Nyhedendom

Några symboler inom modern hedendom: slavisk • keltisk • germansk • grekisk • wicca • romersk • modern häxreligion och gudinnetro • kemetism • semitisk.

Religion Antal troende (i Sverige) Religionsstiftare Teologi Mytologiska gestalter

Nyhedendom, även kallat modern hedendom eller neopaganism, är ett samlingsnamn för moderna religiösa och andliga rörelser som inspireras av förkristna religioner, mytologier och sedvänjor, främst från Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Begreppet omfattar bland annat wicca, modern asatro, druidism, rodnoveri, grekisk nyhedendom, kemetism och romuva.

Nyhedniska rörelser växte huvudsakligen fram under 1800- och 1900-talet i samband med romantikens intresse för forntid, folkliv, nationalism och västerländsk esoterism. Traditionerna skiljer sig betydligt åt i fråga om teologi, ritualer och organisationsform. Vissa riktningar försöker rekonstruera historiskt belagda religioner med stöd i arkeologiska, historiska och filologiska källor, medan andra kombinerar äldre mytologi med moderna religiösa och filosofiska idéer i mer eklektiska former.

Polyteism, animism och panteism är vanliga inslag inom nyhedendom, liksom föreställningar om naturens helighet, och människans relation till landskap och årstidernas cykler. IInom religionsvetenskapen beskrivs nyhedendom vanligen som ett paraplybegrepp för en grupp närbesläktade nya religiösa rörelser snarare än en enhetlig religion.

Terminologi

Definitioner och avgränsningar

Det råder ingen fullständig enighet inom religionsvetenskapen om hur nyhedendom bäst ska definieras eller avgränsas. De flesta forskare beskriver nyhedendom som ett paraplybegrepp för ett flertal moderna religiösa rörelser snarare än som en enhetlig religion. Begreppet omfattar traditioner med betydande skillnader i fråga om teologi, ritualer, organisationsform och förhållande till historiska källor.

Religionshistorikern Michael F. Strmiska har beskrivit nyhedendom som moderna rörelser som försöker återuppliva eller omtolka förkristna polyteistiska religioner och anpassa dem till moderna samhällen. Andra forskare har betonat att rörelserna inte enbart bygger på historisk rekonstruktion utan även på moderna idéströmningar såsom romantik, esoterism, nationalism, feminism, miljörörelser och alternativ andlighet.

Inom nyhedendom förekommer både rekonstruktionistiska och eklektiska riktningar. Rekonstruktionistiska traditioner eftersträvar i varierande grad historisk kontinuitet och bygger sin religionsutövning på arkeologiska, historiska och filologiska källor. Eklektiska riktningar kombinerar däremot ofta element från flera olika religiösa och filosofiska traditioner.

Vissa forskare beskriver nyhedendom som en form av naturreligion, medan andra har kritiserat en sådan klassificering som alltför förenklande.

Hedendom och paganism

Det svenska ordet ”hedning” är bildat i anslutning till adjektivet heden (fornsvenska heþin) som går tillbaka till ett urgermanskt *haiþ(i)na- (”till skogsbygden hörande”), och syftade alltså på de religionsformer som ännu praktiserades i ociviliserade (lantliga) områden. Ordet hedning är kognat med engelskans heathen och tyskans Heide. Orden användes under kristen tid som beteckningar för personer som inte var kristna, framförallt anhängare av äldre polyteistiska religioner.

Uppfattningen att ordet ursprungligen syftade på människor som bodde på hedar eller i avlägsna landsbygdsområden är etymologiskt osäker. Religionshistorikern Ronald Hutton har påpekat att termen först är belagd i gotiska, det första germanska språk vars talare massomvändes till kristendomen, och att någon tydlig kognat till svenskans ”hed” och engelskans heath inte är dokumenterad i gotiskan. Sambandet mellan ”hedning” och människor som levde på hedar eller i obygd kan därför vara en senare folklig eller språklig omtolkning.

De engelska orden pagan och paganism kommer däremot från latinets paganus, som ursprungligen betydde ”lantlig, bondsk” eller ”icke-lärd, obildad”. Under senantiken började ordet användas av kristna för personer som fortsatte utöva traditionella romerska och andra förkristna religioner.

Inom modern religionsvetenskap används ”hedendom” och ”paganism” vanligen som samlingsbegrepp för förkristna polyteistiska religioner, särskilt i Europa och runt Medelhavet. Begreppen är dock omstridda eftersom de historiskt huvudsakligen utvecklats inom kristna samhällen och ofta använts som beteckningar på avgudadyrkan eller icke-kristna religioner.

Under 1900-talet började flera moderna religiösa rörelser återta orden ”hedning” och ”hedendom” som positiva självbeteckningar. Religionshistoriker har beskrivit detta som en form av språklig återerövring, där ett tidigare nedsättande begrepp omtolkats till en identitetsmarkör för moderna rörelser inspirerade av förkristna religioner.

Nyhedendom eller hedendom

Begreppen ”nyhedendom” och ”neopaganism” används ofta inom religionsvetenskap för att skilja de moderna religiösa rörelserna från deras historiska föregångare/förebilder. Benämningen ”hedendom” har undvikits som term inom religionsvetenskapen. Prefixen ”ny-” och ”neo-” markerar att rörelserna vuxit fram i modern tid, även om de är baserade på äldre mytologier, ritualer och religiösa traditioner.

Ordet ”hedning” har historiskt ofta använts som en nedsättande beteckning av kristna på anhängare av andra religioner, men har under 1900-talet återtagits av många moderna utövare som en positiv självbeteckning. Samtidigt motsätter sig vissa utövare beteckningarna ”nyhedendom” och ”neopaganism”, eftersom de uppfattar prefixen som ett sätt att markera avstånd mellan de moderna rörelserna och äldre förkristna religioner. Jämförelser har gjorts med att moderna former av kristendom och islam normalt inte benämns ”nykristendom” eller ”nyislam”, trots betydande historiska förändringar.

Religionshistorikern Sarah Pike noterar att många utövare föredrar att kalla sig ”hedningar” eller identifiera sig genom sin specifika tradition, exempelvis wiccan, druid eller asatroende, snarare än genom det akademiska samlingsbegreppet ”nyhedendom”. Inom forskningen används dock ofta ”nyhedendom” och ”neopaganism” som samlingsbegrepp för moderna rörelser som återupplivar, rekonstruerar eller omtolkar äldre förkristna religioner.

Ritual inom grekisk nyhedendom, även kallad dodekateism.

Rekonstruktionism och eklekticism

Moderna hedniska rörelser brukar beskrivas genom ett spektrum mellan rekonstruktionistiska och eklektiska riktningar. Distinktionen används för att beskriva hur olika inriktningar förhåller sig till historicitet, religiös kontinuitet och modern nytolkning.

Rekonstruktionistiska riktningar försöker i varierande grad återuppbygga historiskt belagda religioner med stöd i arkeologiska fynd, historiska texter, språkvetenskap och folkloristiskt material. Exempel på traditioner som ofta beskrivs som rekonstruktionistiska är grekisk nyhedendom, kemetism, romuva och vissa former av modern asatro.

Eklektiska riktningar kombinerar däremot ofta element från flera olika religiösa, magiska eller filosofiska traditioner och lägger vanligen mindre vikt vid historisk exakthet. Inom exempelvis många former av wicca och gudinnerörelsen förekommer influenser från ceremoniell magi, västerländsk esoterism, psykologi, feminism och new age. Ett ofta använt exempel på eklektisk hedendom är wicca, vars ritualer och symbolsystem kombinerar element från västerländsk esoterism, ceremoniell magi, folklig häxtradition och romantiserade föreställningar om förkristen religion.

Gränsen mellan rekonstruktionism och eklekticism är dock flytande. Många nyhedniska rörelser kombinerar försök av historisk rekonstruktion med nya religiösa innovationer, och flera rörelser har förändrats över tid genom påverkan och inspiration från andra hedniska och esoteriska miljöer.

Historia

Bakgrund och idéhistoriska rötter

"Thor", staty i marmor av Bengt Erland Fogelberg (1844)

Modern hedendom växte fram ur flera olika kulturella och idéhistoriska strömningar under 1700-, 1800- och 1900-talet. Intresset för förkristna religioner ökade under upplysningen och romantiken genom framväxten av arkeologi, folkloristik, jämförande språkforskning och studiet av antikens religioner.

Under 1800- och 1900-talet kom modern hedendom att påverkas av bland annat nationalromantik, västerländsk esoterism, ockultism och modern religionsforskning. Dessa idéströmningar bidrog till framväxten av flera moderna rörelser som inspirerades av Europas och Medelhavsområdets förkristna religioner och mytologier.

Romantiken och nationalstaten

Tors strid med jättarna (1872), målning av svenske konstnären Mårten Winge.

Under romantiken och 1800-talets nationalromantik växte ett omfattande intresse fram för Europas förkristna historia, folkminnen och mytologier. I flera europeiska länder började folkliga traditioner, sagor och äldre religiösa motiv samlas in och omtolkas som uttryck för nationell identitet och kulturell kontinuitet.

Intresset för fornnordisk, keltisk och grekisk mytologi samt andra förkristna kulturarv påverkade litteratur, konst, musik och historieskrivning under 1800-talet. Författare, konstnärer och nationalromantiska rörelser framställde ofta förkristna samhällen som mer organiska, naturnära eller andligt autentiska än det moderna industrisamhället. Under samma period populariserades även nyklassicismen, som idealiserade antikens kultur och samhällen. Dessa idéer och tolkningar kom senare att inspirera framväxten av moderna nyhedniska rörelser.

Ockultism och esoterism

Titelsida ur Grimoire du Pape Honorius, en fransk svartkonstbok.

Under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal framväxte flera esoteriska och ockulta rörelser som kom att få stor betydelse för framväxten av modern hedendom. Ceremonialmagi, teosofi, hermetism, spiritism och andra former av västerländsk esoterism spreds genom ordenssällskap, tidskrifter och i alternativa religiösa miljöer.

Organisationer som Hermetic Order of the Golden Dawn kombinerade influenser från kabbala, alkemi, tarot, antikens religion och ritualmagi. Dessa miljöer bidrog till utvecklingen av nya former av ritualer och religiöst utövande som senare kom att integreras i flera nyhedniska rörelser, särskilt wicca.

Även folkloristik och religionshistorisk forskning kom att påverka den tidiga nyhedendomen. Idéer om en kvarlevande europeisk häxkult populariserades bland annat genom egyptologen Margaret Murrays skrifter, trots att hennes teorier senare kom att förkastas av huvuddelen av forskarsamhället.

Framväxten av wicca

Skuggornas bok tillhörande Gerald Gardner.

Den moderna häxrörelsen wicca utvecklades i Storbritannien under mitten av 1900-talet och brukar betraktas som den första större organiserade formen av modern hedendom. Rörelsen förknippas främst med den brittiske ockultisten Gerald Gardner, som under 1950-talet publicerade böcker där han hävdade att han hade initierats i en överlevande häxreligion med rötter i Europas förkristna religioner.

Gardners framställning byggde delvis på Margaret Murrays teori om en paneuropeisk häxkult, men har också hämtat element från ceremonialmagi, frimureri, västerländsk esoterism och samtida naturmystik. Historiker och religionsvetare betraktar i allmänhet inte wicca som en direkt överlevnad från förkristen tid, utan som en modern religion inspirerad av äldre religiösa traditioner och moderna esoteriska strömningar.

Efter att Storbritanniens sista lagar mot häxeri avskaffats 1951 kunde Gardner och andra utövare börja verka mer öppet. Under 1960- och 1970-talen spreds wicca och närliggande häxtraditioner till Nordamerika och andra delar av Europa, där rörelsen kom att påverkas av motkultur, feminism, miljörörelsen och new age.

Ur wicca har flera förgreningar utvecklats, däribland alexandrinsk wicca, dianisk wicca, reclaiming med fler former av eklektisk häxreligion, som keltisk wicca.

Expansion under 1900-talet

Under andra hälften av 1900-talet växte modern hedendom från små initiatoriska och esoteriska grupper till bredare internationella rörelser och organisationer. Särskilt under 1960- och 1970-talens motkultur ökade intresset för alternativ religiositet, animism och förkristna traditioner i Nordamerika och Västeuropa.

Nya nyhedniska rörelser och organisationer grundades under perioden, däribland olika former av druidism, modern asatro, romuva, rodnoveri, kemetism och rekonstruktionistiska riktningar inspirerade av antik grekisk och romersk religion. Samtidigt utvecklades feministiska och eklektiska former av häxreligion och gudinnetro, särskilt i USA.

Under slutet av 1900-talet började flera nyhedniska grupper etablera religiösa samfund, nätverk och internationella nätverk. I vissa länder i västvärlden fick nyhedniska rörelser juridiskt erkännande som religioner. Flera nyhedniska rörelser formaliserade officiella ritualer, fastställde egna högtidskalendrar och etablerade prästfunktioner.

Nyhedendom i Norden

Nyhednisk begravningsplats på Island

I Norden har flera former av nyhedendom etablerats sedan 1900-talets mitt, däribland wicca, former av gudinnetro och modern asatro. Wiccansk verksamhet har funnits i Skandinavien sedan 1980-talet och genomgått skilda utvecklingar i Sverige, Danmark och Norge. Den moderna asatron har kommit att bli den mest synliga och organiserade nyhedniska rörelsen i regionen.

Vid sidan av asatron har även wicca etablerats i Norden. I Sverige har wicca organiserats genom ett flertal coven (cirklar) verksamma på olika orter i landet.

På Island grundades samfundet Ásatrúarfélagið 1972 och erkändes kort därefter officiellt av staten som religiöst samfund. Liknande organisationer bildades senare i Danmark, Norge och Sverige. I Sverige grundades Samfundet Forn Sed Sverige 1994 (under namnet Sveriges Asatrosamfund). Vissa mönster inom forn sed har hämtats ifrån andra internationellt etablerade rörelser, t.ex. årshjulet och blot i form av en cirkel.

Medlemmar ur gruppen Bortafor Nordavinden leder en blotceremoni i Norge år 2024.

Nordisk nyhedendom har omfattat både rekonstruktionistiska och eklektiska riktningar. Vissa grupper har betonat historisk rekonstruktion av förkristna nordiska ritualer och världsuppfattningar, medan andra i större utsträckning kombinerat fornnordiska motiv med moderna andliga och ekologiska idéer.

Forskare har även uppmärksammat att vissa grupper inom modern asatro och germansk nyhedendom har kopplats till etnonationalism och högerextrema miljöer, även om många nyhedniska organisationer aktivt tar avstånd från sådana ideologier.

Internet och globalisering

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet fick internet stor betydelse för spridningen av modern hedendom. Plötsligt kunde fler söka och dela information via webbforum, sociala medier och digitala arkiv, vilket gjorde det möjligt för utövare att dela med sig av sina ritualer, översättningar, historiskt källmaterial och religiösa texter på en internationell nivå.

Digital kommunikation bidrog också till framväxten av nya internationella nätverk och till ökad kontakt mellan olika nyhedniska traditioner. Samtidigt har globaliseringen lett till ökade diskussioner om kulturell appropriering och autenticitet.

Akademisk forskning

Forskningen om modern hedendom etablerades som ett mer sammanhållet religionsvetenskapligt fält under slutet av 1900-talet och benämns på engelska som pagan studies. Fältet omfattar studier av nyhedniska rörelser ur bland annat religionshistoriskt, antropologiskt, sociologiskt och etnologiskt perspektiv.

Internationellt har forskare som Ronald Hutton, Sabina Magliocco, Graham Harvey, Michael F. Strmiska, Michael York och Chas S. Clifton bidragit till studiet av modern hedendom och dess historiska utveckling.

I Norden har forskningen särskilt behandlat modern asatro, identitetsskapande och relationen mellan religion, nationalism och kulturarv. Bland nordiska forskare inom området märks bland andra religionshistorikern Fredrik Gregorius och religionssociologen Mattias Gardell.

Tro och praktik

Modern hedendom är ett paraplybegrepp som omfattar många olika religiösa rörelser och de har ingen gemensam trosbekännelse, lära eller praktik. Tro och religiös praktik varierar alltså mellan olika nyhedniska rörelser liksom enskilda utövare.

Gudsuppfattningar

Gemensamt för många nyhedniska rörelser är att de är polyteistiska och vördar flera gudar och gudinnor, inspirerade av mytologier och religioner från förkristen tid. Inom exempelvis modern asatro dyrkas gudar ur den nordiska mytologin, medan rodnoveri bygger på slavisk mytologi och kemetism bygger på fornegyptiska gudavärlden.

Andra nyhedniska rörelser är panteistiska, duoteistiska eller primärt animistiska. Inom wicca förekommer föreställningar om en gudinna och en gud som symboliserar olika aspekter av naturen och kosmos. Vissa nyhedningar betraktar gudarna som självständiga väsen, medan andra ser dem som arketyper, symboler eller metaforer för naturliga och psykologiska krafter.

Natur och världsbild

Naturen har en central betydelse inom många nyhedniska traditioner, och modern hedendom har beskrivits som en form av naturreligion. Årstider, landskap, djur och naturkrafter uppfattas ofta som besjälade eller andligt betydelsefulla, och flera rörelser betonar människans relation till naturen. Ekologiskt tänkande och miljöengagemang har därför kommit att få en framträdande roll inom många nyhedniska miljöer.

Flera nyhedniska religioner använder årshjulet som modell för årets religiösa högtider. Högtiderna är ofta knutna till solstånd, dagjämningar och folkliga festdagar. Inom modern asatro förekommer exempelvis blot, medan wiccaner firar sabbater och esbater.

Ritualer och religiös praktik

Ett wiccanskt altare

Ritualer inom nyhedendom varierar mellan olika traditioner men omfattar olika slags ceremonier, offerhandlingar, meditation, sång, och symboliska handlingar knutna till naturens och månens cykler. Vissa ritualer sker i grupp, men det är även vanligt med enskilda utövare.

De flesta nyhedniska grupper använder någon form av altare, och även bruk av rökelse, eldar ljus är vanligt. Flera inriktningar använder andra symboliska föremål, som till exempel runor, ceremoniella hammare, skäror eller knivar. Vissa traditioner lägger stor vikt vid historisk rekonstruktion för ritualformen, medan andra utvecklar nya ceremonier inspirerade av den globala nyhedniska rörelsen och esoterism.

Magi och esoteriska praktiker

Föreställningar om magi och ritualmagi förekommer i många nyhedniska traditioner, särskilt inom wicca och modern häxreligion. Religionsvetare har samtidigt påpekat att begreppet ”magi” är omstritt och svårt att avgränsa från religion och spiritualitet. Inom nyhedeniska rörelser betraktas ritualmagi ofta som ett sätt att påverka eller samspela med andliga, psykologiska eller symboliska krafter.

Synen på magi varierar mellan olika nyhedniska riktningar. Vissa utövare uppfattar magi som övernaturlig påverkan, medan andra tolkar den som en symbolisk, psykologisk eller meditativ praktik. Inom vissa rekonstruktionistiska traditioner används dessutom andra beteckningar än ”magi”, exempelvis sejd inom modern asatro. Religionsvetare har samtidigt påpekat att begreppet ”magi” är omstritt och svårt att avgränsa från religion och spiritualitet. Äldre försök att skilja magi från religion och vetenskap har kritiserats som präglade av västerländska och etnocentriska perspektiv.

Relation till new age

Relationen mellan nyhedendom och new age är omdiskuterad inom religionsvetenskapen. Vissa forskare beskriver nyhedendom som en del av den bredare new age-miljön, medan andra betraktar rörelserna som delvis överlappande men självständiga traditioner.

Religionshistorikern Wouter Hanegraaff har beskrivit modern nyhedendom som en särskild subkultur inom new age, präglad av försök att återuppliva eller omtolka förkristna religiösa världsuppfattningar. Samtidigt skiljer sig många nyhedniska riktningar från annan new age genom ett starkare fokus på polyteism, naturreligion, lokal tradition och historiska eller mytologiska källor.

Flera nyhedniska rörelser har påverkats av miljörörelser, feminism, alternativ andlighet och västerländsk esoterism, samtidigt som många utövare själva tagit avstånd från etiketten ”new age”.

Inriktningar

Romuva-ceremoni i Lettland

Nyhedendom omfattar ett stort antal religiösa riktningar, som kan vara organiserade som formella trossamfund eller lösare gemenskaper och subkulturella miljöer. Bland nyhedniska riktningar finns bland annat wicca, modern asatro, druidism, grekisk nyhedendom, kemetism, rodnoveri, romuva, lettiska Dievturība och olika former av gudinnespiritualitet.

Samhälle och kultur

Politik och kontroverser

Nyhedendom har ingen gemensam politisk ideologi och omfattar rörelser och miljöer med varierande politiska uppfattningar. Under 1900-talet har flera nyhedniska rörelser förknippats med alternativkultur, ekologiskt tänkande, feminism, pacifism och kritik mot etablerade samhällsinstitutioner. Särskilt i Nordamerika utvecklades delar av den nyhedniska miljön i nära relation till 1960- och 1970-talens motkultur och alternativa livsstilar.

Samtidigt har frågor om etnicitet, kulturarv och identitet spelat en viktig roll inom etniskt orienterade och rekonstruktionistiska nyhedniska grenar. I Nordamerika har moderna nyhedniska rörelser stundtals präglats av spänningar mellan firandet av europeiska traditioner och samtidens ökade medvetenhet om kolonialism, rasism och etnisk exkludering. Vissa utövare har framhävt regionalt eller europeiskt kulturarv som en central del av sin religiösa identitet, medan andra kritiserat sådana perspektiv som exkluderande eller etnonationalistiska.

Kopplingar mellan germansk nyhedendom och högerextrema miljöer har varit särskilt omdiskuterade. Under Nazityskland använde personer som Alfred Rosenberg och Heinrich Himmler germansk mytologi, runor och föreställningar om ett ”ariskt” kulturarv som delar av den nazistiska propagandan och ideologin. Symboler som associerats med sådana miljöer har bland annat hakkors, S-runan och Tyr-runan. Forskare har dock betonat att nazisternas användning av förkristna symboler och indoeuropeiska teorier var selektiv, ideologiserad och ofta saknade stöd i etablerad forskning om äldre religioner och kulturer.

Efter andra världskriget har vissa grupper inom germansk nyhedendom, särskilt sådana som identifierar sig som odinister, uttryckt rasistiska eller högerextrema ståndpunkter. Forskare som Mattias Gardell och Jeffrey Kaplan har beskrivit hur delar av vit makt-miljön använt fornnordisk symbolik och nyhedniska motiv i politiska syften. I Norden har kopplingar mellan black metal-miljöer, nynazism och vissa former av germansk nyhedendom också uppmärksammats, bland annat genom den norske musikern Varg Vikernes.

Många nyhedniska organisationer och samfund har samtidigt aktivt tagit avstånd från rasism, fascism och etnisk exklusivitet. Frågor om inkludering, kulturell appropriering, etnisk identitet och öppenhet har under 2000-talet blivit återkommande ämnen för debatt inom flera nyhedniska miljöer.

Kön, sexualitet och queer andlighet

Sedan 1970-talet har nyhedendom ofta förknippats med alternativa synsätt på kön, sexualitet och religiösa roller. Flera nyhedniska rörelser utvecklades parallellt med 1960- och 1970-talens motkultur och präglades av antimilitarism och kritik mot auktoriteter.

Inom flera nyhedniska miljöer fick kvinnliga gudomligheter, feministisk spiritualitet, ekologiskt tänkande och sexuell frigörelse en framträdande roll, särskilt inom wicca, gudinnerörelsen och feministisk häxreligion.

Flera nyhedniska miljöer har även varit öppna för homosexuella, bisexuella och transpersoner i större utsträckning än många etablerade religioner under samma period. I Nordamerika uppstod under 1970-talet rörelsen Radical Faeries, vilka kombinerade homosexuell frigörelse med bl.a. naturandlighet, motkultur och nyhedniska inslag.

Nyhednisk musik

Nyhedniska teman har sedan slutet av 1900-talet fått stort genomslag inom flera internationella musikmiljöer och alternativa subkulturer. Genrer som pagan folk, folk metal, viking metal och vissa former av black metal hämtar inspiration från förkristna religioner, mytologier och föreställningar om forntiden. Återkommande inom nyhednisk musik är användning av texter från historiska källor på äldre språk eller fornspråk, såsom delar ur poetiska Eddan, Merseburgbesvärjelserna och medeltida ballader. Slika texter omtolkas och anpassas till nyhedniska sammanhang.

Vissa grupper inom rituell nordisk neofolk använder även äldre folkliga sångtekniker som övertonssång, strupsång och kulning för att ge historiska associationer till ett äldre, mystiskt och förkristet förflutet.

Forskare har samtidigt uppmärksammat att nyhednisk symbolik även förekommit hos vissa musikgrupper med kopplingar till högerextrema och etnonationalistiska miljöer, särskilt inom delar av black metal-scenen.

I Norden har grupper som Wardruna och Heilung fått stor spridning även inom nyhedniska miljöer. I Sverige har flera artister skapat musik för ceremoniellt bruk inom forn sed, däribland Silfwerlood och Johan Axel Sandström.

Se även

• Naturreligion
• Animism
• New age
• Hednisk rekonstruktionism
• Forn sed

Källor