Hoppa till innehållet

Nikita Bitjurin

Från Wikipedia
Nikita Bitjurin
FöddНикита Яковлевич Бичурин[1][2]
29 augusti 1777 (g.s.) (ospecifierad kalender)[1][3][4], 27 augusti 1777[5] ​eller ​1777[6]
Tipnery, Ryssland
Död11 maj 1853 (g.s.) (ospecifierad kalender)[1][3][5]
Sankt Petersburg
BegravdLazarovkyrkogården
Medborgare iKejsardömet Ryssland
Utbildad vidKazan Theological Academy
SysselsättningUpptäcktsresande, sinolog[1], geograf, missionär, historiker, präst
ArbetsgivareDépartement asiatique
Utmärkelser
Demidov-priset (1838)
Redigera Wikidata
Bitjurins karta över Lhasa

Nikita Jakovlevitj Bitjurin, född 29 augusti 1777, död 11 maj 1853, mer känd under sitt munknamn Iakinf Bitjurin, var en rysk geograf och sinolog av tjuvasjisk härkomst.

Bitjurin förvärvade under sin mångåriga vistelse i Kina (Qingdynastin), som chef för den ryska andliga missionen där, en grundlig insikt i kinesiska språket och lämnade (sedan 1828) en följd av lärorika och viktiga arbeten över Kina, Mongoliet, Tibet och Turkestan, mestadels ur kinesiska källor.

Bitjurins grav i Sankt Petersburg

Bland hans utgivna verk förtjänar att framhållas en kinesisk grammatik för ryssar (1838), ett arbete om Kina, dess inbyggare, seder, bruk och upplysning (1840) och en kinesisk-rysk ordbok.

1802 blev han munk och döptes till Iakinf. Sedan skickades han till Kina för att missionera den ryska ortodoxa kyrkan. Där stannade han i 14 år. Hans största intressen var kinesiska historien och språket. Eftersom han sedan anklagades att inte visa tillräckligt religiöst engagemang skickades han till Valamo kloster. Där översatte han många gamla och medeltida kinesiska manuskript som inte var kända i Europa då. I följande årtionden publicerade Bitjurin böcker om kinesisk och mongolisk historia, geografi, religion, statistik och jordbruk. 1837 grundade han den första kinesiskspråkiga skolan i Tsarryssland. För sina förtjänster blev han hedersdoktor i ryska, tyska och franska vetenskapsakademier.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Bitsjurin, 1904–1926.
  • Meng Ssu-ming. "The E-Lo-Ssu Kuan (Russian Hostel) in Peking." Harvard Journal of Asiatic Studies 23 (1960-61): 19-46. Libris 3441759
  • Widmer, Eric (1976) (på engelska). The Russian ecclesiastical mission in Peking during the eighteenth century. Harvard East Asian monographs, 0073-0483 ; 69. Cambridge, Mass.: Harvard U.P. Libris 5117649. ISBN 0-674-78129-5 
  1. ^ [a b c d] Nikolay Veselovsky, Иакинф (Бичурин), Russkij biografitjeskij slovar'.[källa från Wikidata]
  2. ^ Иакинф, New Encyclopedic Dictionary, Volume 20, 1914.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läst: 10 oktober 2021, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  4. ^ Yury Isayev, Chuvash encyclopedia, Chuvash publishing company, 2006, s. 2567, ISBN 978-5-7670-1471-X (Felaktigt ISBN-13-nummer), läs online.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b] Сотрудники Российской национальной библиотеки, läs online.[källa från Wikidata]
  6. ^ Vladimir Lamin (red.), Историческая энциклопедия Сибири, 2009, ISBN 5-8402-0230-4, läs online och läs online.[källa från Wikidata]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]