Träl

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

En träl (fornnordiska þræl eller þræll, troligen ursprungligen betydande ungefär 'springpojke') var en slav under nordisk järnålder och medeltid. Termen avsåg ursprungligen endast män; den kvinnliga motsvarigheten hette ambátt (troligen av galliskt latins ambactus, 'tjänare'). Det juridiska och sociala tillstånd de levde under kallades träldom och var en form av slaveri.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Alla mer detaljerade källor som finns om träldomen stammar från medeltiden, då fenomenet var på tillbakagång, vilket gör det svårt att uttala sig om hur systemet såg ut under tidigare år.[1] Speciellt är det svårt att avgöra exakt vilken status någon som tidigare benämns som "Þræl" eller "ambátt" hade; orden i sig implicerar inte ofrihet och det är möjligt att deras betydelse ändrats.[2] Det finns dock tydliga tecken på att slaveri förekom under järnåldern: den arabiske köpmannen Ibn Fadlan har beskrivit hur nordbor handlade med slavar och även offrade dessa på gravbål, och vissa utgrävda nordiska gravar innehåller lämningar som tolkats som rester av trälar som använts som gravoffer.[3]

Bakgrund och trälhandel[redigera | redigera wikitext]

En människa kunde hamna i träldom på olika vis. Det vanligaste torde ha varit genom arv, då träldom var ärftligt. Träldom kunde även vara frivilligt efter nederlag, eller ett straff på begränsad tid eller livstid.

Gåvträlar var personer som själva valt att överlämna sig på grund av svält, skulder eller andra skäl (att ge sig frivilligt som träl kallades även Flatföring [4]). Flatföring, att själv övergå till träldom, var den första formen av träldom som förbjöds.

Trälar kunde också tas under krigståg. Det var en vanlig krigslag i alla antika samhällen att krigsfångar var legitima slavar, om de inte hade blivit frigivna genom lösensumma. Det var vanligt för exempelvis norrmän att ta trälar under krigståg i Sverige och Danmark, och tvärtom: stridigheter mellan olika klaner och lokala hövdingar gjorde att detta var vanligare än vad som skulle bli fallet när länderna enades, och inte längre styrdes av lokala hövdingar.[5] Så sent som år 1226 omtalas till exempel, att innevånarna på Ösel hade gjort en slavräd till Sverige, där de tillfångatagit många kvinnor och flickor som slavar, och att öselborna brukade sälja trälar till kurerna.[6]

Vikingarna tog även trälar under krigståg i andra länder, vilket var ett huvudsyfte med plundringstågen.[7] Dessa trälar såldes sedan vidare. I viss mån kan de också ha köpt trälar och sålt dem vidare. Det har framlagts en teori av vissa [vilka?] om att trelleborgarna uppstod som marknader eller förvaringsplatser för trälar.

Slavhandel[redigera | redigera wikitext]

Under vikingatiden utgjorde bland annat de brittiska öarna i väster och Finland och Baltikum i öster viktiga källor för slavar, både för att hålla kvar i Skandinavien, och för att sälja vidare.[8]

Vikingarna bedrev en omfattande slavhandel med både det kristna Europa och med det muslimska Mellanöstern. Allteftersom kristendomen bredde ut sig i norra Europa blev efterfrågan på icke-kristna trälar större. Kristna fick inte hålla andra kristna som slavar, och det uppkom därför en växande efterfrågan på icke kristna trälar i Europa. Vikingarna upprätthöll en aktiv handel med icke kristna trälar till det kristna Europa. Denna slavhandel var som mest intensiv mellan 800- och 1000-talet.[9] Slavleden till det kristna Europa gick via hedniska handelsmän längs floden Elbe och vidare därifrån in i det kristna Europa, bland annat Verdun, Koblenz och Arles ned till Medelhavet.[10] Under 1100-talet dog slavmarknaden i norra Europa ut: efter 1100-talets slut omtalas inte längre någon slavmarknad i Tyskland.[11]

En annan trälhandel gick till det muslimska Mellanöstern. Muslimer fick inte hålla andra muslimer som slavar, och det fanns därför en stor efterfrågan på icke muslimska trälar i Mellanöstern. I detta fall sålde vikingarna både hedningar och kristna som trälar till Mellanöstern. Araberna kallade dessa vita slavar för saqaliba, och de var troligen både slaver, balter och finnar.[12] Slavleden till den muslimska världen gick först via Donau, men från 900-talet främst längst Volgas handelsrutt till Ryssland. I Ryssland sålde vikingarna sålde trälar till arabiska handelsmän, som sedan skeppade dessa vidare till Mellanöstern, ofta via Kaspiska havet och Persien.

När vikingarna själva hade blivit kristna, var de likt andra kristna inte tillåtna att ta kristna som slavar. Kristna kyrkan tillät dock att kristna tog icke kristna som slavar. Baltikum och Finland, där innevånarna länge fortsatte att vara hedningar, var sedan Skandinavien hade kristnats fortfarande en legitim källa för kristna slavhandlare.[13]

Rättslig ställning[redigera | redigera wikitext]

Trälar var rättslösa; de stod alltså utan några rättigheter överhuvudtaget, och kunde köpas och säljas. Trälarna saknade personlig säkerhet och sågs som sin ägares egendom. Om en ägare förgrep sig på sin egen träl fanns det inget straff att ta till, men om någon förgrep sig på någon annans träl blev denne skyldig att betala böter till trälens ägare.[14]

Levnadsförhållanden[redigera | redigera wikitext]

I tidiga lagtexter – alla landskapslagar utom Hälsingelagen – förekommer hänvisningar till slaveri, och man kan där utläsa att arbetsslavarna sysslade med skötseln av boskapen, fiskade och arbetade i skogen om de var manliga; och att de lagade mat, mjölkade kor, skötte handkvarnar och hölls som bihustrur om de var kvinnliga. Såväl fria som ofria arbetade troligen även med att bärga skördar och att bygga inhägnader för boskap.[15]

Någorlunda rika hushåll hade troligen mellan tre och åtta tjänare, av vilka en del troligen var trälar hela eller delar av livet. På större gårdar kunde det enligt de isländska sagorna finnas 10-15 trälar, och stormannen Erling Skjalgsson i Norge uppgavs ha haft 30 slavar på sin huvudgård.[16]

Brytar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bryte

Brytar var förvaltare på huvudgårdar som inte ägaren själv bodde på. Enligt norska landskapslagar från 1000- och 1100-talen var bryten ofri, men i danska lagar från slutet av 1100-talet och 1200-talet är alla brytar fria, vilket tyder på att deras juridiska status förändrats över tiden.[17]

Fostrar[redigera | redigera wikitext]

Fostrar (manlig: fostre, kvinnlig: fostra) var ofria som även de hade högre status än andra trälar. Ordet har tolkats som "hemmafödd träl", det vill säga trälar som fötts på gården och inte införskaffats. Enligt Östgötalagen kunde fostrar visserligen säljas, men till skillnad från andra slavar endast under närvaro av vittnen. De fick även gifta sig med fria män eller kvinnor. Barnen i ett sådant äktenskap blev också fria. Enligt Äldre Västgötalagen fick änkor inte gifta om sig och gå ifrån bo och barn om de inte hade en fostre eller fostra som kunde förestå detta, och enligt Västmanlandslagen kunde fostrar ingå i ledungen.[18]

Avskaffandet[redigera | redigera wikitext]

Under senare delen av medeltiden började slaveriet upphöra i det kristna Europa: i England förbjöds slaveri 1102, i Tyskland dog den ut under 1100-talet, i Norge hade den upphört år 1274, och i Frankrike förbjöds den 1315. Träldomen i Sverige avskaffades gradvis. Flera faktorer medverkade i att träldomen började minska och försvinna. Förbud mot att ge sig till träl (gåvträldom) skall ha utfärdats av Birger jarl, som var regent 1248-1266. Att ta trälar i krigståg blev allt mer ovanligt efter att Sverige blivit kristet, eftersom kristna inte fick ta andra kristna som slavar, och Sverige alltmer började omges av andra kristna länder. Slutligen tycks det under 1200-talet bli allt vanligare att frige sina trälar genom testamente, och detta tycks ha setts som en from handling.

Riddaren och svenska riksrådet Magnus Johansson (Ängel) testamenterade år 1291 Frösåkers gård till Sko kloster, och gav sin släkting Andreas And i uppdrag att ”taga vård om ett fattighus i Uppsala”, genom en sats i testamentet som lyder: Vidare skänker han till inrättandet av ett fattighus på en härför utsedd tomt i Uppsala en stuga. Denna donation blev grundplåten till Helgeandsgillet och Uppsala helgeandshus, ett av Sveriges första helgeandshus byggt år 1303, där fattiga fick härbärge och sjuka togs in för vård.[19] Behovet av ett sådant hus ökade säkert när de sista trälarna i Sverige frigavs, vilket utmärks av testamentets slutord och slutligen friger han alla sina trälar och trälinnor. Från ett liknande testamente, skrivet 11 juni 1283 av Birger jarls måg, Sigge Guttormsson kan citeras en strof:

Vidare skänker han till kyrkan i Linköping sin gård i Hogstad med alla tillägor och byggnader och friger alla sina trälar.

I privaträttsliga urkunder omtalas, förutom ett enda undantag (Arnö 2 juni 1304), ej träldom som bestående efter 1200-talets slut. Det sista privaträttsliga dokument i Sverige som omtalar en träl är Assmund Langhs testamente från 27 februari 1310, i vilket han friger sin träl Karelus och ger honom en häst och en sadel.[20]

Träldomen avskaffades för olika landsändar vid olika tidpunkter. Det svenska slaveriet avskaffades slutgiltigt via Skarastadgan, utfärdad under Magnus Erikssons eriksgata år 1335. Där påbjöds att den som i Västergötlands eller Värends lagsagor föddes av kristen man eller kvinna, aldrig skulle vara träl eller bära träls namn. Äldre föreskrifter av liknande art har meddelats redan förut för andra landsändar. Detta var också sista gången ett förordnande om träldom utfärdades i Sverige.

Träldomen var var 1335 sedan länge avskaffad i Danmark och Norge, och troligen hade många av de svenska trälarna redan frigivits.[21] Även andra länder i norra Europa hade avskaffat slaveriet helt, något som är såväl unikt som svårförklarligt: att vissa typer av slavar inte längre hölls kan förklarats med att statsmakten försvagats men att man slutade hålla slavar i enskilda hushåll, som tjänare snarare än arbetare, är ett mysterium.[22] Slaveriet tycks långsamt ha dött ut i Europa i takt med att livegenskapen växte fram, och under 1100-talet tycks slaveriet i praktiken ha dött ut i Europa norr om Alperna, även om det fortsatte i Medelhavsländerna.[23]

Trots 1335 års stadga är det svårt att säga exakt när träldomen upphörde i Sverige. Stadgan sade att ingen som föddes av kristen man eller kvinna längre skulle kallas träl. Men detta innebar i själva verket inte nödvändigtvis ett avskaffande av all träldom, eftersom det inte förbjöd att icke kristna personer hölls som trälar.[24] Därmed följde man dåtida sed i det kristna Europa, som förbjöd kristna att hålla andra kristna som slavar, men däremot tillät dem att hålla icke kristna som slavar. Finland och Karelen var vid denna tid sedan länge en källa för slavar, eftersom alla delar av Finland ännu inte var kristnade. Krönikor i Novgorod uppger att svenska tog slavar i Dvina och Ingrien under 1400-talet, och även om denna uppgift inte är bekräftad, finns det en teoretisk möjlighet att trälar fortsatt hölls i Sverige efter 1335, om de inte var kristna.[25]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Efter 1335 förekom inte längre, såvitt man känner till, slaveri inom Sveriges egentliga gränser. Däremot förekom slaveri i svenska besittningar utanför egentliga Sverige, något som inte var ovanligt i Europa, där slaveri var förbjudet i flera länder, som ändå kom att tillåta dem i sina kolonier.

När Estland och Livland införlivades i riket från 1561, förekom svenska planer på att avskaffa den livegenskap som rådde där, och som i praktiken var likartat med slaveri. Anledningen var främst att trälar och livegna inte betalade skatt till kronan vilket försämrade kronans finanser. Sverige fick dock skrinlägga planerna på att avskaffa den slavliknande livegenskapen i Estland och Livland eftersom Sverige behövde stöd från den lokala baltiska adeln, som kraftigt protesterade mot en sådan åtgärd, och livegenskapen i Baltikum fortsatte därför svensktiden ut, tills Ryssland erövrade Baltikum 1710.[26]

År 1784 förvärvade Sverige en koloni i Västindien, Svenska Sankt Barthélemy. Där var slaveri redan lagligt eftersom ön var en fransk koloni, och slaveriet fortsatte vara lagligt där även sedan Sverige övertagit ön. Den 19 maj 1845 fattade riksdagen beslut om att förbjuda slaveri i hela riket. Den 9 oktober 1847 var alla slavar och trälar officiellt fria. [27] Vilket då i praktiken avsåg de slavar som fanns på den svenska kolonin Sankt Barthélemy i Västindien, eftersom det var den enda plats i Sverige där slaveri förekom.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Harrison (2006), s. 242
  2. ^ Harrison (2006), s. 237
  3. ^ Harrison (2006), s. 239-241
  4. ^ Lindkvist & Ågren (1997), s. 40
  5. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31
  6. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 39-41
  7. ^ Harrison (2006), s. 245
  8. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31-32
  9. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31-32
  10. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33-35
  11. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31-32
  12. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33-35
  13. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33
  14. ^ Hans Almgren mflr. "Alla tiders historia" 1996 Gleerups Förlag
  15. ^ Harrison (2006), s. 246-247
  16. ^ Harrison (2006), s. 247
  17. ^ Harrison (2006), s. 249-251
  18. ^ Harrison (2006), s. 281-282
  19. ^ http://www.rolandagius.se/360524898
  20. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33
  21. ^ Harrison (2006), s. 246
  22. ^ Harrison (2006), s. 284
  23. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31-32
  24. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33
  25. ^ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33
  26. ^ Andrew James Blumbergs The Nationalization of Latvians and the Issue of Serfdom: The Baltic German Literary Contribution in the 1780s and 1790s Cambria Press, 2008 ISBN 9781604975567
  27. ^ http://blog.svd.se/historia/2011/03/11/det-svenska-slaveriets-svanesang/

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]