Newbritainrall

Från Wikipedia
Newbritainrall
Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTran- och rallfåglar
Gruiformes
FamiljRallar
Rallidae
SläkteHypotaenidia
ArtNewbritainrall
N. insignis
Vetenskapligt namn
§ Hypotaenidia insignis
Auktor(Sclater, 1880)
Synonymer
  • Gallirallus insignis
  • New Britainrall

Newbritainrall[2] (Hypotaenidia insignis) är en fågel i familjen rallar inom ordningen tran- och rallfåglar.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Newbritainrallen är en medelstor till stor (33 cm) rall utan tydlig huvudteckning. Den är troligen nästan flygoförmögen, även om vissa rapporter finns att den flyger väl. Stjärten är mycket kort. Den är rostbrun på ansiktssidorna och hjässan samt i nacken, medan resten av ovansidan är mörkbrun med olivgrön ton. På innerfanet av handpennorna är den karakteristiskt vitbandad. Undersidan är svart med tunna vita band, utom på nedre delen av bukenm undergumpen och undre stjärttäckarna. Näbben är svart och benen skära.[4]

Liknande zebrarallen och okinawarallen skiljer sig genom tydliga huvudteckningar och bandade undre stjärttäckare. Zebrarallen kan vidare med säkerhet flyga samt har längre stjärt och bruna ben. Okinawarallen är rödaktig på både näbb och ben.[5]

Lätena som hörs dygnet runt är högljudda och korta, påminnande om hund eller gris. Ofta hörs fåglar i duett eller i grupp med en ledare som först skriker högljutt från en upphöjd plats, varefter följarna yttrar låga, nasala och flämtande ljud.[5]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Arten hittas i tät och fuktig skog samt i högväxta träskartade gräsmarker. Den kan också ses vandra in i trädgårdar. Fågeln påträffas från havsnivån upp till åtminstone 1130 meters höjd. Födan består av sniglar, insekter som skalbaggar och vegetabilier.[5]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Newbritainrallen ses ofta i flock, men om det återspeglar dess häckningsbeteende är okänt. Den har noterats häcka på marken.[5]<

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fågeln lever i skogar på ön Niu Briten i Bismarckarkipelagen.[6] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Arten placeras traditionellt i Gallirallus. Genetiska studier visar dock att det är polyfyletiskt, med udda arter som halmaherarall (Habroptila wallacii) och rödbukig rall (Eulabeornis castaneoventris) inbäddade.[7] Olika taxonomiska auktoriteter implementerar dessa resultat på skilda vis. International Ornithological Congress (IOC), som följs här, delar upp Gallirallus i flera mindre släkten, varvid merparten flyttas till Hypotaenidia.[3] Andra, som Clements et al[6] expanderar istället Gallirallus.

Status[redigera | redigera wikitext]

Newbritainrallen tros minska relativt kraftigt i antal, bland annat till följd av fångst. Beståndet uppskattas till mellan 1 500 och 7 000 vuxna individer. IUCN kategoriserar arten som nära hotad.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Birdlife International 2018 Hypotaenidia insignis . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 26 januari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi :  10.14344/IOC.ML.10.2.
  4. ^ Ripley, S. D. (1977): Rails of the World - A Monograph of the Family Rallidae. Boston. ISBN 0-87474-804-6
  5. ^ [a b c d] Taylor, B. (2020). New Britain Rail (Gallirallus insignis), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.nebrai1.01
  6. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  7. ^ Kirchman, J.J. (2012), Speciation of Flightless Rails on Islands: A DNA-based Phylogeny of the Typical Rails of the Pacific, Auk 129, 56-69.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]