Livegenskap

Livegenskap i Ryssland, där godsägarna använder bönderna som insats under kortspel. Karikatyr av Gustave Doré

Livegenskap innebär en form av egendomsförhållande där en persons kropp tillhör en annan, en form av slaveri. Det används främst för att beteckna vissa bönders ofrihet i förhållande till jordägarna i medeltiden och senare tiders feodala Europa.

Tyskland och närliggande områden

Under tidig medeltid syftade begreppet livegenskap i Tyskland på en fri herres ofria tjänstehjon, egentligen trälar (latin servi, mancipii, tyska eigene eller eigenleute). Först 1388 används benämningen Leibeigene. De var dagligtjänare hos sitt herrskap och då de avled tillföll deras egendom ägaren.

Efter hand börjar begreppet användas om en annan grupp avkomlingar till frigivna trälar, som fått slå sig ned på någon gård under ett gods, i Tyskland kallad liter eller lasser. Förutom dagsverken och landgille till sina godsägare var de tvungna att betala en avgift till godsägaren då de gifte sig och då deras släktingar dog. De livegna hade inte rätt att flytta utan markägarens tillstånd. Markägaren kunde inte heller vräka den livegne. Snarlika system fanns i större delen av Mellaneuropa utom Alperna och Nederländerna. I Italien upphörde denna form av livegenskap redan på 1000-talet.

I Frankrike började efterhand frigivningen få stor omfattning, och under 1300-talets arbetskraftsbrist i efterföljden av digerdöden försvann livegenskapen. Även i Tyskland förbättrades jordbrukarnas förhållanden under 1100-1300-talen. En mängd nya städer grundades och många dit inflyttade livegna blev fria enligt regeln "stadsluft skapar frihet".

På 1400-talet kom dock ett bakslag. Städerna förmådde inte längre ta hand om den naturliga befolkningsökningen, särskilt i de östliga provinserna. Många bönder blev beroende av godsherrar för att kunna skaffa sig mark och bröd för dagen, något som försämrade deras villkor. Inom Tyska ordens område öster om Elbe växte en ny storgodsdrift fram. Arrendatorer uppsades från sina gårdar och dessa lades under herrgårdarna. Jordbrukarna blev jordlösa lantarbetare. Även skattegårdar lades under storgodsen. Befolkningen kom i ärftligt beroende "erbuntertänigkeit" av sin godsägare, vilket innebar tjänstetvång för alla i lantbrukarens familj och tvång att förbli vid jordbruksnäringen.

Under upplysningstiden reste allt fler författare kritik mot systemet. På kronodomänerna förbjöds det ärftliga tjänsteberoendet 1763 respektive 1807, på privata gods 1807 och 1816.

Även i Danmark växte under 1400-talet, samtidigt som i Tyskland, liknande beroendeförhållanden och system fram med Vornedskabet och Stavnsbåndet.

Ryssland

I Ryssland uppstod däremot verklig livegenskap, ett slags slaveri, men först ganska sent. Ursprungligen ägde adelns lantbönder rätt att flytta från ort till annan. På grund av tryckande skatter drog många bönder under 1500-talet till de rika bojarerna där lindrigare arrendeavgifter väntade, alternativt flyttade de till Sibirien, och lämnade lågadelns gårdar. En formlig landsflykt från lågadelns gods skedde och det ledde till att böndernas fria flyttningsrätt upphävdes.

Den gamla på jordinnehav grundade statsskatten ersattes av en skatt för antalet underlydande bönder. Adelsmannen blev också skyldig att utrusta ett visst antal soldater. Bönderna blev livegna, och Peter den store gav godsägarna rätt att straffa bönder som försökte rymma från sina gårdar med knutpiskan. Under Katarina den stora nådde livegenskapen sin värsta form, då bönder kunde säljas med eller utan tillhörande jord och godsens storlek räknades efter antalet tillhöriga personer.

I Östersjöprovinserna upphävdes livegenskapen under Alexander II, i övriga Ryssland efter långvariga förberedelser först 1861.

Områden utan livegenskap

Livegenskap förekom inte inom Sveriges medeltida gränser. Vissa former av livegenskap kan ha förekommit i delar av Skåne på 1700-talet.^{[källa behövs]} Andra områden i Europa som ansetts fria från livegenskap är Baskien, Norge och Schweiz.^{[källa behövs]}

Se även

• Vornedskab
• Slaveri
• Statare