Kolmårdsmarmor
Kolmårdsmarmor är en metamorf kalksten från området kring Kolmården i nordöstra Östergötland. Marmorn återfinns med några meters tjocklek i den vita kalkstenen. Den är mycket rik på serpentin, ett vattenhaltigt magnesiumrikt silikatmineral, och kalksilikatmineral. Det är dessa mineral som ger kolmårdsmarmorn dess attraktiva utseende.[1] Kolmårdsmarmor är Östergötlands landskapssten.[2]
Allmänt
Färgen på marmorn varierar från ljusgrön till grönsvart. Stenen har visat sig vittra om den används utomhus och har därför nästan uteslutande använts för inredningsarbeten. År 2016 blev kolmårdsmarmor utsedd till Årets sten av Sveriges Stenindustriförbund.[2]
Historik
Redan på 1200-talet tillverkades föremål i kolmårdsmarmor, vilken dopfunten i Östra Eneby kyrka är ett exempel på. Marmorbruket fick sitt första privilegiebrev år 1673. På 1600-, 1700- och 1800-talen var denna marmor en attraktiv produkt som användes i exklusiva kretsar. Till exempel återfinns föremål av denna marmor vid Drottningholms slott, Stockholms slott, Kungliga Operan, Nationalmuseum och Uppsala universitet.[1]
Under första delen av 1900-talet ökade brytningen och kolmårdsmarmorn började marknadsföras internationellt, men efter andra världskriget minskade efterfrågan till förmån för billigare material.[2]
Brytningen skedde fram till 1978 i regi av Kolmårdens marmorbruk (från 1861 Marmorbruks AB) [2], vars byggnader ännu idag går att bese några kilometer från Krokek.[3] I Hantverksbyn i Kolmården tillverkas det fortfarande föremål i kolmårdsmarmor enligt de gamla hantverkstraditionerna. Idag bryter och förädlar Borghamns Stenförädling AB kolmårdsmarmor från Oxåkerbrottet (58°40′18″N 16°25′45″Ö / 58.67167°N 16.42917°Ö).[4] Den används främst till byggnadssten och är också väldigt populär bland arkitekter och inredare för sin kvalité och unika färg.
Kolmårdsmarmor har varit en viktig förebild för målad marmorering, exempelvis i många kyrkoinredningar från 1700-talet och i det sena 1800-talets dekoration av offentliga byggnader och hyreshusens entréer och trapphallar.[5]
Bildexempel
-
Trappa i Blå hallen i Stockholms stadshus -
Öppna spisen i paviljongen i Svindersvik i Nacka -
Dopfunt från 1200-talet i Östra Eneby kyrka i Norrköping -
Se även
Källor
Noter
- ^ [a b] ”Landskapsstenar i Götaland”. www.sgu.se. http://www.sgu.se/om-geologi/berg/sveriges-berggrund/landskapsstenar/landskapsstenar-i-gotaland/. Läst 2 juni 2016.
- ^ [a b c d] ”Årets sten 2016”. http://media.sten.se/2016/03/STEN-1601_Arets_Sten_Kolmardsmarmor.pdf. Läst 2 juni 2016.
- ^ ”KE 55 Fagervik Marmorbruket”. http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/SiteCollectionDocuments/sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/landskapsvard/KE55FAGERVIKMARMORBRUKET.pdf. Läst 2 juni 2016.
- ^ ”Brytning av kolmårdsmarmor”. http://www.borghamns-stenforadling.se/produktion/. Läst 2 juni 2016.
- ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3. [uppdaterade och utök.] utg.). Stockholm: Svensk Byggtjänst. Libris 18319192. ISBN 9789173336178 sid 324-326.