Hoppa till innehållet

L'Hôpitals regel

Från Wikipedia

L'Hôpitals regel är en matematisk metod som kan göra det enklare att beräkna vissa gränsvärden. Den har fått sitt namn efter den franske matematikern Guillaume l'Hôpital.

Markis Guillaume François Antoine l'Hôpital utbildades i matematisk analys, den så kallade Leibnizskolan av analysen, av Johann Bernoulli under dennes tid i Paris 1692. När Bernoulli skulle resa så ingick han ett avtal med l'Hôpital om att han i utbyte mot en årslön på 300 franc skulle delge alla sina upptäckter till markisen, att använda som denne önskade.[1]

1696 gav l'Hôpital ut en bok i matematisk analys kallad Analyse des infiniment petits pour l'intelligence des lignes courbes (ungefär Analysen av de minsta delarna för förståelse av de böjda linjerna) där bland annat regeln som kom att kallas l'Hôpitals regel fanns nedskriven. Mycket i boken hade l'Hôpital fått hjälp med av både Bernoulli och Leibniz [2] och i boken tackade han speciellt "den unge professorn vid Groningen" (vilket Bernoulli hade blivit utnämnd till 1695), Bernoulli tackade l'Hôpital för denna omnämning per brev, men anklagade honom för plagiat kort efter dennes död. Samtida matematiker fann Bernoullis anklagelser för ogrundade, men i efterhand har brevkorrespondens hittats som tyder på att l'Hôpital hade fått mycket av matematiken från Bernoulli.

Låt f och g vara två funktioner ℝ⟶ℝ med följande egenskaper i närheten av ett fixerat reellt tal x0.

  • limx→x0f(x)=0=limx→x0g(x), alternativt limx→x0g(x)∈{−∞,∞}.
  • Derivatorna f′ och g′ existerar på två öppna intervall (a,x0) och (x0,b) och derivatan g′ har konstant tecken på vardera intervall.
  • Gränsvärdet limx→x0f′(x)g′(x) existerar.

Då gäller följande ekvation:

limx→x0f(x)g(x)=limx→x0f′(x)g′(x).

Satsen gäller även om det fixerade talet x0 är det "reella talet" −∞ eller ∞. [3]

Beviset av l'Hopitals regel är en tillämpning av Cauchys medelvärdessats, som säger att om f och g är två funktioner, deriverbara på intervallet (a,b) och kontinuerliga på intervallet [a,b], och derivatan av g är skild från noll på intervallet, så finns det ett tal c,a<c<b, sådant att

f(b)−f(a)g(b)−g(a)=f′(c)g′(c).

För fallet "oändligheten delat med oändligheten"

[redigera | redigera wikitext]

Vi tittar på två punkter a och b sådana att c<a<b eller b<a<c. Vi vet då genom medelvärdessatsen att vi kan beskriva derivatan som:

f′(e)g′(e)=f(a)−f(b)g(a)−g(b) för ett a<e<b eller b<e<a.

Vi kan då skriva om uttrycket till

f(a)g(a)=f(b)g(a)+[1−g(b)g(a)]f′(e)g′(e)

Om vi sedan låter y gå mot c så att f′(e)g′(e) går mot sitt gränsvärde och att lime→c för alla e mellan b och c.

Härnäst låter vi lima→c och ser därmed att uttrycket antar formen

limx→cf(x)g(x)=limξ→cf′(ξ)g′(ξ)=limx→cf′(x)g′(x),

För fallet "noll delat med noll"

[redigera | redigera wikitext]

Vi definierar f(c)=g(c)=0 detta förändrar inte ekvationen. Vi tittar därefter på en punkt x nära c och vi ser då att enligt satsen om mellanliggande värde så kan vi skriva om ekvationen på formeln:

f′(ξ)g′(ξ)=f(x)−f(c)g(x)−g(c)

då kan vi även skriva att

limx→cf′(x)g′(x)=limξ→cf′(ξ)g′(ξ)=limx→cf(x)g(x)

vilket bevisar regeln.

Inte ett bevis

[redigera | redigera wikitext]

L'Hôpitals regel kan inte användas för att bevisa ett gränsvärde då man redan innan måste veta uttryckets gränsvärde.

Detta faktum visas bäst med ett exempel:

limx→0sin⁡(x)x

Vi vet att då gränsvärdet är ett standardgränsvärde att det konvergerar till värdet 1 samt att båda funktionerna går mot noll och att de är deriverbara.

Vi använder l'Hôpitals regel och får limx→0cos⁡(x)1 vilket vi vet konvergerar mot värdet 1, men vad händer om vi tittar lite närmare på exemplet?

Derivatan av sin⁡(x) är enligt derivatans definition

limh→0sin⁡(x+h)−sin⁡(x)h

vilket, då x går mot noll, blir

limh→0sin⁡(h)−sin⁡(0)h

och vi är därmed tillbaka i samma problem som tidigare.

Detta leder till en logisk cirkularitet (beviset hänvisar till sig självt) och leder därmed till att det är inkorrekt. L'Hôpitals regel är därmed endast en minnesregel.

För att illustrera hur regeln tillämpas kan vi titta på lite exempel:

limt→π(sin⁡(t))2(t−π)=?

Detta kan vi räkna ut med Maclaurinutvecklingen (Taylorutvecklingen runt noll) genom variabelsubstitutionen x=t−π,t=x+π,limx→0.

Detta ger oss:

limx→0(sin⁡(x+π))2x

Vi kan sedan tillämpa att sin⁡(x+π)=−sin⁡(x) för att få uttrycket

limx→0(−sin⁡(x))2x=limx→0sin⁡(x)2x.

För att skriva om uttrycket på en enklare form använder vi oss sedan av Maclaurinutvecklingen av grad 3 för sinus.

Maclaurinutvecklingen för sinus ser ut som:

sin⁡x=∑n=0∞(−1)n(2n+1)!x2n+1=x−x36+x5120−x75040+⋯,∀x

det vill säga

x−x36+𝒪(x5)

Detta ger oss följande uttryck:

limx→0(x−x36+𝒪(x5))2x

som vi sedan kan binomialutveckla till

limx→0x2−x43+𝒪(x6)x

som sedan skrivs om till

limx→0x−x33+𝒪(x5)=0

Gränsvärdet går alltså mot 0 då x går mot 0.

Om vi istället skulle försöka lösa problemet med l'Hôpitals regel ser vi att alla krav är uppfyllda, så vi kan skriva:

limt→π(sin⁡(t))2(t−π)=limt→π2sin⁡(t)cos⁡(t)1=0

Vilket är betydligt smidigare att räkna ut (förutsatt att vi vet derivatan av sin⁡(x))

Exempel då regeln inte kan tillämpas

[redigera | redigera wikitext]

Det finns dock ett antal tillfällen då regeln inte kan tillämpas, till exempel då man inte har tillgång till en funktions derivata. Det finns dessutom ett antal gränsvärden som det inte går att tillämpa l'Hôpitals regel på med anledning av att detta får sagda funktion att "gå i cirklar" (oscillera mellan två värden) eller resulterar i ett felaktigt värde.

Ett exempel:

limx→∞xx2+1

Vi ser att alla förutsättningar är uppfyllda så vi tillämpar l'Hôpitals regel och får

limx→∞xx2+1=limx→∞1xx2+1=limx→∞x2+1x

Om vi nu försöker använda l'Hopitals regel igen får vi

limx→∞x2+1x=limx→∞xx2+11=limx→∞xx2+1

Vi ser nu att vidare uträkningar med hjälp av l'Hôpitals regel är av ringa värde.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, L'Hôpital's rule, 6 maj 2008.
  1. ↑ Carl B. Boyer. A history of great mathematics, sid. 460–494
  2. ↑ Cal B. Boyer: The history of calculus, sid 226-241
  3. ↑ Eriksson, F., Larsson, E. och Wahde, G., Matematisk analys med tillämpningar
  • Råde, L. och Westergren, B., BETA Mathematics handbook, 2ed, 1990, Studentlitteratur, sid. 123