Nils Dacke
- Dacke leder hit. Fler betydelser, se Dacke (olika betydelser)
- För andra betydelser, se Nils Dacke (olika betydelser).
Nils Dacke, född cirka 1510 i Vissefjärda socken, Småland, död i augusti 1543 på Ollatorpets äng nära Flaka i Torsås, Kalmar län, var en småländsk bonde och upprorsledare.
Nils Dacke blev känd som ledare för ett bondeuppror i Småland, den så kallade Dackefejden. Nils Dacke med meningsfränder motsatte sig bland annat skattetrycket i Småland och som katolik införandet av evangelisk-luthersk kristendom i området, allt under kung Gustav Vasas centralmaktssträvanden i Stockholm. Till detta ska läggas att Gustav Vasa konfiskerade kyrksilver (se reformationen i Sverige) och annat som de småländska bönderna under århundraden samlat ihop.[1]
Upproret slutade dock i nederlag. Dackes män besegrades eftersom upprorsmakarna saknade de ekonomiska resurser och politiska inflytande som Gustav Vasa åtnjöt, och Dacke sköts av fogdens män.
Biografi
Nils Dacke föddes sannolikt cirka 1510 i Vissefjärda socken i Småland.
Första gången Dacke påträffas i svensk historieskrivning är 1536, då han ska ha dräpt en fogde i en serie mindre oroligheter i Småland. Vid denna tid ska Dacke redan ha varit i 30-årsåldern och ha haft minst en son. Vad sonen hette är däremot oklart. Efter detta befann han sig på flykt undan rättvisan under en längre period, innan han slutligen överlämnade sig till tinget där han dömdes att betala 200 mark i böter, en mycket stor summa vid denna tid. Med hjälp av släktingar i sin hembygd Södra Möre härad lyckades han dock samla ihop pengarna. Han bosatte sig sedan i ett nybyggartorp vid Lyckebyån vid gränsen till Blekinge.
Dackefejden
Några år senare dök emellertid Dackes namn åter upp i historien. Denna gång som ledare för ett uppbåd bönder i häradet som beslutat sig för att kämpa mot den lokale fogdens övergrepp mot bönderna i trakten (enligt historikern Lars-Olof Larsson har detta första anfall klara drag av blodshämnd). Ett par månader senare befann sig Dacke i en maktposition som han inte räknat med som ledare för bönderna i Småland. Efter att ha slutit ett fredsavtal med Gustav Vasa den 8 november 1542 istället för att bege sig mot Stockholm med sina trupper, verkar det faktiskt som om Dacke försökt att uppfylla upprorets slagord, "gammelt och fornt", genom att som herre på Kronoberg återinföra gränshandeln med Danmark, återta den katolska gudstjänsten i kyrkorna, med mera.
Våren 1543 anföll dock kungens trupper på nytt, i brott mot den överenskomna vapenvilan, och vann en förkrossande seger när de lärt sig handskas med böndernas taktik. Enligt traditionen ska Nils Dacke ha blivit svårt sårad. Han fick båda benen genomskjutna under det avgörande slaget som skedde på isen på sjön Hjorten i Virserums socken. Hans män lyckades dock föra honom i säkerhet och han höll sig undan kungens trupper i två månader.
Dacke stupade till slut i augusti 1543 på Ollatorpets äng vid den gård han i början av upproret hade brukat, nära Flaka i Torsås, nuvarande Gullabo socken, allt i Södra Möre härad, Kalmar län, nära dåvarande riksgränsen mot Blekinge, Danmark. Han blev skjuten av fogdens män, som ska ha letts av en av hans forna löjtnanter.
En minnessten är rest på platsen.[2]
Hans kropp blev postumt steglad efter upproret och utplacerad i Kalmar med bland annat huvudet på en påle vid galgbacken. Enligt oklara källor lät Gustav Vasa hans son svälta ihjäl i fängelsecell för att han var rädd för ett nytt uppror och följaktligen för dennes symbolvärde.
Eftermäle
I de bygder där Dackefejden ägde rum och framförallt i sydöstra Småland är Nils Dacke alltjämt ett välbekant namn. Statyer till minne av honom är resta på olika håll i Södra Möre härad, i Virserum – där ett avgörande slag under Dackfejden ägde rum i påskveckan 1543 – och på andra håll. Gator, företag, idrottsklubbar, scoutdristrikt och andra föreningar och en lång rad institutioner är uppkallade efter honom.
På hans gård Södra Lindön i Vissefjärda socken[3] restes en minnessten över honom 1985. Inskriptionen lyder: "Här på kronogården S Lindön bodde Nils Dacke tills han sköt den råe och illa tålde fogden Inge Andersson våren 1536. De ättlingar som bott på gården har fört den muntliga traditionen vidare. Stenen restes 1985 av Harald Svensson."[4] I Stora Flaka står en sten med orden "Nils Dacke bodde på kronotorpet Flaka 1539–1542. Han ledde böndernas kamp mot Gustav Vasas fogdevälde och förtryck 1542–1543. Stenen restes 1985 av Sven Petersson"[5] Vid Skärvet i Stenberga socken i Jönköpings län har en sten denna text: "Nils Dacke – kyrkans och fria handelns försvarare vårdades här hos Måns Grym april–juni 1543."
Minnesmärkena och deras inskriptioner är i sig en märklig kulturtradition och visar hur ännu i dag Nils Dackes namn är kopplat till småländskt frihetspatos, kritik mot den framväxande centralmakten och hur Dacke i de bygder där han verkade av många ses som en frihetsledare och martyr. Han uppfattas som en "småländsk frihetshjälte, med ett stort symbolvärde för en tidlös kamp mot centralstyrt förtryck och förmyndarskap".[6]
Referenser
- ^ Hellström, Hans (2009). Nils Dacke: den katolske bondehövdingen. Birgittaföreningens skriftserie, 1654-5516; 3. Stockholm: Veritas. Libris 11645462. ISBN 978-91-89684591
- ^ tidningen Barometern 30 juli 1993
- ^ Barometern 11 maj 2006
- ^ Barometern 18 maj 1985
- ^ Barometern 30 juli 1993
- ^ L-O. Larsson i Populär historia nr 6 2006.
Vidare läsning
Litteratur
- Bo Alvemo, Dackefejden – det stora upproret, 2006
- Bo Alvemo, Nils Dacke – rebellen, dokumentärroman, 2010
- Bo Alvemo, Nils Dacke – vår okände kändis, 2011
- Gerhard Hafström, "Nils Dacke före Dackefejden", Personhistorisk tidskrift, 1928
- Alf Henrikson, "Dackefejden", Svensk historia, del II, 1963
- Göran Johansson, "Ätten Silfverskiölds eventuella anknytning till Nils Dacke." Släkt och Hävd 2011, nr 1.
- Lars-Olof Larsson, Det medeltida Värend, 1964, 4 uppl. 1975
- Lars-Olof Larsson, Dackeland, 1979
- Albert Vejde, "Nils Dacke och hans fejd", Hyltén-Cavallius-Föreningens årsskrift 1943.
- Alf Åberg, Nils Dacke och landsfadern, 1960
|