NKVD

NKVD
NKVD:s emblem
Organisationstyp	Säkerhetspolis, underrättelsetjänst
Ledning	Genrich Jagoda (1934–1936) Nikolaj Jezjov (1936–1938) Lavrentij Berija (1938–1945) Sergej Kruglov (1945–1946)
Säte	Lubjanka, Moskva
Inrättad	10 juli 1934
Nedlagd	15 mars 1946

NKVD (ryska: Народный комиссариат внутренних дел, Narodnyj komissariat vnutrennich del; på svenska: Folkkommissariatet för inrikes ärenden), var Sovjetunionens kombinerade inrikesministerium och säkerhetstjänst 1917–1930 samt 1934–1943. NKVD bestod som inrikesministerium fram till 1946.

1917–1930 ansvarade NKVD för diverse inrikespolitiska ärenden och styrde över statspolisen GPU. När NKVD återuppstod 1934 inkorporerades den allunionella politiska förvaltningen OGPU i NKVD, som då fick monopol över Sovjetunionens rättsvårdande myndigheter. NKVD ansvarade därigenom också för internerings- och arbetslägren (Gulag). 1943 skildes säkerhetstjänsten från NKVD och blev NKGB. NKVD fortsatte vara inrikesministerium fram till 1946 då det ersattes av MVD och NKGB blev MGB, ministeriet för statens säkerhet.

Organisation

1917–1930

Efter oktoberrevolutionen 1917 bildades 14 folkkommissariat, däribland folkkommissariatet för inrikes ärenden (NKVD). Över folkkommissariaten fanns folkkommissariernas råd (Sovnarkom). I december 1917 bildades Tjekan som ersatte den milis som funnits under revolutionen. Tjekan stod utanför NKVD och var ansvarigt direkt inför bolsjevikpartiet. NKVD och Tjekan kom dock att samverka. NKVD var inte en federal myndighet, utan fanns som självständiga myndigheter i de fyra första sovjetrepublikerna Ryska SFSR, Vitryska SSR, Ukrainska SSR och Transkaukasiska SFSR. Till NKVD:s ansvarsområden hörde jordbruk, läkarvård, veterinärverksamhet, statistisk, migration och media.

NKVD fick en viktigare funktion vid övergången från krigskommunism till NEP. Den 24 maj 1922 bestämdes att NKVD skulle övervaka all administration och genomdriva reformer på regional nivå. Därefter kom NKVD att ansvara för registrering av olika föreningar och religiösa samfund, skatteindrivning, utfärdande av licenser, lokal vägunderhållning med mera. Utöver detta ansvarade NKVD fortsatt för upprätthållande av ordning, ledning av brottsutredningar, förebyggande av brott, kontroll av resor samt administration av arbetsläger (Gulag). Tjekan avskaffades i februari 1922 och uppgiften att bekämpa kontrarevolutionärer och bevaka gränser övertogs av NKVD. Inom NKVD bildades 1922 en statspolis (GPU).

I juli 1923, efter Sovjetunionens bildande, bytte GPU namn till OGPU. OGPU blev fristående från NKVD och skulle bekämpa kontrarevolution, spioneri och andra brott i alla sovjetrepubliker. OGPU försökte överta alla NKVD:s polisiära befogenheter, men detta tilläts inte eftersom regeringen inte ville centralisera rättsväsendet. Eftersom OGPU ändå kom att överta flera av NKVD:s verksamheter på 1920-talet, bestod en rivalitet mellan myndigheterna. NKVD ansågs ineffektivt och 1922–1923 genomförde OGPU en utrensning, varvid ett antal NKVD-tjänstemän dömdes till arbetsläger eller döden. Nackdelen med NKVD var att myndigheten till skillnad från OGPU lydde under respektive sovjetrepublik och dessutom fanns motståndare mot Stalin inom NKVD:s ledning. Av det skälet var det OGPU som Stalin använde sig av för att ta kontrollen över partiet i slutet av 1920-talet. I december 1930 avvecklades NKVD. Inom varje republik inrättades i stället en milis som leddes på federal nivå av OGPU.

1934–1946

Lubjanka i Moskva var högkvarter för alla Sovjetunionens säkerhetstjänster, så även för NKVD.

Den 20 februari 1934 uppdrog Stalin åt Genrich Jagoda och några medlemmar av politbyrån att organisera en federal NKVD-organisation. Organisationen etablerades officiellt den 10 juli 1934 och Jagoda utsågs till chef. OGPU ombildades till NKVD:s styrelse för statens säkerhet (GUGB). Den 24 november 1936 efterträddes Jagoda av Nikolaj Jezjov.

NKVD skulle ansvara för upprätthållande av lagen, gränsförsvaret, sköta folkbokföring och skydda statens egendomar. Både den reguljära och politiska polisen lades alltså hos NKVD. Fortfarande var huvudstyrelsen för läger (Gulag) en underavdelning inom NKVD. Regionala former av NKVD infördes i alla sovjetrepubliker och centralstyrningen förlades till Ryska SFSR. Att skapa en federal polismakt på detta sätt bröt mot överenskommelsen som träffats 1922 mellan de första sovjetrepublikerna, och ledde till att de regionala regeringarna fick mindre inflytande över milisen.

I februari 1941 skildes GUGB från NKVD och omorganiserades till folkkommissariatet för statens säkerhet, NKGB. Specialavdelningarna (OO), som bland annat skötte kontraspionaget, skildes från NKVD och överflyttades till Röda armén och flottan. I juli 1941 inkorporerades GUGB i NKVD igen och NKGB lades ned. I februari 1943 skildes säkerhetstjänsten ånyo från inrikesministeriet. Folkkommissariatet för statens säkerhet (NKGB) återuppstod och tog över kontraspionaget, underrättelsetjänsten, transportbevakningen, bevakningen av Kreml, livvaktsskydd för regeringspersoner med mera. Det militära kontraspionaget blev en egen myndighet, SMERSJ, men NKVD hade stort informellt inflytande över det. 1946 överfördes SMERSJ till NKVD.

I mars 1946 bytte folkkommissariaten namn till ministerier, varvid NKGB bytte namn till ministeriet för statssäkerhet (MGB) och NKVD till inrikesministeriet (MVD). I augusti 1950 flyttades även ansvaret för den ordinarie polisen från MVD till MGB.

Avdelningar 1934–1943

• Folkkommissarien
• Säkerhetstjänsten
  • Huvudstyrelsen för statens säkerhet GUGB
• Läger och fängelser
  • Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger GULAG
  • Huvudstyrelsen för byggnadsväsendet i den höga nord DALSTROJ
  • Huvudstyrelsen för järnvägsbyggnadsläger
  • Huvudstyrelsen för vattenbyggnadsläger
  • Huvudstyrelsen för fängelseväsendet
• Den sovjetiska milisen (polisen)
  • Huvudstyrelsen för arbetarnas och böndernas milis
  • Huvudstyrelsen för brandväsendet
• NKVD:s trupper
  • Huvudstyrelsen för inrikestrupperna- och gränsbevakningstrupperna GUPVO
  • Huvudstyrelsen för järnvägsbevakningstrupperna
  • Huvudstyrelsen för industriskyddstrupperna
  • Huvudstyrelsen för konvojtrupperna
  • Huvudstyrelsen för NKVD:s underhållstjänst
  • Huvudstyrelsen för NKVD:s militära byggnadsväsende
  • Huvudstyrelsen för NVKD:s militärpolitiska organ
  • Huvudstyrelsen för lokalförsvaret
• Huvudstyrelsen för geografi och kartografi
• Huvudstyrelsen för huvudvägarna
• Huvudstyrelsen för mått och vikt
• Huvudstyrelsen för arkivväsendet
• Huvudstyrelsen för ekonomi
• Huvudtransportstyrelsen

Personal

Fyra NKVD-chefer 1934. Längst till vänster Jakov Agranov och till höger om honom Genrich Jagoda.

Det finns ingen statistik över antalet anställda hos NKVD före 1945. I slutet av 1945, det vill säga efter att NKGB blivit en självständig myndighet, hade NKVD över 840 000 anställda. På Jezjovs tid 1936–1938 var flertalet av de högre befälen bönder, tjänstemän eller handelsmän. På Berijas tid 1938–1945 var över 80 procent av de högre befälen hämtade ur arbetar- eller bondeklassen. Fram till stora utrensningen tillhörde en stor mängd av ledarskiktet inom NKVD etniska minoriteter. I början av 1930-talet var 14 procent av de högre befälen letter, tyskar och polacker; detta jämfört med att 58 procent var ryssar och 16 procent ukrainare. När utrensningen var förbi fanns inga letter, tyskar eller polacker kvar, och andelen judiska tjänstemän hade minskat avsevärt. Därefter utgjorde ryssar, ukrainare och georgier 90 procent av de högre befälen.

Tjänster inom NKVD gjordes mer attraktiva genom att lönerna fyrdubblades under 1937; NKVD:s anställda tilldelades bra bostäder och sjukvård.

Liksom inom OGPU, tillsattes högre befattningshavare inom NKVD på order av politbyrån utan föregående ansökan eller godkännande från den anställde. Manskapet hämtades främst från partiet och militären. Av de 14 506 nyanställda inom operativa funktioner år 1939 kom bara tio procent från NKVD:s egna utbildningar. Av de 181 113 nyanställda 1944, var bara 4 248 alumner från NKVD:s skolor. Under den stora utrensningen var jobb inom NKVD förenat med risk för att själv bli fängslad och detta i kombination med tvång att tortera fångar, gjorde att många försökte undvika att bli anställd. Dessutom riskerade familjen till avrättade högre befattningshavare att också avrättas. Längre ned i hierarkin hade majoriteten av de anställda sökt frivilligt; av alla nyanställda år 1944 hade omkring 70 procent ansökt själva. Ute i sovjetrepublikerna anställdes emellanåt brottslingar och människor som staten hade hållhakar på, eftersom de skulle förbli lojala. Befattningshavare som förflyttades till nya positioner, försökte ofta ta med sig sin egen stab. Lojalitetsband mellan personer i hierarkin ledde till långtgående utrensningar på regional nivå när den högste chefen väl avsattes; när Jezjov föll 1938, föll också de som han tillsatt.

Stora utrensningen

Upptakten till terrorn

Efter mordet på Leningrads partiledare Sergej Kirov i december 1934 lät Stalin åsidosätta juridiska regler för terroristbrott. Bekännelser vägde tyngre än bevis, åtalade hade inte rätt att överklaga domarna och dödsdomar skulle verkställas omedelbart. NKVD avslöjade under 1935 över 15 000 påstådda fiender och över 100 fientliga organisationer. Det var NKVD:s uppgift att insamla bevis och genomföra förhör inför rättegångarna mot partieliten 1936–1938. NKVD upptecknade dossier på tiotals miljoner personer; både på vanliga medborgare och funktionärer i statsapparaten. Alla tillsättanden av partifunktionärer övervakades av NKVD.

Stalin påstod att en högeropposition med anhängare av Trotskij och Zinovjev fanns i Moskva, och var missnöjd med NKVD:s oförmåga att bekämpa dessa "terrorister". Därför avsatte han Jagoda 1936. Jagoda utsattes för en förtalskampanj, enligt vilken han påstods hålla polska spioner om ryggen.

Politbyrån godkände 1937 tortyr vid NKVD:s utredningar; under förhör förekom misshandel och fångar förvägrades sömn. Tortyr kunde pågå i flera timmar och ske med olika typer av verktyg och medel. Redan under utbildningstiden tränades tjugoåriga NKVD-agenter att bevittna och utföra tortyr. Avrättningar som NKVD verkställde under den stora terrorn, utfördes vanligen av befälen personligen. Uppemot 200 fångar avrättades per natt i Leningrad och massgravarna doldes med tallplantor. Ibland skedde avrättningarna i närheten av NKVD-chefernas datjor. Leningrads NKVD-distrikt fick 1937 tillgång till ett tio hektar stort skogsområde utanför Pargolovo, där över 40 000 lik kom att begravas. På så sätt behövde inte liken skickas till stadens bårhus. Åtminstone i Moskva lär NKVD vid något tillfälle använt en lastbil som gaskammare för att förgifta fångar på väg till den egentliga avrättningsplatsen. Avrättningar med gas var, om de alls förekom, ovanliga.

Svälten i Ukraina förklarade NKVD med att den polska minoriteten utfört sabotage mot jordbruket. En gammal konspirationsteori om en hemlig polsk militärorganisation i Ukraina ledde till massarresteringar. I mars 1934 greps 10 800 människor med polskt och tyskt påbrå i Ukraina. Mellan juni och september 1936 deporterades 69 000 människor från Ukraina till Kazakstan. Konspirationsteorin om polska militära agenter gav upphov till arresteringar av polacker runtom i Sovjetunionen. Även polska befäl inom NKVD kom därvid att utrensas.

Inom armén greps påstådda trotskister och tyska spioner, däribland marskalk Michail Tuchatjevskij. Under sommaren 1937 greps 980 höga officerare och politiska kommissarier. Sammanlagt greps omkring 10 000 officerare och politiska kommissarier åren 1937–1938.

Massoperationer

Under den stora terrorn utfärdades särskilda NKVD-order mot specifika folkgrupper som skulle förtryckas. Order 00447 om förtryck av kulaker och politiska motståndare var den första i raden.

Åren 1937–1938 karaktäriserades utrensningen av massoperationer mot civilbefolkningen. Vid det laget hade kulaker och andra som blivit dömda på 1920-talet börjat återvända från sin exil. Nu anklagades de för att utgöra kärnan för antisovjetiska konspirationer, ledda av personer högt upp inom partiet, militären och säkerhetstjänsten.

I juli 1937 beslutade politbyrån om arrestering och avrättning av ”antisovjetiska element”. NKVD utfärdade därför order 00447, som innebar att kulaker och alla som var kända kritiker till staten, även vanliga brottslingar, skulle arresteras. Operationen inleddes i augusti och utfördes med hjälp av utomrättsliga NKVD-trojkor, det vill säga tribunaler bestående av tre personer, varav en var den regionale NKVD-chefen. Trojkorna bildades runtom i Sovjetunionen och skulle döma den åtalade till antingen döden eller straffarbete. En kvot sattes för varje sovjetrepublik för hur många som skulle gripas och dömas; kvoten för hela Sovjetunionen bestämdes till 268 950 gripna, varav 72 950 skulle avrättas. Förföljelsen av kulaker var särskilt intensiv i Ukrainska SSR, där NKVD-chefen Izrail Leplevskij dömde 70 800 människor till döden på basis av order 00447 åren 1937–1938.

I början av 1938 minskade aktiviteten med order 00447; i stället fokuserade NKVD på operationer mot etniska minoriteter. Ett tiotal order utfärdades om förtryck av minoriteter, såsom tyskar, finnar, koreaner och polacker. Samtidigt utfärdades order 00486 som innebar att familjer till dömda folkfiender skulle förvisas till arbetsläger. Order 00485 innebar repression av polacker som påstods utföra terrorhandlingar för polska underrättelsetjänstens räkning. Bara i Ukraina greps 55 900 personer med anledning av ordern och 47 300 avrättades. De etniska utrensningarna var tidsbestämda, men hade inga fastställda kvoter. I stället skickade de regionala NKVD-ledningarna in listor på människor som skulle gripas. Åklagare Andrej Vysjinskij och Jezjov, eller Jezjovs biträdande Michail Frinovskij, godkände listorna. Sedermera överläts ansvaret för operationerna helt på regionerna.

Slutet på terrorn

Vid centralkommitténs plenum i januari 1938 höjdes röster mot de frekventa uteslutningarna ur kommunistpartiet; främst kritiserades regionala partikommittéer, men NKVD nämndes inte. Besvärande för Jezjov var att den före detta NKVD-chefen i Fjärran östern, Genrich Ljusjkov, i juni 1938 överlämnat sig till Japan och avslöjat NKVD:s terror. Dessutom hade Aleksandr Orlov i juli samma år begett sig till USA och försökte utöva utpressning mot NKVD och Stalin för att inte läcka information till amerikanerna.

Politbyrån godkände i november 1938 en resolution från Sovnarkom och centralkommittén, vilken tillät fortsatt repression, men som samtidigt påstod att spioner infiltrerat NKVD och förfalskat brottsutredningar. Order 00447 bedömdes vara genomförd i november 1938 och massoperationerna stoppades tvärt. Kvoterna för gripna och avrättade hade fram till dess kraftigt överskridits. På basis av order 00447 dömdes över 760 000 personer till olika straff och drygt 380 000 sköts. Inom de etniska operationerna dömdes cirka 330 000 personer, varav 230 000 avrättades. NKVD-chefer som fortsatte massoperationerna efter slutdatumet greps.

Terrorn försvagade Sovjetunionens ekonomi och gjorde regimen impopulär. Stalin lastade NKVD för övergreppen och Jezjov tvingades bort som folkkommissarie i december 1938. Han efterträddes av Lavrentij Berija. Efter Jezjovs avgång märktes en lättnad i förtrycket. Tiotusentals pågående utredningar mot enskilda personer lades ned. Personer som dömts av trojkorna skickade klagomål till åklagarmyndigheterna, men NKVD obstruerade granskning av ärendena.

Utrensning inom NKVD

På våren 1937 gjorde sig Jezjov av med kvarvarande delen av Jagodas personal. Enligt officiella dokument skulle 3 000 NKVD-anställda avrättats under 1937 innan Jagoda själv greps och omsider sköts. Mellan augusti 1936 och augusti 1938 greps över 2 200 personer inom säkerhetstjänsten. Nästan alla avdelningschefer, regionala chefer och deras biträdande avsattes av Jezjov. Av de 110 högsta cheferna som Jagoda tillsatt, lät Jezjov gripa 90. Enligt Jezjovs egna uppgifter, avskedade han 11 000 NKVD-tjänstemän under tid sin som chef. Några officerare begick självmord för att undvika att gripas. När Aleksandr Uspenskij, chef för NKVD i Ukrainska SSR, fick veta att han skulle gripas, iscensatte han sin egen död och tog sin tillflykt till Uralbergen innan han återfanns.

Som ny chef genomförde Berija en utrensning av Jezjovs personal på central och regional nivå. Mellan hösten och vintern 1938 greps över 300 höga befattningshavare inom NKVD. Sedan Jezjov tvingats bort, greps ytterligare över 1 300 tjänstemän. Flera av Jezjovs anförvanter sköts 1939–1940.

Operationer utomlands

NKVD-agenten Pavel Sudoplatov var inblandad i flera operationer utomlands; bland annat organiserade han mordet på Trotskij 1940.

Mord och kidnappningar

Den före detta generalen i Vita armén, Jevgenij Miller, kidnappades i Paris 1937 av NKVD-agenter, däribland Nikolaj Skoblin. Miller avrättades senare och även Skoblin tros ha mördats av NKVD. I maj 1938 mördades den ukrainske nationalisten Jevhen Konovalets med en bomb i Rotterdam. Bomben var förklädd till en chokladask och hade överlämnats till Konovalets av Pavel Sudoplatov, som infiltrerat den ukrainska nationaliströrelsen. 1940 mördade en grupp NKVD-män Lev Trotskij i Mexico City i vad som kallades Operation Utka. Attentatgruppen, som satts ihop av Pavel Sudoplatov, leddes av Lenoid Eitingon, och Ramón Mercader utförde mordet.

Spanska inbördeskriget

För att inlemma Spanien i Sovjetunionens intressesfär, stred NKVD och GRU i spanska inbördeskriget mot Francisco Franco. Under Aleksandr Orovs ledning utförde NKVD mord på trotskister och antistalinistiska kommunister. Orlov transporterade även Spaniens guldreserv till Sovjetunionen. I Spanien etablerade NKVD sex utbildningsanstalter för att träna sabotörer och terrorister. Spanien var en rekryteringsbas för agenter tills Franco segrade och hundratalet NKVD-agenter flyttade över till Mexiko.

Terror i Xinjiang

Krigsherren Sheng Shicai fick hjälp av NKVD för att upprätta en ny säkerhetspolis i det av honom styrda Xinjiang i början av 1930-talet. Under Shengs ledning hamnade provinsen Xinjiang under Sovjetunionens inflytande och den hemliga polisen, liksom de kinesiska fånglägren, kontrollerades av NKVD. 1937 konstruerade Sheng tillsammans med NKVD en trotskistisk-fascistisk konspiration, så Sheng kunde göra sig av med politiska motståndare i Xinjiang. 435 personer greps och några fördes av NKVD till Sovjetunionen för utredning.

Andra världskriget

Katynmassakern

Sedan Molotov–Ribbentrop-pakten ingåtts, förekom samarbete mellan Gestapo och NKVD i Polen. I januari 1940 överlämnade NKVD tyska och österrikiska flyktingar till Gestapo; åtminstone några av fångarna mördades senare. NKVD deporterade polska fångar till Sibirien och Kazakstan. Med början i december 1939 deporterade NKVD 139 700 människor från Polen till Kazakstan och Sibirien.

I östra Polen tillfångatog Röda armén 14 500 polska officerare och polismän, som internerades i NKVD:s läger i Kozielsk, Ostasjkov och Starobilsk. Ytterligare 7 300 polska fångar hölls internerade av NKVD i Ukrainska SSR och Vitryska SSR. På våren 1940 avrättades samtliga fångar, varav omkring 4 400 i en massaker i Katynskogen. Den tyska invasionsarmén upptäckte kvarlevorna 1943 och inför sina allierade skyllde Stalin massakern på tyskarna. 1992 bekände Rysslands regering att massavrättningarna organiserats av politbyrån och verkställts av NKVD.

Östfronten

Offer för NKVD:s utrensningar identifieras av sina anhöriga, Tarnopol, Ukraina, 1941.

NKVD mobiliserades efter operation Barbarossa för att delta i militära operationer och röja spioner inom Röda armén. Fabriker och transporter av mat och ammunition ställdes under NKVD:s beskydd. Från och med 1943 återgick NKVD till att upprätthålla ordning och konsolidera Sovjetunionens makt över ockuperade områden. I Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna bekämpade NKVD motståndsrörelser. En specialstyrelse inom NKVD gavs utomrättsliga befogenheter att döma människor för olika brott till döden efter summariska utredningar. Sovjetiska medborgare som varit i tysk krigsfångenskap eller haft samröre med tyskar kunde av specialstyrelsen dömas till döden eller 25 års straffarbete utan rätt till överklagan. Enligt officiell statistisk dömde specialstyrelsen över 10 000 sovjetmedborgare till döden för förräderi mellan 1942 och 1945.

Sammanlagt grep NKVD åren 1939–1941 omkring 134 000 personer och deporterade 200 000. Åren 1941–1946 grep NKVD 700 000 personer och avrättade 70 000. En massaker på 161 politiska fångar ägde rum i september 1941 i Medvedevskogen utanför Orjol. Medan tyska armén avancerade in i Sovjetunionen, tömde NKVD fängelserna i Ukraina och mördade fångarna. Mellan juni och juli mördade NKVD 100 000 fångar i Ukraina; bland annat sprängdes fängelserna i Sambir med 1 200 döda som följd.

Soldater ur Röda armén som olovligen retirerade greps av NKVD. I juni 1941 grep NKVD nära 700 retirerande och deserterande soldater på sydvästfronten. Order 227, som utfärdades i juli 1942, gav NKVD och så kallade ”spärrförband” tillstånd att döda flyende sovjetiska soldater på stället.

Deportationer av etniska minoriteter

1941 tömde NKVD Volgatyska ASSR på dess befolkning och republiken avskaffades. I nästa etapp 1943–1944 deporterades tyskar från norra Kaukasus och Krim. Totalt deporterades omkring 480 000 volgatyskar till Centralasien, främst Sibirien och Kazakiska SSR. Allt medan Sovjetunionen återtog tyskockuperade områden, misstänkliggjordes invånarna där för bristande lojalitet. Mellan september 1943 och april 1944 var över 100 000 NKVD-soldater involverade i att deportera omkring en miljon människor till Centralasien. De deporterade var bland annat finnar, kalmucker, turkar och krimtatarer. I vissa fall deporterades hela etniciteter. En omfattande deportation skedde av tjetjener och ingusjier.

Polisverksamhet i Östeuropa

I de av Sovjetunionen ockuperade länderna i Östeuropa grep NKVD påstådda fascister efter namnlistor. NKVD tränade upp de nya polisorganisationerna som Sovjetunionen installerade i Östtyskland och Polen efter krigsslutet.

Rättegångar under avstaliniseringen

Åren 1955–1958, under Nikita Chrusjtjovs tid som Sovjetunionens ledare, åtalades några före detta NKVD-chefer för tortyr och förvanskning av utredningar under den stora utrensningen. Vissa torterare inom NKVD dömdes för brott eller omplacerades 1953–1955. Efter att Chrusjtjov 1953 låtit avrätta Lavrentij Berija, då chef för MVD, hölls fem stora rättegångar mot NKVD- och MVD-tjänstemän. Av 28 åtalade, avrättades 22. Åtgärder vidtogs för att säkerhetstjänsten i framtiden inte skulle kunna bli så mäktig och självstyrande som NKVD varit på 1930-talet. Därför skildes inrikesministeriet återigen från säkerhetstjänsten när KGB bildades 1954.

Hur många NKVD-tjänstemän som totalt dömdes under avstaliniseringen och vilka påföljderna blev är oklart. Minst 50 före detta utredare åtalades för att under stora utrensningen ha förfalskat bevis och torterat fångar. Mellan 1956 och 1961 uteslöts ur kommunistpartiet tio tjänstemän vid inrikesministeriet och 72 före detta NKVD-anställda. Preskription för allvarliga brott som infördes på 1950-talet, omöjliggjorde i praktiken åtal mot de ansvariga för brott begångna under 1930-talet. Även om fångar skickade in klagomål och beskyllningar mot enskilda myndighetspersoner, användes detta inte som bevis i några rättegångar. De rättsprocesser som blev av, initierades uppifrån statsapparaten och var ett led i maktskiftet efter Stalins död.

Forskning om NKVD

Den ryske forskaren Andrej Zjukov har på egen hand sammanställt ett register på över 40 000 NKVD-tjänstemän inom GUGB som var involverade i den stora terrorn. Av dessa personer blev omkring tio procent gripna eller avrättade fram till Sovjetunionens inträde i andra världskriget. Organisationen Memorial har i första hand dokumenterat offren för utrensningarna och i mindre utsträckning NKVD.

Tjänstegrader

• Se: Tjänstegrader i NKVD

Se även

• Operation Hitlerjugend

• Wollweber-organisationen
• Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen

Referenser

Källor

• Applebaum, Anne (2013) Järnridån : Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
• Carlisle, Rodney P. (red.) (2005) Encyclopedia of Intelligence and Counterintelligence. Volume 1– 2. New York: Routledge.
• Cienciala, Anna M.; Lebedeva, Natalia S.; Wojciech, Materski (red.) (2007) Katyn : A Crime Without Punishment. Yale University Press.
• Chlevnjuk, Oleg, V. (2010). ”The Great Terror”, i Pons, Silvio; Service, Robert. A Dictionary of 20th-Century Communism. Princeton University Press.
• Colton, Timothy J. (1995) Moscow : Governing the Socialist Metropolis. The Belknap Press Harvard University Press.

• Conquest, Robert (1971) The Great Terror : Stalin’s Purge of the Thirties. Harmondsworth: Penguin.

• Drabik, Douglas A.; Israel, Douglas H. (2022) Soviet State Security Services 1917–46. Osprey Publishing.

• Gregory, Paul (2009) Terror by Quota : State Security from Lenin to Stalin. Yale University Press.
• Forbes, Andrew D.W. (1986) Warlords and Muslims in Chinese Central Asia : A political history of Republican Sinkiang 1911–1949. Cambridge University Press.
• Halfin, Igal (2009) Stalinist Confessions : Messianism and Terror at the Leningrad Communist University. University of Pittsburgh Press.
• Jansen, Marc; de Jong, Ben (1994) "Stalin's Hand in Rotterdam" i Intelligence and National Security 9 (4).

• Jansen, Marc; Petrov, Nikita (2002) Stalin’s Loyal Executioner : People’s Commissar Nikolai Ezhov, 1895–1940. Stanford: Hoover Institution Press.
• Johansson, Peter (2010) Stalins mord i Katyn och dess historiska efterspel 1940–2010. Carlsson bokförlag.
• Medvedev, Roj (1971) Let History Judge : The Origins and Consequences of Stalinism. Macmillan.

• Merridale, Catherine (2010) Ivans krig : Liv och död i Röda armén 1939–1945. Lund: Historiska media.

• Montefiore, Simon Sebag (2004) Stalin – den röde tsaren och hans hov. Stockholm: Prisma.
• Parrish, Michael (1996) The Lesser Terror : Soviet State Security, 1939–1953. Greenwood Publishing Group.
• Patenaude, Bertrand M. (2010) Stalin's Nemesis : The Exile and Murder of Leon Trotsky. London: Faber and Faber.

• Pringle, Robert W. (2015) Historical Dictionary of Russian and Soviet Intelligence. Rowman & Littlefield.
• Rayfield, Donald (2005) Stalin and His Hangmen : The Tyrant and Those Who Killed for Him. Random House.
• Roth-Arriaza, Naomi (red.) (1995) Impunity and Human Rights in International Law and Practice. New York: Oxford University Press.

• Semukhina, Olga B.; Reynolds, K. Michael (2013) Understanding the Modern Russian Police. CRC Press.
• Snyder, Timothy (2010) Bloodlands : Europe between Hitler and Stalin. New York: Basic Books.

Externa länkar

• Кадровый состав органов государственной безопасности СССР. 1935−1939. Wiki över tjänstemän inom NKVD.