Nödvärnsrätt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nödvärnsrätt är den del av nödrätten som handlar om att mot en angripare använda våld eller hot om våld som annars är olagligt, rätten till fysiskt självförsvar.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Nödvärn är en ansvarsfrihetsgrund. Av 24 kap. 1 § brottsbalken, BrB, framgår att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.[1]

I dagligt tal brukar sägas att inte mer våld än nöden kräver får användas. Lagen säger dock att våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt (se även 10 § polislagen; våldet skall vara försvarligt). I vissa fall kan någon som använt sig av uppenbart oförsvarligt våld ändå gå fri från straff, förutsatt att omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig, vilket framgår av 24 kap. 6 § BrB. Detta kallas nödvärnsexcess, och tar sikte på den angripnes förmåga att i den konkreta situationen anpassa sitt handlande efter vad som kan anses tillåtet enligt bestämmelsen om nödvärn (NJA 2009 s. 241).

Lagen tar upp fyra omständigheter då rätt att bruka nödvärn föreligger:

  1. Mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.
  2. Mot den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning.
  3. Mot den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg.
  4. Mot den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 24 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)