Musikhögskolor i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

I Sverige finns inte någon formell definition av begreppet musikhögskola. Sex institutioner brukar räknas som musikhögskolor:

Av dessa är fem institutioner eller motsvarande vid ett universitet, medan en – Kungliga Musikhögskolan i Stockholm – är en självständig högskola.

Annan högre musikutbildning[redigera | redigera wikitext]

Utbildningar till musiklärare finns också vid Stockholms musikpedagogiska institut (SMI, utan lärarbehörighet) Umeå universitet och Linnéuniversitetet, campus Växjö. SMI utbildar enbart för musik- och kulturskolan och universiteten enbart för grund- och gymnasieskolan. Musikhögskolorna erbjuder bägge utbildningsinriktningarna och möjligheter att kombinera dessa.

Mälardalens högskola ger utbildning i klassiskt instrumentalspel, sång och kammarmusik. Kammarmusikprogrammet är en treårig musikhögskoleutbildning som ger en konstnärlig kandidatexamen. Förutom denna utbildning ges även fristående kurser, däribland fortsättningskurser i Huvudinstrument och Kammaropera. Avdelningen för Musik vid Mälardalens Högskola har sina lokaler vid Västerås slott.

Det finns dessutom ett flertal folkhögskolor och andra läroanstalter som bedriver musikutbildning på gymnasial och eftergymnasial nivå. Sådana utbildningar kan vara förberedande för studier vid musikhögskola.[1]

Historik över den högre musikutbildningen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Efter Kungliga Musikaliska Akademiens grundande utsågs redan den 31 december 1771 Ferdinand Zellbell till direktör för Undervisningsverket. En stor del av akademiens stadgar handlade om hur musikundervisning skulle bedrivas. Kort efter den ambitiösa starten saknades dock pengar för att fortsätta verksamheten och undervisningen låg nere ända till 1786 då en ny undervisningsplan antogs. Lärare anställdes, men inga elever antogs.[2]

Pehr Frigel genomförde 1797 en reform som innebar att en sångskola inrättades och undervisningen återupptogs.[2]

Kronprins Karl Johan donerade 1813 en stor summa pengar till akademien som möjliggjorde att det också kunde utexamineras organister och kantorer. Mellan 1822 och 1854 antogs enbart manliga studenter vid undervisningsverket.[2]

1866 bytte undervisningverket namn till Konservatorium och från 1881 Musikkonservatorium. 1941 bytte man återigen namn – nu till Kungliga Musikhögskolan. Sedan 1971 är inte akademien längre skolans huvudman utan staten.[2]

Kungliga Musikhögskolan är således det senaste namnet på den undervisningsinstitution som härrör från Musikaliska Akademiens grundande 1771 och namnet har genom åren varit[3]:

  • 1771–1866 Kungliga Musikaliska Akademiens undervisningsverk
  • 1866–1940 Kungliga Musikkonservatoriet
  • 1941–1971 Kungliga Musikhögskolan
  • 1971–1993 Musikhögskolan (i Stockholm)
  • 1994– Kungliga Musikhögskolan

I Göteborg[redigera | redigera wikitext]

År 1916 tog Wilhelm Stenhammar initiativet till att bilda Göteborgs Orkesterskola, som då hade en nära koppling till Göteborgs orkesterförening. Från 1954 kallades skolan Göteborgs Musikkonservatorium och från 1958 fick skolan statsbidrag. År 1971 förstatligades skolan och blev Musikhögskolan i Göteborg. År 1977 inkorporerades skolan med Göteborgs universitet. I juli 2005 bildades Högskolan för scen och musik genom en sammanläggning av Musikhögskolan, Operahögskolan och Teaterhögskolan.[4]

Malmö[redigera | redigera wikitext]

I Malmö startade högre musikutbildning 1907 med namnet Malmö Musikkonservatorium. Verksamheten blev statlig 1971 med namnet Musikhögskolan i Malmö. År 1977 införlivades skolan med Lunds universitet och sedan 1995 utgör Musikhögskolan, Teaterhögskolan och Konsthögskolan tillsammans Konstnärliga fakulteten i Malmö, ett av nio verksamhetsområden inom Lunds universitet.[5]

Övriga landet[redigera | redigera wikitext]

De musikpedagogiska yrkesutbildningar som fanns vid Folkliga musikskolan (Ingesund) i Arvika, Örebro musikpedagogiska institut och Framnäs folkhögskola nära Piteå omvandlades 1978 till musikhögskolor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nylander, Erik (2010). ”Folkhögskolan som musikaliskt förmak : Om musiklinjer, deras rykte och position”. i Lundh Nilsson Fay, Nilsson Anders historiker. Två sidor av samma mynt?: folkbildning och yrkesutbildning vid de nordiska folkhögskolorna. Lund: Nordic Academic Press. Libris 12061524. ISBN 978-91-85509-55-3 
  2. ^ [a b c d] Katarina Thurell; Pia Nyström (2006). ”Undervisningsverket, Musikkonservatoriet, Musikhögskolan”. Kung. Musikaliska Akademien – Årsskrift 2005. Växjö: Kungliga Musikaliska Akademien. sid. 55. http://www.musakad.se/download/18.25e6bcc411eccf1b68980004025/%C3%85rsskrift+2005.pdf. Läst 5 december 2010. 
  3. ^ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771–1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 84 (2., reviderad och utökad upplaga). Stockholm: Kungliga Musikaliska Akademien. ISSN 0347-5158 Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X 
  4. ^ Historik på Göteborgs universitets webbplats Arkiverad 21 mars 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Historik på Lunds universitets webbplats Arkiverad 28 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.