La traviata

La traviata (svenska: Den vilseförda) är en italiensk opera i tre akter av Giuseppe Verdi. Libretto av Francesco Maria Piave baserat på dramat Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. (1848).

Historia

Från början kallades operan Violetta efter huvudfiguren, men döptes senare om till sitt nuvarande namn: La traviata.

Operan hade premiär i Venedig på teatern La Fenice den 6 mars 1853.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 21 februari 1868 och den iscensattes åter med premiär den 26 januari 1926, den 6 mars 1948 i nyöversättning av Sven Lindström och den 30 november 1961 i ännu en nyöversättning av Alf Henrikson.

Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 18 april 1998 och den 10 februari 2007 samt på Folkoperan med premiär den 15 september 2000.

Personer

• Violetta de Valéry, kurtisan (sopran)
• Flora Bervoix, Violettas väninna (sopran)
• Alfredo Germont (tenor)
• Giorgio Germont, Alfredos far (baryton)
• Gaston, vicomte de Letorières (tenor)
• Baron Douphal (baryton)
• Markis d'Obigny (bas)
• Doktor Grenvil, läkare (baryton)
• Annina, Violettas kammarjungfru (mezzosopran)

Gäster i Violettas och Floras hem och tjänstefolk.

Handling

Operan utspelas i Paris och dess omgivning omkring år 1848. Föreställningen varar omkring 2 timmar och 30 minuter.

Akt 1

Fest i Violettas hus Det är fest hos kurtisanen Violetta Valéry i Paris ("Libiamo, libiamo", "Drick ur din pokal"). Bland gästerna finns den unga Alfredo Germont och hans vän Gastone. Alfredo har förälskat sig i Violetta, och medan de andra gästerna dansar förklarar Alfredo sin kärlek till Violetta ("Un dì felice"). Hon ler åt hans passion och förklarar att hon bara har några månader kvar att leva (hon har tuberkulos), men hon är rörd av hans kärleksförklaring, så hon ger honom sin kamelia och säger till honom att han ska komma tillbaka när den har vissnat. Efteråt funderar Violetta på skillnaden mellan Alfredos rena kärlek och hennes sätt att leva ("Ah! fors' è lui", "Var det väl han vars bild jag såg"), men hon bestämmer sig för att gå vidare med sitt lättfärdiga liv och glömma honom ("Sempre libera", "Därför vill jag aldrig vara mer i kärleksbojor bunden").

Akt 2

Scen 1: Violettas hus på landet

Violetta och Alfredo har bott tillsammans i tre månader på landet, och Alfredo sjunger om deras lyckliga liv tillsammans ("De miei bollenti spiriti", "När hennes milda öga ler"). Men Violetta har råkat i ekonomiska svårigheter, så Alfredo reser till Paris för att skaffa pengar. Medan Alfredo är borta får Violetta besök av hans far Giorgio Germont som ber henne att lämna Alfredo för familjehederns skull: på grund av deras förhållande kan Alfredos syster inte gifta sig med den man hon älskar ("Pura siccome un angelo"). Ett smärtsamt beslut för Violetta, men efter mycket vånda bestämmer hon sig för att följa faderns råd och lämna Alfredo ("Dite alla giovine"). Alfredo återvänder från Paris, och Violetta bedyrar att hon älskar honom ("Amami Alfredo"), men kort därpå tar hon farväl och lämnar ett brev där hon förklarar att hon saknar sitt tidigare liv. Fadern försöker trösta Alfredo och ber honom att följa med hem till Provence ("Di Provenza il mar", "Har Provance ditt barndomsland ur ditt sinne plånats ut?"). Alfredo misstänker att Violettas tidigare älskare Douphal är orsaken till att hon nu har lämnat honom, och när han hittar en middagsinbjudan från Violettas väninna Flora stärks hans misstankar. Han beger sig till Paris för att hitta Violetta. Alfredos far försöker stoppa honom, men lyckas inte.

En scen från Fife Operas uppsättning av La traviata 2004.

Scen 2: Bal hemma hos Flora

Violetta anländer till balen tillsammans med baron Douphal. De hittar Alfredo vid ett bord för hasardspel, och när Alfredo ser dem berättar han att han är där för att hämta hem Violetta. Douphal slår sig ner vid bordet för att spela mot Alfredo, varpå Douphal förlorar och Alfredo vinner en stor summa pengar. Av rädsla för att Douphal ska utmana Alfredo till en duell ber Violetta Alfredo att lämna balen, men Alfredo misstolkar hennes önskning och vill få henne att erkänna för honom att hon älskar baron Douphal istället för honom. Violetta erkänner, varpå Alfredo söker de andra gästernas uppmärksamhet och förnedrar Violetta inför alla ("Questa donna conoscete?"). Han kastar sin spelvinst framför hennes fötter, och Violetta faller avsvimmad till golvet. Giorgio, som har följt efter sin son till Paris, förebrår honom för hans uppträdande, och Alfredo ångrar sig ("Di sprezzo degno, se stesso rendo"). Violetta försöker förklara sin kärlek till honom ("Alfredo, Alfredo di questo core non puoi comprendere tutto l'amore").

Akt 3

Violettas sovrum

Violetta ligger sjuk i sin säng och läser gång på gång det brev hon har fått från Alfredos far där han erkänner att han har tagit miste på henne och böjer sig för hennes stora kärlek till hans son, han berättar att Alfredo har duellerat mot Douphal, han skriver att han har berättat för sin son att det var han som bad Violetta att lämna Alfredo, han skriver även att han skickar Alfredo för att träffa henne och be om hennes förlåtelse. Men Violetta känner på sig att det är för sent ("Addio del passato", "Farväl drömmar om lycka"). Alfredo kommer, och de smider febrilt nya planer på ett liv tillsammans ("Parigi, o cara", "Från Paris min älskling kom låt oss fara"), men det är för sent nu ("Gran Dio! morir si giovane"). När Giorgio stiger in i rummet tillsammans med en läkare ligger Violetta död i Alfredos armar.

Bibliografi

• Verdi, Giuseppe; Henrikson, Alf; Dumas, Alexandre; Piave, Francesco Maria (1961). La traviata = (Den vilseförda) : opera i tre akter. Bonniers operabibliotek, 99-0168525-7. Stockholm: Bonnier. Libris 913743 
• Verdi, Giuseppe; Piave, Francesco Maria; Palme, Ann-Cathrin (1993). La traviata : opera i tre akter. Operans textböcker, 0282-0420 ; 38. Stockholm: Operan. Libris 7756371. ISBN 91-86260-26-X 

Referenser

• Rabe, Julius (1940). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 2, Tolv nya operor : beskrivna för radiolyssnarna. Stockholm: Radiotjänst. sid. [151]-166. Libris 1804540 
• Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Röda volymen. Stockholm: Forum. sid. 108-[114]. Libris 8222030 
• Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 3. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [407]-420. Libris 420182 

Vidare läsning

• Aronsson, Katarina (2006). ”"Jag är trött på förenklingar" : ett samtal med regissören Kasper Bech Holten”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern 2006/07:5,: sid. 6-8.  Libris 10600712
• Aronsson, Katarina (2006). ”Verdi kände sin Violetta”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern 2006/07:5,: sid. 12-16.  Libris 10600717
• Gademan, Göran (1993). ”En roman som blir pjäs som blir opera”. Operan. Spelåret ... (Stockholm : Kungl. teatern, [19--]-) 1993/94:3,: sid. 6-21.  Libris 2358013
• Johansson, Stefan (2006). ”Vad tänkte Flora? : att spela prostituerad på Operans scen 1868”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern 2006/07:5,: sid. 24-27.  Libris 10600729