NF-mandat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

NF-mandat var en särskild folkrättslig status för vissa territorier som underkastades Nationernas förbund efter första världskriget. Mandatområdena skulle förvaltas å Nationernas förbunds vägnar av andra stater med målet att förbereda de inhemska befolkningarna för full självständighet.[1] I regel styrdes de enligt kolonialt mönster men skilde sig från regelrätta kolonier och protektorat då mandatområdena inte formellt tillhörde de förvaltande staterna och de förvaltande staterna åtog sig förpliktelser gentemot de inhemska befolkningarna som Nationernas förbund hade rätt att övervaka genom Permanenta mandatkommissionen. Detta gällde i synnerhet lokalbefolkningarnas skyddade minoritetsrättigheter. De specifika bestämmelserna för mandaten fastslogs på individuell basis för varje enskilt mandatområde.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Idén till NF-madaten uppkom på fredskonferensen i Paris 1919 där det diskuterades vilka territoriella förluster de besegrade centralmakterna skulle påtvingas, i synnerhet vad som skulle bli av Tysklands kolonier och det kollapsade Osmanska riket.[2] USA:s president Woodrow Wilson ville att det nybildade Nationernas förbund skulle styra dessa territorier men det kunde inte accepteras från franskt och brittiskt håll där pressen var stor på att infoga erövrade områden i de egna kolonialimperierna. David Lloyd George hade svårt att motstå dominionernas anspråk på tyska kolonier som belöning för uppoffringar man gjort åt Storbritannien i kriget och Georges Clemenceau förkastade vad han uppfattade vara den amerikanske presidentens allt för idealistiska förslag till fredsavtal med Tyskland. Wilson fick till slut ge vika och de fjorton punkterna om bl a folkens rätt till självbestämmande, som väckte folklig inspiration i många länder, omformulerades i många avseenden till att passa de europeiska segrarmakterna.[3][4]

Efter andra världskriget ersattes Nationernas förbund med Förenta nationerna och de kvarvarande NF-mandaten, med undantag för Sydvästafrika, omvandlades till förvaltarskapsområden.

Mandattyper[redigera | redigera wikitext]

Mandaten delades in i tre grupper (klass A-, B- och C-mandat) beroende på den samhälleliga och kulturella standard som territoriernas befolkningar ansågs ha uppnått i förhållande till omvärlden samt territoriernas geografiska och geopolitiska förhållanden. Tre formella NF-mandat brukar undantas från listan nedan då de inte hade kolonial status utan var integrerade delar av Tyska kejsardömet i Europa och därför styrdes direkt av Nationernas förbund utan någon mandatmakt som mellanhand. Dessa tre var Saarområdet, Memelland och Fria staden Danzig. Samtliga införlivades i Nazityskland under 1930-talet.

Klass A-mandat[redigera | redigera wikitext]

Mandatområden i Afrika och Mellanöstern.

Klass A-mandaten inkluderade av ententen ockuperade provinser i Osmanska riket som ansågs ha nått en sådan samhällsutveckling att de inom en snar framtid kunde erhålla självstyre och eventuellt självständighet, och de inhemska befolkningarna ansågs vara redo att aktivt delta i administrationen av mandatområdena.[5] Mandatet för Mesopotamien trädde aldrig i kraft på grund av en folklig resning mot britterna år 1920, istället inrättades ett brittiskt protektorat kallat Kungariket Irak år 1922.[6]

Klass B-mandat[redigera | redigera wikitext]

Klass B-mandaten inkluderade de flesta av Tysklands kolonier i Afrika. Territoriernas inhemska befolkningar ansågs inte vara tillräckligt utvecklade för att överta den politiska styrningen och mandatmakterna fick därför lov att överta det mesta av administrationen inom överskådlig framtid.

Mandatområden i Stilla havet.

Klass C-mandat[redigera | redigera wikitext]

Klass C-mandaten utgjordes av Tyska Sydvästafrika plus de tyska besittningarna i Oceanien. Dessa områden ansågs vara så glesbefolkade eller av så ringa storlek att de lämpligast borde administreras som om de vore integrerade delar av mandatmakterna.[5] Mandaträttigheter tilldelade de brittiska dominionerna Australien, Nya Zeeland och Sydafrikanska unionen delades med Storbritannien.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ne.se/mandatomr%C3%A5de
  2. ^ Andrew J. Crozier, "The Establishment of the Mandates System 1919–25: Some Problems Created by the Paris Peace Conference," Journal of Contemporary History (1979) 14#3 pp 483–513 in JSTOR.
  3. ^ Wilson i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
  4. ^ Clemenceau i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923)
  5. ^ [a b] Nationernas förbund i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
  6. ^ The new Cambridge modern history. Volume XII. s.293.