Kuppen 1756

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kuppen 1756
Louisa Ulrika of Prussia Brander.jpg
Lovisa Ulrika, planläggare och ledare för kuppförsöket 1756.
PlatsSverige Sverige
DatumJuli 1756
KaraktärStatskuppsförsök
Part ILovisa Ulrika och hennes anhängare
SyfteStärka monarkin
ResultatMisslyckat kuppförsök

Kuppen 1756 var ett misslyckat kuppförsök i Sverige år 1756 som planlades av drottning Lovisa Ulrika för att återinföra monarkins politiska makt. Fyra adelsmän som var delaktiga i kuppförsöket torterades och avrättades den 23 juli 1756: greve Eric Brahe, Gustaf Jakob Horn af Rantzien, Magnus Stålsvärd och Johan Puke inom synhåll för slottet. Den 26 juli, tre dagar senare, halshöggs ytterligare fyra män: Carl Angel ("löparen Ernst") och underofficerarna Gabriel Mozelius, Per Christiernin och Israel Israelsson Escholin. Detta var sista gången tortyr användes i Sverige.[källa behövs]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Frihetstiden (1718–1772) kännetecknas av att den yttersta politiska makten låg hos riksdagen, medan kungamakten var svag. Efter Fredrik I:s död 1751 övertogs tronen av Adolf Fredrik, varvid Lovisa Ulrika blev drottning. Lovisa Ulrika ogillade ständerväldet och betraktade monarkin som den ideala styrelseformen. Den utlösande faktorn av kuppförsöket var återinförandet av den så kallade kungliga namnstämpeln, samt regeringens utnämning av den hattrogne C.F. Scheffer till kronprins Gustavs uppfostrare.

Frågan om Tessins ersättare som kronprinsens guvernör och därmed tronföljarens uppfostran placerade Lovisa Ulrika i kraftig konfrontation med ständerna, som mot hennes och Adolf Fredriks vilja påtvingade dem en guvernör de hade sagt nej till. Vid samma tidpunkt avgjordes slutligen en utredning, att de luckor i författningen Lovisa Ulrika hade pekat på, och använt för att få det att verka som om monarken hade större makt än ständerna påstod, skulle fyllas igen och att monarken i fortsättningen inte kunde vägra sin underskrift och i de fall han gjorde det skulle hans underskrift ersättas av en namnstämpel. En kommission som hade tillsatts för att undersöka oegentligheter i bondeståndet började också ägna sig åt att undersöka andra politiska brott, och förfölja Lovisa Ulrikas anhängare inom hovpartiet, däribland Erik Wrangel, som fick fly till Norge. Dessa händelser ska ha utlöst planerna på Kuppen 1756, som blev Lovisa Ulrikas främsta försök att störta ständerväldet och återinföra reell monarki genom en revolution.

En första plan på en revolution gick ut på att kungaparet föregivande en resa till Drottningholm skulle be sig till Uppsala och där med hjälp av överstarna Stierneld och Kalling sammankalla Närkes, Värmlands och därefter förhoppningsvis Uppsalas regementen samt livgardet och tåga mot Stockholm. Detta kuppförsök omintetgjordes av kungens insjuknande i april 1755.

Förberedelser[redigera | redigera wikitext]

För att finansiera kuppen underhandlade hon med sina tyska släktingar genom sin bror Ferdinand och lånade 6000 dukater av sin svåger hertigen av Braunschweig genom greve Meijerfeldt. Genom sin bror August lät hon sända Johan Puke till Berlin för att pantsätta kronjuvelerna. Hattsympatisören Ulrika Strömfelt ska ha informerat regeringen om att delar av kronjuvelerna saknades. Sekreta utskottet fattade dock misstankar och krävde i april 1756 att få inventera kronjuvelerna. Lovisa Ulrika tillkallade två av utskottets ledamöter och förklarade att hon betraktade de juveler hon mottagit i Berlin som sin enskilda egendom och vägrade lämna ut dem, men att hon gärna lämnade ut dem hon fått sedan dess och därefter vägrade att behålla dem. Adolf Fredriks sjukdom gjorde att hon fick tid att återfå juvelerna från Berlin 20 maj.

3 juni visade hon de okontroversiella juvelerna, men vägrade fortfarande att visa upp "Berlinjuvelerna". Efter påtryckningar gick hon med på att visa upp dem den 22 juni.

Tillsammans med Hård, Horn och Brahe planerade hon mot Adolf Fredriks vilja att utlösa revolutionen genom ett upplopp i Stockholm innan dess. Planen var att utlösa ett upplopp understött av Stockholms garde och garnison, under vilket hovpartiets anhängare skulle ta kontroll över artillerigården, arrestera oppositionen och avbryta riksdagen; en ny riksdag skulle därefter sammankallas i Västerås eller Norrköping. Genom mutor värvades anhängare bland soldater och allmänhet inför upploppet.

Upptäckt[redigera | redigera wikitext]

Den 20 juni underrättades hon om planens detaljer av den avskedade hovlöparen Ernst Angel genom sin kammarjungfru mamsell Noveire. Angel hälsade att det snart skulle "braka lös". Hon förhörde Horn som avslöjade detaljerna och sade till honom att vara försiktig och göra sig av med Angel. Kuppen var inte tänkt att äga rum samma kväll, något Angel hade trott, och tydligen i berusat tillstånd talat om ute i staden. En officer vid namn Christiernin hade frågat en korpral Schedvin om han var beredd att vara sin kung trogen, och Schedvin i sin tur hade meddelat detta till hattpartisten löjtnant greve Lorentz Creutz, som förde det vidare till Axel von Fersen. Den 22 juni 1756 lämnade kungaparet staden och reste till Ulriksdal för att slippa närvara vid inspektionen av kronjuvelerna. Samtidigt höll deras anhängare Ehrensvärd artillerigården redo. Samma dag arresterades Christiernin, Stålsvärd, Puke, Angel och flera andra. Ernst Angel bekände och avslöjade hela planen. På eftermiddagen meddelade Horn henne arresteringarna, och hon råddes av Meijerfeldt att bege sig till Uppsala och sätta den föregående planen i verket. Horn rådde henne att avvakta Brahe och Ribbings återkomst. Vid återkomsten till staden på kvällen patrullerades gatorna av frivilliga adelsmän och kanoner stod riktade mot slottet. Axel von Fersen skickade därefter kungaparet en formell redogörelse för vad som hänt. Kungaparet tillbringade natten med Ribbing och Meijerfelt sedan Horn kallats bort: de ska ha haft planer att slå sig ur staden med gardets hjälp, men gardet avböjde. Morgonen därpå hölls sammanträde med Brahe, Hård och Rudbeck och det föreslogs att man skulle bege sig till Uppsala. Rudbeck vägrade dock, och eftersom hans hjälp var avgörande då han hade kontroll över Uppsala garnison, fick planerna slutgiltigt uppges och kuppen hade misslyckats.

Upplösning[redigera | redigera wikitext]

Under slutet av juni 1756 arresterades eller flydde Hovpartiets anhängare eller lämnade hovet: hennes närmaste vän Ulrika Eleonora von Düben kallades även hon ut på landet till Riksten av sin släkt för att inte dras med i fallet. Lovisa Ulrika försökte ingripa till sina anhängares förmån, men förgäves. Adolf Fredrik avfattade en skrivelse där han tog avstånd från statskuppförsöket. Den 17 juli fälldes dödsdomarna mot hovpartiets anhängare och kungaparet reste till Ulriksdal för att slippa närvara vid deras avrättning. Ständerna var medvetna om att Lovisa Ulrika låg bakom kuppförsöket. Protokollen från överläggningarna saknas, men det ska ha förekommit förslag bland de mer radikala deltagarna om att låta skilja henne från Adolf Fredrik och förvisa henne från riket eller till en avlägsen provins. Själv påstod hon att Pechlin hade velat förgifta henne. Någon åtgärd vidtogs i slutändan inte mot henne, möjligen med hänsyn till utlandet.[1] Den 4 augusti 1756 fick Lovisa Ulrika motta en delegation bestående av ärkebiskopen samt biskop Samuel Troilius från ständernas prästerskaps ledamöter. De hade fått i uppdrag att framlägga en officiell förebråelse för hennes försök till statskupp, dock inte i egenskap av riksråd utan som präster. I denna förklarades det att: "hon förgätit (glömt) sin plikt mot Gud, sin gemål och Sveriges rike och att hon bar skulden för de nyligen avlivades blod". Enligt protokollet fick hon i ett egenskrivet svar betyga sitt nöje med ståndets mogna förebråelser till hennes och rikets bästa. Enligt Troilius försäkrade hon "att hon icke i något tänkt ont mot riket", men "huru hjärtat varit beskaffat vore allena Gud bekant, dock ville man förmoda det bästa".[2] Lovisa Ulrika ska ha uppfattat detta som en svår förödmjukelse och skrev till sin bror: "I de svåraste stunder påminner jag mig att jag är Fredrik den Stores syster".[2] Kungaparet fick också villkorlig avsättningsdom i en riksakt från ständerna, som skulle sättas i verket om ett sådant kuppförsök upprepades.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Olof Jägerskiöld (1945). Lovisa Ulrika. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN, s. 212.
  2. ^ [a b] Olof Jägerskiöld (1945). Lovisa Ulrika. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN, s. 213.

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

  • Stig Hadenius, Torbjörn Nilsson, Gunnar Åselius, Sveriges historia. Vad varje svensk bör veta.
  • Jägerskiöld, Olof (1945). Lovisa Ulrika. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8074766
  • Crusenstolpe M J, "Morianen"
  • Carl Gustaf Malmström, "Sveriges politiska historia från K. Carl XII:s död till statshvälfningen 1772. D. 2", Stockholm, 1863
  • Axel von Fersen, "Riksrådet och fältmarskalken m.m. grefve Fredrik Axel von Fersens historiska skrifter. D. 2, [Annotationer och anecdoter öfver konung Adolph Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas tidehvarf, från och med år 1743, till slutet af 1756 års riksdag]", Stockholm, 1868
  • Anders Johan von Höpken, "Skrifter: samlade och i urval utg. af Carl Silfverstolpe", Stockholm, 1890-1893
  • Gardar Sahlberg, "Mera makt åt kungen: revolutionsförsöket 1756 : ett reportage", Stockholm, 1976
  • Karin Sennefelt, "Politikens hjärta: medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm", Stockholm, 2011
  • Carin Bergström, "Stina Piper: grevinna i 1700-talets Sverige", Stockholm, 2007
  • Nina Sjöberg (red.), Prästeståndets riksdagsprotokoll. 14, 1755-1756. D. 1, Riksdagsförvaltningen, Stockholm, 2011 Fulltext
  • Jonas Nordin, "Frihetstidens monarki: konungamakt och offentlighet i 1700-talets Sverige", Atlantis, Stockholm, 2009

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]