Ledningsplats
Ledningsplats, stabsplats, en plats där en civil eller militär stab utövar ledning av sina underställda enheter. Stabsplats är ett ursprungligen militärt begrepp som lånats av civila myndigheter.
Ledningsplatser kan i sin enklaste form utgöras av en enkel lokal eller ett specialbyggt ledningsfordon, men kan också utgöras av specialbyggda skyddade berganläggningar där tusentals personer har sin arbetsplats. En ledningsplats är ofta klassad som skyddsobjekt.
De flesta skyddade ledningsplatserna byggdes till följd av att andra världskriget övergick i kalla kriget då man såg det som viktigt att skydda samhällets ledningsfunktioner mot väpnade angrepp med till exempel atomvapen.
Sambandscentral
Begreppet ledningsplats används ofta synonymt med sambandscentral eller samverkscentral, eftersom man i båda fallen är beroende av bra sambandsmedel och lokaler för att kunna lösa sina uppgifter. Ursprungligen var emellertid sambandscentralen en del av ledningsplatsen och den plats där all kommunikation sköttes. I vissa militära sammanhang används också begreppet stabsexpedition (Stex) om en avdelning med sambandscentralens huvudsakliga uppgifter, men den har då ofta utökad verksamhet och svarar inte endast för kommunikation.
Militära ledningsplatser
Ledningsplatser kan upprättas vid samtliga förband, men större anläggningar upprättas och betjänas av signaltrupperna eller därmed jämställda förband. I Sverige svarar Ledningsregementet för dessa större anläggningar samt utbildning av stödförband för ledningsplatsernas betjäning.
Civila ledningsplatser
- Se även: Vargen, Huddinge#Bakgrund
Civila ledningsplatser kan till exempel användas av civilförsvar, polis och räddningstjänst[förtydliga]. Tidigare hade så gott som varje kommun i Sverige en skyddad berganläggning där kommunens ledningsfunktioner skulle samgruppera med myndigheter som länsstyrelse, räddningstjänst, polis och enheter ur det civila försvaret. Ett exempel på civil ledningsplats är ledningscentralen i Gullarp, Eslövs kommun. Motsvarigheterna i Göteborg (Bofinken på Hisingen och Spoven/Uttern vid Delsjöarna) samt Stockholm (Elefanten, Sollentuna och Vargen, Huddinge) diskuteras ofta på Internet. I motsats till Vargen är Elefanten bevarat i sin helhet och frågan har väckts om byggnadsminnesförklaring. Något som kan noteras är den utstickande namnsättningen, med namn på olika djurarter, på samma sätt som försvaret har namngett sina anläggningar. Typiskt för de lite större kommunerna, som i nutid alltså har huvudmannaskapet för den här typen av lokala anläggningar, är att nedläggning inte lika ofta har varit aktuellt som i många mindre kommuner. Några ledningscentraler förlades i berg, andra låg i ett normalt skyddsrum, exempelvis under kommunalhuset eller en brandstation. I nästan varje kommun inrättades en ledningscentral, exakt hur många som byggdes är oklart.[1]
Mobila ledningsplatser
Såväl militära som civila myndigheter använder sig numer främst av mobila ledningsplatser, till exempel i form av olika typer av ledningsfordon. Militära förbands mobila ledningsplatser omfattas ofta av flera fordon med många olika funktioner, medan civila myndigheter, som till exempel polisen, oftast använder sig av enstaka fordon. De militära ledningsplatserna präglas av hög rörlighet och alltmer ökad skyddsgrad i form av pansarfordon.
Nuläget
Efter att det kalla kriget upphörde i början av 1990-talet har allt fler skyddade ledningsplatser tagits ur bruk, såväl inom Försvarsmakten som på kommunal och regional nivå. Detta mönster är tydligt såväl i Sverige som utomlands. I många fall är dessa ledningsplatser förknippade med stora underhållskostnader, men även ny teknik har gjort att anläggningarna bedömts som överflödiga. Istället leds nu samhälleliga och militära funktioner i första hand och så långt möjligt från de olika myndigheternas ordinarie tjänsteställen. Även mobila ledningsplatser blir allt vanligare. Dock finns det fortfarande ett stort antal skyddade ledningsplatser kvar och i drift.