Nils Erikson (musiker)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Nils Erikson
Nils Erikson - Wiki.jpg
Födelsedatum25 maj 1966
FödelseortSverige Slottsstadens församling i Malmö, Sverige
Genrerpop, rock, klassiskt piano
Rollmusiker, kompositör, producent, skribent och ljudtekniker
Instrumentsång, klaviatur, slagverk
SkivbolagSony Music, Promising Records, Bolero Records
WebbplatsOfficiell webbplats
Nominerad 1997: Årets nykomling, Årets pop/rock manlig

Nils Erikson, folkbokförd Nils Gustav Ericson, född den 25 maj 1966 i Slottsstadens församling i Malmö[1], är en svensk musiker, kompositör, producent, skribent och ljudtekniker. Han har bland annat gett ut sex soloalbum i varierande genrer, fått två grammisnomineringar samt skrivit film- och körmusik.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Solokarriär[redigera | redigera wikitext]

Nils Erikson började redan som fyraåring att skriva egna låtar och fortsatte under hela uppväxten att experimentera med olika musikstilar. Efter att hans band Under the Sun vunnit Rock-SM 1988 fokuserade han alltmer på sin solobana och debuterade 1996 med det kritikerhyllade albumet ”Spår”. Stilen var inspirerad av artister som Simple Minds, U2 och Peter Gabriel men Erikson sjöng på svenska med skånsk dialekt. Han blev grammisnominerad i klasserna Årets nykomling samt Årets pop/rock-artist manlig. Uppföljaren ”Albert tyfonen” kom redan året därpå, men det skulle dröja ända till 2004 innan Nils Erikson släppte sin tredje soloskiva ”Inferno Mini”. Språket var fortfarande svenska men anslaget mörkare än tidigare.

2007 kom det första soloalbumet på engelska: ”On the Verge” med en mer nedskalad stil och andra textförfattare. Mottagandet var fortsatt positivt om än inte lika översvallande som tidigare. På den femte soloskivan ”Secrets for a Piano” (2008) bytte Erikson genre helt, till solopianostycken i klassisk stil med influenser från bland andra Satie och Debussy. Nils Erikson har också tonsatt ett antal flerstämmiga, sakrala körverk för bland andra Mariakören i Västerås Domkyrka, samt några kortare stycken för stråkorkester.

En viss återgång till popmusiken skedde med instrumentalskivan ”The Prophet & the Piano” (2012) som dock inte släppts som fysisk CD. En remix av singellåten ”Stranger”, producerad av SoundFactory, nådde under sommaren Top 20 på Swedish Dance Chart. Några av Eriksons pianolåtar är också utgivna i så kallade chill-versioner, där "Silver Lining" utmärker sig med över 2 miljoner spelningar på musikströmningstjänten Spotify (2017).

Under 2013-16 släpptes också ett par låtar (endast för strömning) i genren "ambient electronica", inspirerade av bland andra Jean-Michel Jarre och Vangelis. Låten "Voyager" hade sommaren 2016 spelats över 1,5 miljoner gånger på Spotify.

2011 värvades Nils Erikson som sångare och klaviaturspelare till det svenska symfonirockbandet Karmakanic, vars publik främst finns i USA, Holland och Tyskland. Kritikerresponsen har varit genomgående mycket positiv.

Producent, mjukvara och filmmusik[redigera | redigera wikitext]

1998 blev Nils Erikson anlitad som producent, musiker och låtskrivare på sångkvartetten Ainbusks självbetitlade debutalbum samt på uppföljaren ”Stolt”. Här var influenserna från den kanadensiske producenten Daniel Lanois tydliga, liksom på flera andra av Eriksons produktioner. År 2002 producerade han Roger Pontares album ”Den stora friheten” och har senare samarbetat med bland andra Nilla Nielsen, Krister Jonsson, Jade Ell, Lilly-Ann Hertzman, Attlerud Band, Jupiter Society, Niclas Timmerby och David Kajson, som producent, musiker, låtskrivare eller tekniker.

2005 år bidrog han också till mycket av det musikaliska innehållet i mjukvaruinstrumenten Groove Agent v.2 (trummor) och senare v.3 samt Broomstick Bass (bas).

2008 debuterade Erikson som filmmusikkompositör för ”The Man Inside”, en irländsk kortfilm som vunnit ett flertal internationella utmärkelser och 2014 släpptes den prisbelönta, svenskdanska kortfilmen ”Carry a Couch”, med stöd av Svenska Filminstitutet.

Skribent och studioverksamhet[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av musikkarriären har Nils Erikson länge frilansat som skribent i månadsmagasin för musikteknik, tidigare Musikermagasinet och Tidningen Monitor (Hansen Media) och nu Studio (IDG Media) med tester, reportage och kursmaterial. Han driver också en smärre studio med fokus på den egna produktionen men även mastering och inspelning av andra artister.

Diskografi och annan utgivning, i urval[redigera | redigera wikitext]

Soloartist (album):

  • Spår (Sony, 1996)
  • Albert, tyfonen (Sony, 1997)
  • Inferno Mini (Border Music, 2004)
  • On the Verge (Promising Records, 2007)
  • Secrets for a Piano (Interior Recordings, 2008)
  • The Prophet & the Piano (Bolero Records, 2012)
  • Revelations for a Piano (Bolero Records, 2017)

samt diverse tillhörande singlar

Producent, arrangör, låtskrivare, musiker eller ljudtekniker (album):

  • Ainbusk: Ainbusk (EMI, 1998)
  • Krister Jonsson: I’ll stay out here and talk to Harry (LJ Records, 1999)
  • Ainbusk: Stolt (EMI 2000)
  • Roger Pontare: Den stora friheten (MNW, 2002)
  • Nilla Nielsen: Redemption Sky (Gecko Music, 2004)
  • Attlerud Band: Tankarna (2006)
  • Nilla Nielsen: Shellshocked (Gecko Music, 2008)
  • Jupiter Society: First Contact Last Warning (2008)
  • Lilly: Love is a Sound (PagodaMusic, 2009)
  • Jupiter Society: Terraforming (2009)
  • Nina Wiemer: Electrotherapy (2010)
  • Ellen: Mourning this Morning (2010)
  • Karmakanic: In a Perfect World (Inside-Out, 2012)
  • Karmakanic: Live in the US (Reingold Records, 2014)
  • Karmakanic: DOT (Inside-Out, 2016)

Filmmusik:

Mjukvaruinstrument:

  • Broomstick Bass (Bornemark, 2005)
  • Groove Agent 2 & 3 (Steinberg, 2005 & 2008)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1970, CD-ROM, Version 1.04, Sveriges Släktforskarförbund (2002).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]