Nuklearmedicin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nukleärmedicin är en medicinsk specialitet inriktad på diagnostisk och terapeutisk användning av radionuklider, oftast i avbildande undersökningar med hjälp av gammakamera. Radionuklider, oftast Teknetium-99m (99mTc), kopplas kemiskt till bärarmolekyler av olika slag exempelvis Cardiolite (Sestamibi), Myoview, pyrofosfat, MAA, technegas, HDP, DTPA, MAG3, DMSA), tillförs kroppen och ansamlas i vissa organ (beroende på hur bärarmolekylen hanteras av kroppen), vilket möjliggör avbildning av kroppens inre organ. Några vanliga nukleärmedicinska undersökningar är skelettskintigrafi, myocardskintigrafi och lungskintigrafi. Renografi är en funktionsundersökning av njuren där man studerar tidsförloppet för hur substanser utsöndras via njurarna till urinen. En annan nukleärmedicinsk metod är positronemissionstomografi (PET), som utnyttjar andra, ofta kortlivade radionuklider som utsänder positroner.

Vid en nukleärmedicinsk undersökning, även kallad isotopundersökning, används radioaktiva läkemedel som söker sig till ett visst organ eller viss vävnad. Därigenom kan funktionen hos organet eller vävnaden studeras och läkaren kan ställa rätt diagnos.

Metoden används för kontroll av skelett, hjärna, lungor, njurar och sköldkörtel. Dessutom används metoden vid tumörutredningar.

Radioaktiva läkemedel används också vid behandlingar för att oskadliggöra sjuka delar av organ eller vävnad. Vanligaste är behandling av sköldkörteln med radioaktivt jod, jod-131.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Strålsäkerhetsmyndigheten - Nuklearmedicin”. https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/start/vard/nuklearmedicin/. Läst 9 december 2014.