NF-mandat

Från Wikipedia

NF-mandat var en särskild folkrättslig status för vissa territorier som underkastades Nationernas förbund efter första världskriget. Mandatområdena skulle förvaltas å Nationernas förbunds vägnar av andra stater med målet att förbereda de inhemska befolkningarna för full självständighet.[1] I regel styrdes de enligt kolonialt mönster men skilde sig från regelrätta kolonier och protektorat då mandatområdena inte formellt tillhörde de förvaltande staterna och de förvaltande staterna åtog sig förpliktelser gentemot de inhemska befolkningarna som Nationernas förbund hade rätt att övervaka, särskilt gällande deras skyddade minoritetsrättigheter. Ramverken för mandaten fastslogs på individuell basis för varje enskilt mandatområde.

Efter andra världskriget ersattes Nationernas förbund med Förenta nationerna och de kvarvarande NF-mandaten, med undantag för Sydvästafrika, omvandlades till förvaltarskapsområden.

Mandattyper

Mandaten delades in i tre grupper (klass A-, B- och C-mandat) beroende på den samhälleliga och kulturella standard som territoriernas befolkningar ansågs ha uppnått i förhållande till omvärlden. Tre formella NF-mandat brukar undantas från listan nedan då de inte hade kolonial status utan var integrerade delar av Tyska kejsardömet i Europa och därför styrdes direkt av Nationernas förbund utan någon mandatmakt som mellanhand. Dessa tre var Saarområdet, Memelland och Fristaden Danzig. Samtliga införlivades i Nazityskland under 1930-talet.

Mandatområden i Afrika och Mellanöstern.

Klass A-mandat

Klass A-mandat inkluderade de icketurkiska delarna av Osmanska riket som ansågs ha nått en sådan samhällsutveckling att de inom en snar framtid kunde erhålla formell suveränitet som självständiga stater, och de inhemska befolkningarna ansågs vara redo att aktivt delta i administrationen av mandatområdena. Mandatet för Mesopotamien trädde aldrig i kraft på grund av en folklig resning mot britterna år 1920, istället inrättades ett brittiskt protektorat kallat Kungariket Irak år 1922.[2]

Klass B-mandat

Klass B-mandaten inkluderade de flesta av Tysklands kolonier i Afrika. Territoriernas inhemska befolkningar ansågs inte vara tillräckligt utvecklade för att överta den politiska styrningen och mandatmakterna fick därför lov att överta det mesta av administrationen inom överskådlig framtid.

Mandatområden i Stilla havet.

Klass C-mandat

Klass C-mandaten utgjordes av Tyska Sydvästafrika plus de tyska besittningarna i Oceanien. Dessa områden ansågs bebos av så lågt utvecklade folk att de borde administreras som om de vore integrerade delar av mandatmakterna. Mandaträttigheter tilldelade de brittiska dominionerna Australien, Nya Zeeland och Sydafrikanska unionen delades med Storbritannien.

Se även

Källor

  1. ^ http://www.ne.se/mandatomr%C3%A5de
  2. ^ The new Cambridge modern history. Volume XII. s.293.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=NF-mandat&oldid=24548947”