Kontaktledning (järnväg)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Överst på stolpen syns återledningen. Därunder utliggaren med dragstång och diagonalstång som lyfter bärlinan samt underst tryckstången som drar ut det lilla böjda tillsatsröret med kontakttråden åt höger. Observera att hela utliggaren är vridbar så att tråden kan längutvidgas. Över högra spåret sitter dubbla utliggare för de två trådarna i växeln.

Kontaktledningen för järnvägar utgör den ena ledaren för drivströmmen till elektriska tåg. Den andra ledaren, återledaren, utgörs av rälsen. Strömmen leds ned i järnvägsfordonet via en strömavtagare.

Funktion[redigera | redigera wikitext]

En kontaktlednings huvudsyfte är att utan större spänningsfall (förluster) klara erforderlig drivström för alla tåg som befinner sig på den matade sektionen. Kan röra sig om över 1000A (ett IORE malmlok drar max 840A (dubbellok) men vid återledning (bromsning) ända upp till 1200A. Ett Rc-lok 475A.

Ska ligga på konstant höjd över rälsen (nominellt 5,5 - 5,6 meter över rälsens överkant, RÖK, så att inte strömavtagaren behöver röra sig mycket. Men arbetsområdet är hela 4,8 - 6,1 m eftersom höjden kan vara lägre i tunnlar till exempel Det betyder:

  • Att kontakttråden måste hängas upp med bärtrådar i en bärlina som i sin tur hänger ned något enligt en matematisk kedjekurva (den kurva som en kedja uppspänd mellan två punkter bildar).
  • Vara så spänd att den är i stort sett rät mellan bärtrådarna.
  • Tillåta en viss rörelse uppåt för att vara följsam mot dynamiska krafter uppåt från strömavtagaren genom ett tillsatsrör som kan röra sig 120 mm).

Monteras zick-zack mellan ledningsstolparna så att strömavtagaren slits över hela bredden.

Ska inte ändra dragspänningen när den temperaturutvidgas. I praktiken sektioneras tråden i längder om cirka 1200 m och sträcks med 10 - 15 kN genom vikter upphängda över 2-skurna wireblock (ger 3 gånger vikten ~300 - 500 kg).

Drivsektioner, som kan bestå av flera elektriskt hopkopplade uppspänningssektioner, ska kunna kopplas bort. Därför krävs isolatorer mellan drivsektionerna som strömavtagarna ska kunna passera utan att ljusbågar uppstår. I växlar kan de två mötande spåren tillhöra olika sektioner. I en viss punkt kan då strömavtagaren leda över ström mellan de två sektionerna och således ge en kortvarig stöt i en urkopplad sektion. I växlar kan de två mötande spåren tillhöra olika sektioner.

Ju högre hastighet som tillåts på banan (STH) desto större inspänningskraft måste användas.

Komponenter[redigera | redigera wikitext]

Bärtråd. Kontaktledningen har tvärsnitt som en åtta så att bärtråden kan klämmas fast om den övre delen av åttan.

Kontakttråd[redigera | redigera wikitext]

Kontakttråden tillverkas av koppar, men innehåller ibland även av andra metaller för att få en mer dragtålig tråd. Tvärsnittsprofilen liknar en åtta. Bärtrådarna fästs med två bleck som kläms ihop runt den övre delen av åttan. Den undre delen av åttan får en bredare bas efter strömavtagarslitage. Tvärsnittsarean är vanligen 120 mm².

Bärlina[redigera | redigera wikitext]

Bärlinan tillverkas också av koppar eftersom även den ska leda ström och även ska utvidgas lika mycket som kontakttråden. Bärlinan och kontakttråden kan ha gemensam uppspänning men för kontaktledningssystem med högre inspänningskraft är de oftare separerade.

Bärtrådar eller lits[redigera | redigera wikitext]

Avståndet mellan bärtrådarna är 5-10 meter. Längderna är standardiserade för att väl följa bärlinans nedhängning (kedjekurva).

Utliggare som fixerats longitudiellt med två stänger i V-form. Placeras mitt i en sektion för att utvidgningen ska ske lika åt båda hållen. Stommen som visas på bilden kallas även kontaktledningsbrygga.

Utliggare[redigera | redigera wikitext]

Utliggaren består av dragstång och diagonalrör. Bildar en isolerad triangel som lyfter bärlinan. De är fästa i stolpen eller bryggan så att de kan vrida sig longitudiellt för att följa med temperaturutvidgningarna. Mitt i en sektion är tråden ibland fixerad longitudiellt så att utvidgningen fördelas åt bägge hållen. Varannan är kort (A-utliggare) och varannan lång (B-utliggare) för att skapa zick-zack-mönstret. Vid sektionsgränser och växlar används dubbla utliggare för de två bärtrådarna som ersätter varandra mot strömavtagaren.

Tillsatsrör[redigera | redigera wikitext]

En kort och lätt bygel som själva kontakttråden fästs i (övre delen av åttan). Vartannat tillsatsrör drar kontaktledningen åt ena hållet och varannan drar åt andra hållet i ett zick-zack-mönster. Kontaktröret, som i sin tur är fästs i en drag/tryck-stång, tillåter att kontakttråden kan röra sig lite uppåt av strömavtagarens dynamiska krafter.

Räls[redigera | redigera wikitext]

Rälsen som återleder strömmen till matningsstationen. Se även sug- och autotransformatorer nedan.

Transformator som tar ned hjälpkraften till 230/400V.

Hjälpkraftledning[redigera | redigera wikitext]

Vanligen 11 eller 22 kV 3-fas för att driva signalutrustning, växlar, växelvärmare mm utmed banan där ingen ortsmatning används.

Ledningsstolpar eller bryggor[redigera | redigera wikitext]

Bryggor används när det är fler än 2 spår i bredd. Stolparna är alltid jordförbundna med S-rälen som återleder strömmen från tåget. Stolparna är fästa i stora betongfundament som därmed även fungerar som jordtag för S-rälen. Avståndet mellan stolparna är vanligen 60-65 m men kan vara kortare i kurvor. Tillverkas av galvaniserat stål-fackverk, men trä förekommer till exempelpå Dalabanan och betong utomlands och krigstidsanläggningar i Sverige.

Spännanordning med 2-skuret block och vikter. Söder om Rosersberg
Spännanordning med fjäder. Riddarholmen, Stockholm

Spännanordningar[redigera | redigera wikitext]

Spännanordningar för att hålla kontakttråden spänd även när den längdutvidgas av värme. Dessa finns i ändarna av varje sektion som vanligen är 1200 m lång. Tråden löper över 2 trissor till en hängande vikt vilket ger en trådspänning på 3 ggr vikten. När sektionerna är korta kan det räcka med en fjäderspännare.

Sugtransformator. Den gröna tavlan som meddelar föraren om att det råder stoppförbud. Skavstaby vid 4-spåret till Arlanda.

Sugtransformator eller spartransformatorer[redigera | redigera wikitext]

Eftersom rälsen har ett visst elektriskt motstånd mot marken kan returströmen ta olika vägar genom marken. Det kallas vagabonderande strömmar. För att motverka detta används antingen sugtransformatorer (Booster Transformer eller BT-system) eller autotransformatorer (Auto Transformer eller AT-system). Se rälsåterledning. Sugtransformatorerna sitter uppe i stolpen vid var 5:e km. Autotransformatorerna vid var 10 km.

Sektionsskarv[redigera | redigera wikitext]

Sektionsskarv vid en sugtransformator

En sektionsskarv krävs vid sugtransformatorerna. Vid växlar kan de två mötande ledningarna tillhöra olika drivsektioner. Det kan då hända att ett passerande tågs strömavtagare leder över spänningen från den ena till den andra. Om då den andre är urkopplad uppstår en livsfarlig spänningsstöt. Därför kortsluter man alltid vid urkoppling med ett jordningsdon, se bild nedan.

Hjälptransformatorer[redigera | redigera wikitext]

Hjälptransformatorer transformerar ned spänningen till 230 V eller 3 x 400 V. Finns i anslutning till kiosker[förtydliga] för styrning av växlar och signaler.

Frånskiljare[redigera | redigera wikitext]

Frånskiljare som kopplar ihop/isär två sektioner.

Frånskiljare som kopplar om drivsektioner. Kan ibland utformas så att kontaktledningen jordas när strömmen bryts.

Säkerhetsproblem[redigera | redigera wikitext]

Jordningsdon kläms fast mellan kontaktledningen och rälsen när reparation ska ske.

Elektriska och magnetiska fält[redigera | redigera wikitext]

Det elektriska fältet rakt under spåret är 5kV/m. Det gör att man inte får ha hus för människor närmare än 5 m från spåret. Magnetiskt fält uppstår bara från tåget när det passerar och saknar betydelse utom möjligtvis för föraren.

Beröring av människor[redigera | redigera wikitext]

Kontaktledningen och delar av utliggarna kan ha upp till 16,5 kV vilket är dödligt även utan direkt beröring. Olyckor har skett när människor har klättrat upp ovanpå vagnar. När reparationer av kontaktledningen ska göras måste den kopplas ut samt säkerhetsjordas mot rälsen med en kabel som kläms fast ungefär som en startkabel, eller fästes med en kraftig magnet.

Lossning och lastning[redigera | redigera wikitext]

För att klara lyft med kranar kan delar av en bangård sakna kontaktledning. Dessutom kan en hel bangård göras strömlös för att säkra att man inte kommer för nära kontaktledningen vid godshanteringen. Vissa transporter, till exempel av transformatorer från ABB i Ludvika, är så höga att man inkräktar på lastprofilens marginal. Man slår då av strömmen och använder diesellok. Vid spårvägen i Norrköping finns en anordning som kan hissa upp kontaktledningen för att möjliggöra höga lastbilstransporter.

Nedrivna kontaktledningar[redigera | redigera wikitext]

Nedrivna kontaktledningar är en mycket vanlig orsak till järnvägens förseningar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Kontaktledning. Även andra typer för tunnelbana mm.
  • Elektrifierad järnväg
  • Järnvägens elanläggningar. Från Banverkets banportal: 3
  • Kontaktledning. Beskrivning vid järnväg.net: 7