Ottenby andfänge

Lägg till länkar
Från Wikipedia
Vissa dagar under senhösten kan ett stort antal änder fångas i andfänget.

Ottenby andfänge är en fångstanordning för änder byggd 1962 vid Ottenby fågelstation[1], som sedan 2002 används för att studera fågelburna sjukdomar. Fänget är en 32 meter lång och 7 meter bred konstruktion belägen vid strandkanten av Schäferiängarna i Ottenby naturreservat. Andfänget står mestadels i vattnet och har mjärdlika öppningar genom vilka vilda änder kan simma in för att ta för sig av den utfodring som erbjuds. Fångsten domineras stort av gräsand, med mindre antal av kricka, bläsand, stjärtand, snatterand, årta och skedand. Fångstrekordet är 197 änder på en dag (30 november 2019)[2], men mer vanligt är att ett tiotal fåglar per dag fångas under augusti till december. Fångade fåglar ringmärks och frisläpps efter hanteringen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Andfänget tillkom 1962 och drevs fram till 1982 i syfte att studera änders flyttning med hjälp av ringmärkning.[1] Initiativtagare var Ragnar Edberg, en av tidens ledande ornitologer.[3] Modellen kom från Camargue i södra Frankrike och byggnationen bekostades med donationer från näringslivet[1]. Hovjägare Robert von Schultz ansvarade för driften till 1981, varefter Ottenby fågelstation tog över. Dock lades fångsten ned redan 1982 och det var först 2002 som den åter togs i bruk.[4] Sedan återstarten har studierna främst inriktats mot zoonotiska sjukdomar, särskilt influensavirus typ A, bedrivna i samarbete med Högskolan i Kalmar och Linnéuniversitetet.

Ringåterfynd[redigera | redigera wikitext]

Änder är jaktbart vilt vilket bidragit till att ett stort antal återfynd av änder ringmärkta vid Ottenby andfänge gjorts. Dessa ringåterfynd har bidragit till kunskap om häcknings- och övervintringsområden för flera andarter.[5] Exempelvis ligger det huvudsakliga häckningsområdet för gräsänder ringmärkta vid Ottenby andfänge i ett bälte från östra Sverige, Finland, Baltikum och vidare österut i Ryssland.[6] Andra arter som bläsand och stjärtand kan häcka till och med öster om Uralbergen.[5] Ringåterfynd ger också kunskap om överlevnad, livslängd och dödsorsaker.

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Verksamheten vid Ottenby andfänge har legat till grund för fem avhandlingar[7][8][9][10][11] vid tre universitet, samt bidragit med underlag till ett antal vetenskapliga publikationer inom virologi och flyttfågelekologi. Mest genomslag har forskningen om influensavirus typ A gett, där den långa fångstserien bidragit till kunskap om virusets diversitet i andpopulationen[6][12], hur virusinfektion påverkar fågelns hälsostatus[13][14] och hur immunförsvaret initierar skydd mot återinfektioner[15]. Under senare år har virusforskningen kombinerats med flyttfågelforskning där epidemiologiska modeller används tillsammans med data från satellitsändare för att förutsäga hur virus kan spridas av fåglar genom flyttning.[16][17]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] von Schultz, Robert (1996). Ottenby Kunglig jaktpark – 25 års viltvård. Rapport från Ottenby fågelstation 12, ISSN 0349-6503;12. sid. 1-96. 
  2. ^ ”Ottenby fågelstations dagbok 30 november 2019”. Ottenby fågelstation. https://www.ottenby.se/wp-content/uploads/sites/35/gravity_forms/22-e98c33871d4bef50f97a17c3713b3943/2019/12/30_nov_2019.pdf. Läst 30 april 2020. 
  3. ^ ”Ragnar Edberg”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/familj/ragnar-edberg/. Läst 30 april 2020. 
  4. ^ ”Verksamhetsberättelse Ottenby fågelstation 2002”. Ottenby fågelstation. http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:657870/FULLTEXT01.pdf. Läst 30 april 2020. 
  5. ^ [a b] Fransson, Thord (2001). Svensk ringmärkningsatlas. "1 Lommar-rovfåglar". Naturhistoriska Riksmuseet. ISBN 9789186510503 
  6. ^ [a b] Wallensten, Anders; Munster, Vincent J.; Latorre-Margalef, Neus; Brytting, Mia; Elmberg, Johan; Fouchier, Ron A.M. (2007-03). ”Surveillance of Influenza Virus A in Migratory Waterfowl in Northern Europe”. Emerging Infectious Diseases 13 (3): sid. 404–411. doi:10.3201/eid1303.061130. ISSN 1080-6040. PMID 17552093. PMC: PMC2725893. Arkiverad från originalet den 12 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140612042946/http://wwwnc.cdc.gov/eid/article/13/3/06-1130_article.htm. Läst 1 maj 2020. 
  7. ^ Wallensten, Anders. (2006). Influenza, a virus in wild birds. Department of Molecular and Clinical Medicine (IMK), Division of Molecular Virology, Faculty of Health Sciences, Linköping University. ISBN 91-85523-15-1. OCLC 500081417. https://www.worldcat.org/oclc/500081417. Läst 1 maj 2020 
  8. ^ Latorre-Margalef, Neus. (2012). Ecology and epidemiology of influenza A virus in Mallards Anas Platyrhychos. Linnaeus University Press. ISBN 978-91-86983-61-1. OCLC 939846189. https://www.worldcat.org/oclc/939846189. Läst 1 maj 2020 
  9. ^ Wille, Michelle, 1986- (2015). Viruses on the wing : evolution and dynamics of influenza A virus in the Mallard reservoir. Linnaeus University Press. ISBN 978-91-87925-56-6. OCLC 942094251. https://www.worldcat.org/oclc/942094251. Läst 1 maj 2020 
  10. ^ Bengtsson, Daniel. (2016). Stopover Ecology of Mallards : Where, when and how to do what?. Linnaeus University Press. ISBN 978-91-88357-00-7. OCLC 943605919. https://www.worldcat.org/oclc/943605919. Läst 1 maj 2020 
  11. ^ Eriksson, Per.. Avian Influenza Virus : Deciphering receptor interactions and their role in interspecies transmission. ISBN 978-91-513-0797-8. OCLC 1128680816. https://www.worldcat.org/oclc/1128680816. Läst 1 maj 2020 
  12. ^ Wille, Michelle; Latorre-Margalef, Neus; Tolf, Conny; Halpin, Rebecca; Wentworth, David; Fouchier, Ron A M (2018-07-01). ”Where do all the subtypes go? Temporal dynamics of H8–H12 influenza A viruses in waterfowl” (på engelska). Virus Evolution 4 (2). doi:10.1093/ve/vey025. ISSN 2057-1577. PMID 30151242. PMC: PMC6101617. https://academic.oup.com/ve/article/doi/10.1093/ve/vey025/5074428. Läst 1 maj 2020. 
  13. ^ Latorre-Margalef, Neus; Gunnarsson, Gunnar; Munster, Vincent J; Fouchier, Ron A.M; Osterhaus, Albert D.M.E; Elmberg, Johan (2009-03-22). ”Effects of influenza A virus infection on migrating mallard ducks” (på engelska). Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences 276 (1659): sid. 1029–1036. doi:10.1098/rspb.2008.1501. ISSN 0962-8452. PMID 19129127. PMC: PMC2679067. https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2008.1501. Läst 1 maj 2020. 
  14. ^ Bengtsson, Daniel; Safi, Kamran; Avril, Alexis; Fiedler, Wolfgang; Wikelski, Martin; Gunnarsson, Gunnar (2016-02). ”Does influenza A virus infection affect movement behaviour during stopover in its wild reservoir host?” (på engelska). Royal Society Open Science 3 (2): sid. 150633. doi:10.1098/rsos.150633. ISSN 2054-5703. PMID 26998334. PMC: PMC4785985. https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rsos.150633. Läst 1 maj 2020. 
  15. ^ Latorre-Margalef, Neus; Grosbois, Vladimir; Wahlgren, John; Munster, Vincent J.; Tolf, Conny; Fouchier, Ron A. M. (2013-06-20). Neil Ferguson. red. ”Heterosubtypic Immunity to Influenza A Virus Infections in Mallards May Explain Existence of Multiple Virus Subtypes” (på engelska). PLoS Pathogens 9 (6): sid. e1003443. doi:10.1371/journal.ppat.1003443. ISSN 1553-7374. PMID 23818849. PMC: PMC3688562. http://dx.plos.org/10.1371/journal.ppat.1003443. Läst 1 maj 2020. 
  16. ^ van Toor, Mariëlle L.; Avril, Alexis; Wu, Guohui; Holan, Scott H.; Waldenström, Jonas (2018-12-04). ”As the Duck Flies—Estimating the Dispersal of Low-Pathogenic Avian Influenza Viruses by Migrating Mallards”. Frontiers in Ecology and Evolution 6: sid. 208. doi:10.3389/fevo.2018.00208. ISSN 2296-701X. https://www.frontiersin.org/article/10.3389/fevo.2018.00208/full. Läst 1 maj 2020. 
  17. ^ ”Virus på vingar”. Linnéuniversitetet. https://lnu.se/forskning/sok-forskning/forskningsprojekt/projekt-virus-pa-vingar-flyttande-ander-och-spridning-av-fagelinfluensa/. Läst 30 april 2020. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ottenby_andfänge&oldid=51494731”