Nygotisk kursiv
Nygotisk kursiv,[1] även kallad nygotisk skrift,[2][3] nygotisk stil[4] tysk(a) stil(en),[4][5] svensk(a) stil(en),[4][5] kurrentstil,[6][a] eller (något förvirrande) (handskriven) frakturstil[9][10] är namn på den skrivstil som användes i Sverige och Nordeuropa under de första århundradena efter medeltiden, från 1500‑talet fram till 1700‑talet och in på 1800‑talet (till 1900‑talet i Tyskland),[11] när man skrev för hand på papper.[2][10] Under samma period användes i Sverige och grannländer vanligen fraktur som tryckstil. Nygotisk kursiv måste kunna läsas om man vill studera svenska handskrivna texter från 1500‑talet ungefär fram till 1700‑talet.
Terminologi
[redigera | redigera wikitext]Beteckningen ”nygotisk kursiv” (ibland ”nygotisk skrift”) är en modern vetenskaplig beteckning. De äldre namnen i Sverige är ”tysk stil/skrift” (ibland ”svensk stil/skrift”) som uppkom när man fick anledning att skilja denna skrift från den till Sverige senare inkomna ”latinska skriften”.
Paleografer betecknar medeltida stilar som gotisk skrift; nygotisk skrift, med förledet ny‑, betyder alltid stilar som användes efter medeltiden.[12][b]
På andra språk kallas denna typ av skrivstil ofta kurrent, på tyska Kurrentschrift.
”Nygotisk” i paleografin har inget att göra med den sentida nygotiken i arkitektur och annan konst på 1800‑ och 1900‑talen.
Frakturstil kan användas om både handskriven text och tryckt text,[9] men syftar ofta på tryckstilen. Frakturstil har kallats ”Den strängaste formen av nygotiken,[9] men är komplicerad och är ingen lutande och sammanbunden handstil, och användes som handskrift mest i rubriker.[9] ”Frakturstil” tolkas vanligen som en boktrycksstil, och det tydligaste språkbruket är att reservera ”frakturstil” för tryck och för den handstil som verkligen är en handskriven exakt motsvarighet till den tryckta frakturen.
Historia med tyngdpunkt på Sverige
[redigera | redigera wikitext]Föregångare: gotisk skrift ger upphov till gotisk kursiv
[redigera | redigera wikitext]Den första alfabetiska skriften i Sverige var enligt Lars Svensson karolingisk minuskel (cirka 1150–1250).[2] Enligt Patrik Åström har skriften i Sverige från år 1000 till 1200 betecknats som ”karolingisk‑gotisk övergångsskrift” följd av ”förgotisk” (pregotisk) skrift. Patrik Åström menar att entydiga kriterier för kronologisk fingradering saknas, och han betecknar all skrift i Sverige 1000–1200 som förgotisk skrift.[4]
Den karolingiska minuskeln följdes enligt Lars Svensson av äldre gotisk skrift (cirka 1250–1370) och yngre gotisk skrift (cirka 1370–1526).[2] Enligt Patrik Åström kan skriften från början av 1200‑talet till början av 1500‑talet kallas ”gotisk minuskelskrift”, som hade varianterna textualis och cursiva, samt en blandform mellan de två, hybrida, från omkring 1400.[4] Oavsett vilken indelnings som görs, har de högmedeltida skrivstilarna det gemensamt, att forskare kallar dem ”gotiska” utan tillägget ny‑.
Under den gotiska skriftens tid utvecklades en skillnad mellan präntad (noggrant handskriven) skrift och en snabbare skriven skrift, som tenderade att bli kursiv, det vill säga sammanbindningar började förekomma och skriften blev mer löpande.
Båda orden kursiv och kurrent kommer ytterst från det latinska ordet för löpa, currere; snabbare skriven text kallas ”löpande”, och tenderar att vara sammanbunden och högerlutande, eftersom man lyfte pennan mer sällan.[2][13]
Eftersom cursiva fanns som en form av den medeltida gotiska skriften förekommer beteckningar som ”äldre gotisk kursiv” och “yngre gotisk kursiv”,[3] vilket inte är samma sak som nygotisk kursiv.
Europas skriftkultur splitras i nygotisk skrift och latinsk skrift (humanistskrift)
[redigera | redigera wikitext]Under nya tiden utvecklades den nygotiska skriften i norra Europa, som fullbordade utvecklingen till kursiv handskrift: skriften blev högerlutande och bokstäverna sammanbands vanligen inom ordet.[2] Utvecklingen av den nya tidens handskrifter tog dock olika vägar i två europeiska områden.[9]
Latinsk skrift i syd och väst
[redigera | redigera wikitext]Det ena området utgjordes av de romanskspråkiga länderna i Sydeuropa samt England och Nederländerna, och det andra området omfattade Tyskland och Norden.[9] I det förstnämnda området, Sydeuropa och Västeuropa, ville man under renässansen anknyta till antiken.[9] Man tyckte att de senaste århundradenas skrift vore barbarisk, och kallade den ”gotisk” som ett skällsord.[9] Men man hade inte antikens litteratur tillgänglig i antika handskrifter, utan tog inspiration från det äldsta man kände till, den karolingiska minuskeln, på vilken antikens litteratur var bevarad.[9] Med den karolingiska minuskeln som förebild skapade man i Sydeuropa och Västeuropa den latinska skriften som också kallas humanistskrift (se nedan).[9]
Nygotisk skrift uppkommer och dominerar i handskrift i Tyskland och Norden
[redigera | redigera wikitext]
I Tyskland och Norden förnyades också skriften under renässansen.[9] Men man föraktade inte den senare medeltidens handskrift; den nya skriften, som i modern tid kallas nygotisk skrift, har medeltida gotisk skrift som grundval,[9] fast den nygotiska skriften är mer lutande och sammanbunden (se bilder).
Samtidigt kom boktryckarkonsten, och det viktigaste tryckta typsnittet i bland annat Sverige blev frakturstilen. Den handskrivna nygotiska kursiven och den tryckta frakturstilen hade vissa gemensamma drag, som att de gemena s och h gick ner under den tänkta baslinjen, och de var under århundraden de två pelarna i Sveriges skriftkultur. Lars Svensson har betecknat den nygotiska skriften som Sveriges nationalskrift (i handskrifter) från cirka 1526 till början av 1800‑talet.[2]
I den nya tiden efter medeltiden fick den nygotiska kursiven en nisch: den användes i protokoll, räkenskaper och dylikt, medan viktigare offentliga texter som religiösa verk hade tryckt skrift (fraktur). På medeltiden, före boktryckarkonstens genombrott, fyllde handskriven gotisk kursiv nischen för mindre prestigefyllda texter, medan nischen som senare fylldes av tryckta böcker på medeltiden innehades av noggrant präntad handskriven gotisk skrift.
Konkurrens och slutlig nedgång
[redigera | redigera wikitext]Ett konkurrerande par av stilar utvecklades i Europa samtidigt med den handskrivna nygotiska kursiven och den tryckta frakturstilen: den ovannämnda handskrivna latinsk skriften humanistskrift och den tryckta antikvan, vars stora bokstäver kopierade romerska inskrifter i sten.[9]
Skrivstil av latinsk typ.
Typiskt antikvatypsnitt.
De två stilarna – latinsk skrift för handskrift och antikva för tryck – blev allmänna Syd‑ och Västeuropa, men var ovanliga som normalskrift för skriven svenska under de första århundradena efter medeltiden.[2] Sammanfattningsvis hade Syd‑ och Västeuropa omkring 1500 fått handskrivna och tryckta bokstäver, stora och små, som ville anknyta till antiken,[c] medan Tyskland och Norden hade fått handskrivna och tryckta bokstäver som utvecklats ur den högmedeltida gotiska skriften.
I det sistnämnda området var man givetvis bekant med den latinska skriften och antikvan. De fick en nischanvändning i Sverige och Sveriges grannländer: de användes för latin och även mitt inne i nygotisk skrift och i frakturstil för latinska (klassiska, antika) ord och stundom i egennamn,[2] och även för franska[9]. Nygotisk skrift och tryckt frakturstil associerades alltså med svenska (och nordiska språk och tyska), och latinsk handskrift och tryckt antikva associerades med antikens latinska kulturarv.
Senare konkurrerade latinsk skrift och antikva ut den nygotiska kursiven och frakturtryckstilen i Sverige. Svenskskrivande övergav först den nygotiska kursiven vid handskrift.[2] Vid mitten av 1700‑talet skrev många skribenter för hand med latinsk skrift; i början på 1800‑talet följde statens kanslier efter, och 1846 kom en skrivstilsbok för folkskolan som saknade övningar i nygotisk kursiv.[2]
Den tryckta frakturstilen användes något längre än nygotisk kursiv i Sverige; i masspridda böcker användes frakturstil in på 1900‑talet.[2] Under en övergångsperiod (ungefär senare delen av 1800‑talet) var alltså folkets breda lager vana vid tryckt frakturstil, men använde inte den motsvarande skrivstilen, nygotisk kursiv, utan en latinsk skrivstil.
Betydelse i Sverige idag
[redigera | redigera wikitext]
I Sverige har minnet av nygotisk kursiv helt förbleknat. Större delen av det handskrivna arkivmaterialet i Sverige är skrivet med nygotisk kursiv, så yrkesforskare och amatörforskare behöver kunna läsa den.[10] Detta fordrar studier och övning. Skrivstilen var ofta individuell,[10] men några (för dagens läsare) svårtydbara skrivsätt finns i alla varianter av nygotisk kursiv. En svår bokstav är lilla h, som dagens svenskar, om de kan läsa någon skrivstil, skulle uppfatta som ett f. Nutida svenskar får problem med enkla ord som ”har” i vidstående skriftprov i nygotisk kursiv. Samma svårighet finns vid lilla s, både i skrivstilen och i den tryckta frakturstilen.
De svåraste bokstäverna
[redigera | redigera wikitext]
Amatörer som vill läsa i arkiv och äldre handskrifter måste först lära sig de avbildade bokstäverna för att icke genast fastna. Märk att lilla e är två parallella pennstreck, huru lille u skiljes från n medelelst en båge, och att lilla v och lilla y ej har en u‑formad dal. Lilla r, v, w och y har gemensamt en ögla på baslinjen som är främmande för humanistskriften.
De stora H, V, W och Y har samma ögla på baslinjen.
Nygotisk skrift i andra länder
[redigera | redigera wikitext]Som nämndes ovan användes nygotisk kursiv (under namn som Kurrentschrift, kurrentskrift eller deutsche Schreibschrift) i stora delar av det tyskspråkiga området och i Danmark, Norge, Island och Finland. I Danmark och Norge kallades den ofta tysk skrift, och var liksom i Sverige nationalskrift[9]. På Island användes en närbesläktad skrivstil åtminstone in på 1800‑talet. I Finland följde skrivstilen i stort det svenska mönstret fram till 1809, och i Baltikum i administrativa och kyrkliga sammanhang varest tyska var förvaltningsspråk.
I Tyskland blev det en ideologisk fråga att hålla fast vid Kurrentschrift (nygotisk kursiv) och frakturstil i tryck. Tyska skolbarn lärde sig därför åtta uppsättningar skrivtecken: handskriven Kurrentschrift, handskriven latinsk skrift, tryckt frakturstil och tryckt antikva, samt stora och små bokstäver av de fyra nämnda. Detta tillstånd fick en plötslig ändalykt 1941, när Adolf Hitler förbjöd tryckt fraktur med svepskälet att det vore en judisk skrift (det sanna skälet var att ockuperade folk inte kunde läsa vad tyskarna publicerade)[14] och senare samma år förbjöd handskriven Kurrentschrift i skolundervisning. I Tyskland kan Kurrentschrift användas för konstnärlig effekt.[15]
Anmärkningar
[redigera | redigera wikitext]- ↑ “Kurrentskrift” och ”kurrentstil” används ibland som namn på den stil som beskrivs i denna artikel, men ”kurrent” (av latinets currens, löpande) syftar egentligen på att bokstäverna är förenade (löpande skrift)[7] alltså skrivstil i allmänhet[8].
- ↑ Undantagsvis kan handstilar som användes efter medeltiden kallas ”gotiska”, som ”yngre gotisk kursiv”[3] på det konservativa Island, men en ”nygotisk” stil är alltid yngre än medeltiden.
- ↑ Medeltidens uppfattning om antik skrift var felaktig, eftersom man bara hade senare kopior av antika skrifter. Avsikten att anknyta till antiken lyckades bättre med bokstäver från monument huggna i sten, som blev våra nuvarande stora bokstäver.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ ”Skrift” (på danska). Köpenhamns universitet. https://haandskrift.ku.dk/haandskriftet/skrivning/skrift/. Läst 8 december 2020.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Lars Svensson: Nordisk paleografi. Lund 1974. ISBN 91-44-05391-6
- 1 2 3 Soffía Guðný Guðmundsdóttir och Laufey Guðnadóttir. ”Isländska handskrifter: Skrift” (på dk). https://www.handritinheima.is/dk/handritid/handritalestur/skrift.htm. Läst 12 juli 2025.
- 1 2 3 4 5 Patrik Åström (januari 2010). ”Paleografi: introduktion till den svenska latinskriftens historia”. https://www.medeltidshandskrifter.se/Paleografi%20januari%202010.pdf. Läst 18 november 2023.
- 1 2 Svenska Akademiens ordbok: stil
- ↑ Kari Olsson (1945). ”En svensk koralbok i handskrift från 1700‑talet”. Svensk tidskrift för musikforskning. Svenska samfundet för musikforskning. https://publicera.kb.se/stm-sjm/article/view/51802/40723. Läst 8 december 2020.
- ↑ Svenska Akademiens ordbok: kurrentskrift
- ↑ Nordisk familjebok, band 15, spalt 321. 1911. https://runeberg.org/nfbo/0177.html
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Erik Jørgensen Kroman, Skriftens historie i Danmark fra reformationen til nutiden, tredje upplagan. Viborg 1970.
- 1 2 3 4 ”Lär dig läsa frakturstil, övningar”. Stads‑ och kommunhistoriska institutet. Arkiverad från originalet den 4 december 2020. https://web.archive.org/web/20201204114214/http://skhi.se/utbildning/lardiglasafrakturstilovningar.1996.html. Läst 8 december 2020.
- ↑ Omar Magnergård (5 maj 2000). ”Vi bytte stil mellan Bellman och Tegnér” (på svenska). Svenska Dagbladet: s. 10. Läst 9 december 2020.
- ↑ Elisabeth Göransson, ”Paleografi”, sidorna 95–133 i Jonas Nordin (redaktör) Kodex: boken i medeltidens Sverige. Lund 2022. Sidorna 117 och 127.
- ↑ Svenska Akademiens ordbok: kursiv
- ↑ Janina Reibold (7 juli 2010). ”Verbot der Frakturschriften durch die Nationalsozialisten” (på tyska). Unimut nummer 206. Heidelbergs universitet. https://www.uni-heidelberg.de/unimut/themen/fraktur-verbot.html. Läst 5 februari 2026.
- ↑ Martina Lassacher. ”Das weiße Band : Materialien zu einem Film von Michael Haneke” (på tyska). Arkiverad från originalet den 28 september 2021. https://web.archive.org/web/20210928200602/http://www.kinomachtschule.at/data/weisseband.pdf. Läst 9 december 2020.