Hoppa till innehållet

Onyx

Från Wikipedia
För andra betydelser, se Onyx (olika betydelser).
Onyx
Tumlad onyx.
KategoriÄdelsten
GruppKryptokristallin Kvarts
FärgSvart eller svart med vita parallella skikt
KristallstrukturTrigonala
SpaltningIngen[1]
BrottOjämnt
Hårdhet (Mohs)6½–7
GlansHög
Polerad glansHög
Ljusbrytning1,530–1,543[2]
Dubbelbrytningδ=0,004–0,009
DispersionIngen
StreckfärgVit
Densitet2 580–2 640 kg/m3
Onyx-marmor
Kategori Mineral
Grupp marmor
Färg olika (som brun, gul, svart, vit, grön)
Mohs 3
Ljusbrytning 1,486 – 1,685
Dubbelbrytning -0,172
Densitet 2 700 kg/m3

Onyx är en ädelsten bestående av mineralet kalcedon, en kryptokristallin varietet av kvarts. Onyx består av parallella skikt som växlar mellan svart och vitt.[3] Skikten kan utöver vitt även ha andra färger som brun och röd. Onyx används bland annat vid tillverkning av kaméer.[4]

Onyx kommer via latin från den antika grekiskan ὄνυξ med betydelsen fingernagel eller klo. Betydelsen troligen på grund av den svaga transparensen.

Kalcedon-onyx heter lite olika beroende på vilka färger som ingår:

  • Onyx utan epitet är svart med vita inslag.
  • Sardonyx är svart eller brun med vita inslag.
  • Karneol-onyx är röd med vita inslag.
  • Det finns även enfärgad onyx.

Onyx-marmor är en bergart som uppstår i kalkhaltigt vatten och består av mineralen kalcit och aragonit. Att benämna bergarten enbart som onyx utan epitet är vilseledande.[5] Den är mindre hård och används för tillverkning av prydnadsföremål såsom skålar, glas och liknande.

På grund av sina speciella egenskaper lämpar sig onyxen väl för framställning av kaméer – utskurna skiktstenar med respektive upphöjda och nedskurna figurer. Onyx och agat används som material till mortlar.[6]

  • Opal (variant av oskiktad kalcedon)
  1. ^ L-H Hedin, M Jansson 2007, Mineral i Sverige, ISBN 978-91-88528-58-2 sida 93
  2. ^ [1] Om onyx på gemdat.org
  3. ^ Erich Spicar 1995, Mineral och bergarter, ISBN 91-534-1385-7 sida 87
  4. ^ "onyx". NE.se. Läst 18 september 2013.
  5. ^ Walter Schumann 2002, Ädelstenar och prydnadsstenar, ISBN 978-91-6319-069-8 sida 244
  6. ^ P. H. Lundegårdh, S. Laufeld 1984, Norstedts stora stenbok, ISBN 91-1-844122-X sida158