Nuklearmedicin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Nuklearmedicin (ibland Nukleärmedicin) är en medicinsk specialitet inriktad på diagnostisk och terapeutisk användning av radiofarmaka - radioaktiva läkemedel, vanligen en radionuklid bunden till en bärarmolekyl som avgör fördelning i kroppen, och används i avbildande undersökningar med hjälp av gammakamera.

Radionuklider och radioaktiva läkemedel[redigera | redigera wikitext]

Radionuklider, oftast Teknetium-99m (99mTc), kopplas kemiskt till bärarmolekyler av olika slag, exempelvis Cardiolite (Sestamibi), Myoview, pyrofosfat, MAA, technegas, HDP, DTPA, MAG3, DMSA. Dessa tillförs patienten och ansamlas i vissa organ beroende på hur bärarmolekylen tas upp i kroppen, vilket möjliggör avbildning av kroppens inre organ.

Krav på radionuklider[redigera | redigera wikitext]

En radionuklid som används för att avbilda organ måste uppfylla vissa krav:

  • Den måste utsända fotoner med en lämplig energi, typiskt mellan 50 och 500 keV.
  • Den ska ha en lämplig halveringstid liknande tid som tiden mellan injektion och undersökning.
  • Den måste kunna framställas i tillräckliga kvantiteter till en rimlig kostnad[1].

Produktion av radionuklider[redigera | redigera wikitext]

Radionukliderna som används vid nuklearmedicin är ofta 99mTc men även andra förekommer, exempelvis 18F, 51Cr, 67Ga. Dessa måste produceras på konstgjord väg då de är instabila och därför inte förekommer naturligt. Produktionen kan ske genom 4 olika metoder, cyklotron, generator, fission och neutronaktivering. En cyklotron bombarderar en stabil atomkärna med laddade partiklar med hög energi. En generator förlänger livstiden för en atom med en kort halveringstid. Genom fission skapas nya nuklider genom klyvning av en atomkärna. Vid neutronaktivering bestrålas en stabil atomkärna med neutroner som då kan omvandlas till en radionuklid[2].

Undersökningar[redigera | redigera wikitext]

Vid en nuklearmedicinsk undersökning, även kallad isotopundersökning, används radiofarmaka, dvs radioaktiva läkemedel som söker sig till ett visst organ eller viss vävnad. Därigenom kan funktionen hos organet eller vävnaden studeras och läkaren kan ställa rätt diagnos. Diagnosen utförs med hjälp av ett scintigram som påvisar det specifika organets radioaktivitetsfördelning. Med hjälp av detta fås väsentlig information om funktionen och ämnesomsättningen[1]. Några vanliga nukleärmedicinska undersökningar är skelettskintigrafi, myocardskintigrafi och lungskintigrafi. Renografi är en funktionsundersökning av njuren där man studerar tidsförloppet för hur substanser utsöndras via njurarna till urinen.

Undersökningen inleds med att patienten inhalerar, sväljer[3] eller injiceras med en radioaktiv substans i en angiven mängd, även ett så kallat radiofarmakum. Patienten placeras sedan på en brits under en gammakamera som registrerar det radioaktiva upptaget och dess fördelning i det undersökta organet[1].

Bild på en gammakamera

Nuklearmedicin undersöker många sjukdomar och kritiska tillstånd såsom hjärtinfarkt, metastaser, nedsatt njurfunktion med mera[1]. Metoden utnyttjar radiofarmakumet som avger energi i form av gammastrålning. Strålningen detekteras i sin tur av en gammakamera som är kopplad till en dator[3]. Via bilderna på datorn och scintigrammet från det undersökta organet kan läkaren sammanställa en diagnos som i sin tur kan behandlas med nuklearmedicin[1]. Nuklearmedicin inkluderar även andra metoder såsom PET, som utnyttjar fotoner som har sitt ursprung från en annihilation av positroner[4]. Dessa utsänds vid β-- sönderfall som uppstår ifall en kärna har ett överskott på neutroner[1] En annan metod är SPECT som ger en 3D-rekonstruktion grundad på detektering av gammafotoner som emitterat[5].

Tillämpningar med 99mTc[redigera | redigera wikitext]

99mTc används vid hela 96 % av alla nuklearmedicinska undersökningar och kan användas då flera organ kan undersökas med detta. Den har en lämplig halveringstid på 6 timmar samt en fotonenergi som är användbar för många undersökningar. Likt andra isotoper tillhör 99mTc vilket i detta fallet är en dotterkärna till moderkärnan 99Mo. Moderkärnan sönderfaller med β--strålning vilket lämnar dotterkärnan i ett exciterat tillstånd. Detta tillstånd är metastabilt och deexciteras genom att sända ut en foton. Moderkärnan produceras typiskt genom fission i kärnreaktorer. Moderkärnan placeras sen i en så kallad generator där den låts sönderfalla till dotterkärnan. Då moderkärnan och dotterkärnan har olika kemiska egenskaper kan dotterkärnan extraheras på kemisk väg och sen kan cykeln börja om [1].

Nedan visas exempel på undersökningar där radionukliden 99mTc används och tillstånd som kan diagnosticeras. [1].

Undersökning Sjukdom
Skelettscintigrafi Metastaser, tumörer
Njurscintigrafi Avflödeshinder, njurfunktion
Lungscintigrafi Lungemboli
Sköldkörtelscintigrafi Sköldkörtelcancer
CBF-undersökning Hjärnblödning
Myokardscintigrafi Hjärtinfarkt

Historik[redigera | redigera wikitext]

Nuklearmedicin introducerades 1959 av läkaren Saul Hertz[6]. Han startade med frågan ”Kan man skapa artificiell jod”?[7]

Strålskydd[redigera | redigera wikitext]

Sedan Fukushima-incidenten har en oro väckts angående exponering för joniserad strålning och detta har prioriterats i bland annat medicinska syften[6]. Nuklearmedicinska undersökningar strävar efter så lite stråldosering som möjligt samtidigt som man strävar efter en god bildkvalité. Undantag görs ibland för barn, gravida och kvinnor som ammar[1].

Radioaktiva läkemedel används också vid behandlingar för att oskadliggöra sjuka delar av organ eller vävnad. Vanligaste är behandling av sköldkörteln med radioaktivt jod, jod-131.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i] 1953-, Berglund, Eva, (2007). Medicinsk fysik. Studentlitteratur. ISBN 9789144037967. OCLC 185261828. http://worldcat.org/oclc/185261828. Läst 26 mars 2019 
  2. ^ Currie, Gm; Wheat, Jm; Davidson, R; Kiat, H (2011-9). ”Radionuclide production” (på engelska). Radiographer 58 (3): sid. 46–52. doi:10.1002/j.2051-3909.2011.tb00155.x. http://doi.wiley.com/10.1002/j.2051-3909.2011.tb00155.x. Läst 28 mars 2019. 
  3. ^ [a b] Radiology (ACR), Radiological Society of North America (RSNA) and American College of. ”Nuclear Medicine, General” (på engelska). www.radiologyinfo.org. https://www.radiologyinfo.org/en/info.cfm?pg=gennuclear. Läst 26 mars 2019. 
  4. ^ Celler, Anna. Medical Imaging. John Wiley & Sons, Inc. sid. 101–126. ISBN 9780470451816. http://dx.doi.org/10.1002/9780470451816.ch5. Läst 26 mars 2019 
  5. ^ ”SPECT - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/spect. Läst 26 mars 2019. 
  6. ^ [a b] Cho, Sang-Geon; Kim, Jahae; Song, Ho-Chun (2017-3). ”Radiation Safety in Nuclear Medicine Procedures”. Nuclear Medicine and Molecular Imaging 51 (1): sid. 11–16. doi:10.1007/s13139-016-0406-0. ISSN 1869-3474. PMID 28250853. PMC: PMCPMC5313457. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5313457/. Läst 28 mars 2019. 
  7. ^ Hertz, Barbara (2019-01-01). ”A tribute to Dr. Saul Hertz: The discovery of the medical uses of radioiodine” (på engelska). World Journal of Nuclear Medicine 18 (1): sid. 8. doi:10.4103/wjnm.WJNM_107_18. ISSN 1450-1147. PMID 30774539. http://www.wjnm.org/article.asp?issn=1450-1147;year=2019;volume=18;issue=1;spage=8;epage=12;aulast=Hertz;type=0. Läst 28 mars 2019. 
  8. ^ ”Strålsäkerhetsmyndigheten - Nuklearmedicin”. Arkiverad från originalet den 17 april 2014. https://web.archive.org/web/20140417130209/http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/start/Vard/Nuklearmedicin/. Läst 9 december 2014.