som den finska statens grundare.

Erövring och garantier

Sedan freden i Tilsit 1807 gett Ryssland fria händer i det svenska rikets östra del inledde ryska trupper i februari 1808 kriget och intog snabbt Finland med Åland. Redan i början av ockupationen garanterade kejsaren — både av humanitära skäl och för att stävja det gerillakrig som blossat upp bland befolkningen — finländarna religionsfrihet, bevarande av ståndsprivilegierna och ämbetena samt att någon utskrivning av krigsfolk efter rysk modell inte skulle införas. Samtidigt förklarade han Finland för evigt införlivat med ryska riket och krävde en trohetsed av invånarna. Vid freden i Fredrikshamn 1809 avträdde Sverige de erövrade områdena.

Borgå lantdag och den autonoma förvaltningen

Genom beslutet att sammankalla ständerna till lantdag i Borgå i mars 1809 fick Alexanders insats stor politisk bärkraft. Med sitt personliga framträdande, ceremonierna, talen och försäkringarna om kejserlig välvilja — och genom generösa belöningar — lyckades han vinna först de ledande kretsarna och snart också folkets breda lager. Finlands inre förvaltning införlivades inte i den ryska eller de baltiska ländernas strukturer. I stället inrättades ett eget centralorgan, den kejserliga regeringskonseljen (senare senaten), och finska centrala ämbetsverk som motsvarade de gamla svenska, medan domstolsväsendet behöll sin form med regeringskonseljen som högsta rättsinstans. Hos regenten i S:t Petersburg fick Finland dessutom ett eget föredragningsorgan, sedermera statssekretariatet för Finland, som bestod ända till 1918.

Storfurstendömet konsolideras

Vid årsskiftet 1811–1812 återförenades "Gamla Finland", det vill säga de karelska områden (tidigare Viborgs och Kexholms län fram till Kymmene älv) som Sverige avträtt till Ryssland vid frederna 1721 och 1743, med det nybildade storfurstendömet; projektet planerades av kejsaren i samråd med hans rådgivare G.M. Armfelt. År 1812 beslöt Alexander att Helsingfors skulle byggas ut till ny huvudstad för att understryka landets ställning som storfurstendöme (Åbo var tillfällig huvudstad 1809–1819); planeringen leddes av Ehrenström och arkitekten Engel. Samtidigt ägnades den kungliga akademin i Åbo särskild uppmärksamhet — dess anslag fördubblades 1811 — och lärosätet blev ett fäste för den nya kejsartrogna finskheten.

Det viktigaste beslutet 1812 var traktaten med Sverige, för vilken kejsaren för tredje gången kom till Finland, denna gång till Åbo. Sverige förband sig under kronprins Karl Johan att förbli neutralt och avstod från revansch för förlusten 1809, vilket militärt pacificerade Finland under så gott som hela kejsartiden. Efter kriget mot Napoleon hann Alexander under flera år inte ägna Finland någon uppmärksamhet, men 1819 gjorde han en omfattande rundresa genom landet — från Sordavala via Kuopio och Uleåborg till Åbo och vidare via Tavastehus till Helsingfors — som stärkte hans popularitet bland folket.

Skärpt kontroll och eftermäle

Under Alexanders senare, alltmer konservativa år begravdes planerna på en regelbundet sammanträdande lantdag och en särskild regeringsform för Finland, och ständerna sammankallades inte på nytt under hans regering. Kontrollen skärptes: 1824 efterträddes generalguvernören Steinheil av den strängare generalen Zakrewskij, och bestämmelserna om utrikesresor och tidningscensur skärptes. Kejsarens välvilja mot Finland bestod dock. Alexander förbjöd att monument restes över honom i hans livstid, med undantag för en kolossalbyst avsedd för det kejserliga universitetet i Åbo; 1828, efter hans död, uppkallades universitetet efter honom som Kejserliga Alexandersuniversitetet.

Familj

Alexander var från 1793 gift med Elisabet, dotter till arvprinsen Karl Ludvig av Baden och syster till Gustav IV Adolfs gemål Fredrika. Äktenskapet blev med åren allt mer olyckligt, och han hade förhållanden med Maria Narysjkina perioden 1799–1818 och med Varvara Turkestanova 1813–1819.^{[källa behövs]}

Barn

• Maria Alexandrovna (1799–1800)
• Elisabeth Alexandrovna (1806–1808)

Alexander efterträddes av sin yngre bror Nikolaj I.

Antavla

8. Karl Fredrik av Holstein-Gottorp

4. Peter III av Ryssland

9. Anna Petrovna av Ryssland

2. Paul I av Ryssland

10. Kristian August av Anhalt-Zerbst

5. Katarina II av Ryssland

11. Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp

1. Alexander I av Ryssland

12. Karl Alexander av Württemberg

6. Fredrik II Eugen av Württemberg

13. Maria Augusta av Thurn och Taxis

3. Sofia Dorotea av Württemberg

14. Fredrik Vilhelm av Brandenburg-Schwedt

7. Sofia Dorothea av Brandenburg-Schwedt

15. Sofia Dorothea av Preussen

Utmärkelser

•  Riddare av Elefantorden, 2 juli 1808
•  Iron Cross (1813), 2nd class, 1813
•  Riddare av Gyllene skinnets orden, 30 maj 1814
•  Riddare med storkors av Vilhelms militärorden, 19 november 1818
•  Januariusorden
•  Annunziataorden
•  Storkors av Hederslegionen
•  Badiska husorden Fidelitas
•  Kungliga Serafimerorden
•  Konstantinorden
•  Riddare med storkors av Sankt Ferdinands Förtjänstorden
•  Kommendörskors av Virtuti Militari
•  Sankt Alexander Nevskij-orden
•  Vita falkens orden
•  Sankt Georgsorden
•  Storkors av tre ordnars band
•  Medalj för kärlek till fosterlandet
•  Sankt Hubertusorden
•  Württembergska kronorden
•  Strumpebandsorden
•  Riddare av Sankt Alexander Nevskij-orden
•  Svarta örns orden
•  Riddare med storkors av Maria-Teresiaorden
•  Riddare av Helgeandsorden
•  Riddare av Mikaelsorden
•  Gyllene skinnets orden
•  Andreasorden
•  Polska Sankt Stanislaus orden
•  Sankt Ludvigsorden
•  Georgsorden, fjärde klass
•  Vita örnens orden
•  Första klassen av Röda örns orden
•  Sankt Johannes av Jerusalems orden
• Hederslegionen

[Redigera Wikidata]

Referenser

Vidare läsning

• Аммон Ф. Г. В фаворе у кесаря: Александр I и Аракчеев

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Alexander I av Ryssland.