Oslos historia

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Akershus fästning påbörjades av Håkon Magnusson. Delar av de äldsta strukturerna är fortfarande synliga

Oslos historia daterar sig tillbaka till ungefär år 1000 vad gäller fast bosättning.

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Oslo blev enligt Snorres kungasaga grundat cirka år 1048 av kung Harald Hårdråde. I slutet av århundradet blev Oslo biskopssäte. Nyare arkeologiska utgrävningar har påvisat kristna gravar från före år 1000, och detta gjorde att Oslo kunde fira sitt 1000-årsjubileum år 2000. Staden låg vid utloppet av floden Alna. Vad namnet Oslo kommer av är omstritt, men lo  i Oslo betyder i alla fall slätt eller äng. Eftersom man förr i tiden skrev 'Ásló' skulle Os betyda ås eller gud som i asatron. Därmed skulle Oslo kunna betyda ungefär slätten vid åsen eller gudarnas slätt.

Oslo blev Norges huvudstad omkring år 1300 under Håkon Magnussons tid som kung. Han anlade Akershus fästning och gjorde den till sitt residens. Osloborna drev framgångsrik handel, men blev efter hand utkonkurrerade av Hansan.

Tidig modern tid[redigera | redigera wikitext]

Reformationen slog också hårt mot biskops- och klosterstaden, vid mitten av 1500-talet hade Oslo endast omkring 1.500 innevånare. Vid mitten av 1500-talet hämtade sig osloköpmännen från Hansans dominans, och sjöfart och trävaruhandel byggdes ut. Timmer kördes om vintern över Oslofjorden till staden, och sågades vid de sågverk som växte upp vid Akerselva. Staden som huvudsakligen bestod av trähus låg mellan Alnaelva och Akerselva i den så kallade Gamlebyen brann 1567.[1]

Efter en ny ödeläggande brand 1624 flyttades staden till motsatta sidan av Bjørvika i skuggan av Akershus fästning och byggdes av sten enligt krav från kung Kristian IV. Samtidigt döptes staden om till Christiania (från 1877 Kristiania). Den byggdes nu upp efter en regelbunden stadsplan och omgav med jordvallar, som i väster gick til nuvarande Övre Vollgate och i norr till Grensen. Bjørvika gick då in till Dronningens gate men har senare fyllts ut.

Utanför vallarna växte förstäder upp, först Pipersviken, vid viken med samma namn i väster och Vaterland norr om Bjørvika i öster. Efter en eldsvåda 1686 raserades vallarna. På 1600- och 1700-talen växte ett välmående köpmansstånd fram, som levde av handel med trävaror och sjöfart. Särskilt under slutet av 1700-talet var konjunkturerna goda. 1769 vid den första folkräkningen hade Oslo 7500 innevånare, vartill kom 2000-3000 i förstäderna.[1]

Unionstiden och huvudstadsstatus[redigera | redigera wikitext]

Christiania blev åter huvudstad år 1814, då unionen med Danmark upplöstes och Norge blev en del av Sverige-Norge och hade då 11 000 innevånare, förstäderna inräknade. Först på 1830-talet gick Kristiania om Bergen i innevånarantal. Från 1840-talet började en modern indutri att växa fram med textilfabriker och mekaniska verkstäder, 1854 öppnades Norges första järnväg mellan Kristiania och Eidsvoll, och efter hand blev Kristiania utgångspunkt för vägar, järnvägar och ångbåtslinejer och ökade snabbt i innevånarantal, från ungefär 42 000 invånare år 1855 till 135 000 år 1885 och 225 000 invånare 1910. Stadsgränsen utvidgades 1839, 1857 och 1878.[1]

Slottet, Universitetet, Stortinget, Nationaltheatret och många fler byggnader uppfördes från 1824 och framåt.

Genom århundradena har stadens centrum flyttat ytterligare västerut och kulminerade 1860—1950 med offentliga byggnader från Stortinget till Slottet längs med Karl Johans gates västra sida och med Rådhuset nere vid hamnen (byggt 1950).

Tillväxten fortsatte något långsammare under 1900-talet. Många av de centrala stadsdelarna blev utbyggda i slutet av 1800-talet, när industrialismen fick folk att lämna landsbygden och ta sig till städerna. Stadsdelar som byggdes då är till exempel Grünerløkka  och Homansbyen. Mellan 1840 och 1900 tillkom den ekonomiska och sociala tvådelingen mellan östkant och västkant.

Stortinget beslutade 11 juli 1924 att byta tillbaka till det ursprungliga namnet Oslo. Namnbytet skedde den 1 januari 1925.

Strax före andra världskriget talades det om att bygga ut orten, men kriget satte stopp för detta. Under efterkrigstiden ökade dock inflyttningen till Oslo, och under 1950-talet och 1960-talet åtgärdades trångboddheten genom att bygga satellitstäder.

Olympiska vinterspelen 1952 anordnades i Oslo.

Från 1970-talet och framåt har även inflyttning från andra länder ökat, vilket gett staden en mer internationell prägel.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 969 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]