Nikolaj Ryzjkov

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nikolaj Ryzjkov
Nikolay Ryzhkov 2014.jpg
Född28 september 1929
Дылеевка[1][2][3]
NationalitetSovjetunionen och Rysk[4][5][6]
Alma materUral State Technical University, Urals federala universitet och Машиностроительный колледж Донбасской государственной машиностроительной академии Blue pencil.svg
SysselsättningPolitiker[7][8], officer, ingenjör
BefattningMember of the Supreme Soviet of the Soviet Union
Member of the Federation Council of Russia
Chairman of the Council of Ministers of the USSR (1985–1991)
Member of the State Duma (2003–2003)
Politiskt partino value och Sovjetunionens kommunistiska parti
UtmärkelserSovjetunionens statliga pris
Leninorden
Order of Honour
Order of the October Revolution
Order of the Patriotic War 1st class
Order "For Merit to the Fatherland" I class
Order "For Merit to the Fatherland" IV class
National Hero of Armenia
Arbetets Röda Fanas orden
Medal "In Commemoration of the 1000th Anniversary of Kazan"
Medal "In Commemoration of the 850th Anniversary of Moscow"
Order of Holy Prince Daniel of Moscow 2nd class
Jubilee Medal "In Commemoration of the 100th Anniversary of the Birth of Vladimir Ilyich Lenin"
Petra Stolypinas medalje
Russian Federation Presidential Certificate of Honour
Honorary Citizen of Sverdlovsk region
Fäderneslandets förtjänstorden
Order of the Patriotic War
Order of Prince Yaroslav the Wise
Order "Danaker"
Order of Holy Prince Daniel of Moscow
Redigera Wikidata
Ryzjkov och Vladimir Putin, 2000.

Nikolaj Ivanovitj Ryzjkov (ryska: Николай Иванович Рыжков), född 28 september 1929 i Donetsk oblast, Ukrainska SSR, Sovjetunionen (nuvarande Ukraina), är en rysk politiker som var den siste ministerrådsordföranden i Sovjetunionen 27 september 1985 till 14 januari 1991.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ryzjkov var en teknokrat som arbetade sig upp genom leden. Han var först svetsare vid fabriken Sverdlovsk Uralmasj och blev sedan chefsingenjör och 1970-1975 direktör för Uralmasj, ett av de största sovjetiska företagen.

Han anslöt sig till Sovjetunionens kommunistiska parti 1956. Han blev förste viceminister för tung och transportmaskinsbyggnad 1975. Han blev förste vice ordförande för den sovjetiska planmyndigheten, Gosplan, 1979. 1981 invaldes han i kommunistpartiets centralkommitté. Den 22 november 1982, efter att Leonid Brezjnev dött och Jurij Andropov kommit till makten, tvingades centralkommitténs sekreterare Andrej Kirilenko avgå och hans plats togs över av Ryzjkov, som också fick ansvar för centralkommitténs ekonomidepartment. När Michail Gorbatjov utnämnts till generalsekreterare för kommunistpartiet blev Ryzjkov medlem av politbyrån 23 april, 1985. 5 månader senare, den 27 september 1985, drog sig den gamle sovjetiske regeringschefen Nikolaj Tichonov tillbaka och Ryzjkov tog över hans post.

Ryzjkov stödde Gorbatjovs försök att återuppliva och omstrukturera den sovjetiska ekonomin genom att decentralisera planeringen (se centralplanering) och införa ny teknologi. Han besökta Volvos verkställlande direktör Pehr Gyllenhammar i Göteborg Sverige 16 januari 1987 att diskutera Volvos plan att investera i en lastbilfabrik i Sovjet. Han blir imponerad av svenska industri och företagsledning. Göteborgs-Posten[9] Han motsatte sig dock Gorbatjovs senare försök att införa marknadsmekanismer i den sovjetiska ekonomin. När politbyrån omstrukturerades vid kommunistpariets artonde kongress i juli 1990 blev alla regeringsmedlemmar utom Gorbatjov uteslutna och Ryzjkov förlorade sin plats i politbyrån. I december 1990 togs han in på sjukhus för hjärtbesvär (det ryktades att detta hade fabricerats för att dölja slaget mot honom) och medan han återhämtade sig antog Sovjetunionens högsta sovjet en ny lag som ersatte ministerrådet med ett nytt kabinett av ministrar. Lagen antogs den 26 december 1990, men den nya strukturen sattes inte på plats förrän 14 januari 1991 när Valentin Pavlov blev premiärminister.

Sedan han tillfrisknat i början av 1991 blev Ryzjkov kommunisternas kandidat i det första valet av president i Ryska federationen den 12 juni 1991. Han fick mindre än 17% av rösterna mot 57% för Boris Jeltsin,[10] och drog sig tillbaka från politiken för att ägna de följande åren åt att arbeta i bank- och investeringsindustrierna. I december 1995 blev han invald i den ryska duman för blocket Makt åt folket och 1996 blev han en ledare för den vänsterinriktade grupperingen Folkmakt i duman. I slutet av 1990-talet deltog han i den kommunistledda allians av vänstersinnade och nationalister som var känd som Rysslands folkpatriotiska union.

Referenser[11][redigera | redigera wikitext]

  1. ^ läs online,
  2. ^ läs online,
  3. ^ läs online,
  4. ^ läs online,
  5. ^ läs online,
  6. ^ läs online,
  7. ^ läs online,
  8. ^ läs online,
  9. ^ Annmarie Olsson. Nu är Gyllanhammar bjuden till Moskva. 
  10. ^ ”Russia 1991 Presidential Election”. Election Results Archive. Center on Democratic Performance. Arkiverad från originalet den 18 november 2005. https://web.archive.org/web/20051118042649/http://cdp.binghamton.edu/era/elections/rus91pres.html. 
  11. ^ Annmarie Olsson (Lördag 18 januari 1987, GöteborgsPosten). Nu är Gyllanhammar bjuden till Moskva. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Nikolaj Tichonov
Sovjetunionens regeringschef
1985-1991
Efterträdare:
Valentin Pavlov