Snatterand

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Snatterand
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
024 - GADWALL (11-13-13) estero llano grande, weslaco, tx -01 (10861962765).jpg
Adult hane.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
SläkteMareca se text
ArtSnatterand
M. strepera
Vetenskapligt namn
§ Mareca strepera
AuktorLinné, 1758
Underarter
  • M. s. strepera Linné, 1758
  • M. s. couesi Streets, 1876
Synonymer
Anas strepera
Ett snatterandspar
Ett snatterandspar
Hitta fler artiklar om fåglar med

Snatterand (Mareca strepera eller Anas strepera) är en andfågel i familjen änder.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

En adult hane på land där man kan se de klargula benen och den ljusa buken.

Snatteranden är med en längd på 46–56 cm,[2] ett vingspann på 78–90 cm[2] och en vikt på 850-1 000 gram,[3] något mindre än gräsanden. I jämförelse är snatteranden något slankare och har smalare vingar. I alla dräkter har den en vitaktig buk. En av dess mest arttypiska karaktärer är dess vita vingspegel men den kan vara mycket liten eller helt saknas hos juvenila fåglar och syns bäst hos adulta hanar.

Hanen i praktdräkt är huvudsakligen fint gråvattrad, med matt gråbrunt huvud och stjärt, och markant svart över- och undergump. Dess längsta skulderfjädrar är mörka med bred ljust gråbeige bräm. Vingovansidan är grå med en vit och en svart vingspegel, och har svarta och roströda partier på armtäckarna. Näbben är gråsvart och benen klargula.

Hona, och hane i eklipsdräkt, liknar gräsand, men skiljs från den främst genom den vita vingspegeln, de mörkgrå tertialerna, den annorlunda färgade näbben med obruten mörk näbbrygg omgiven av orange kanter, och den ljusa buken. Juvenilen uppvisar större kontrast mellan det gråtonade huvudet och den varmbruna kroppen, till skillnad från den mer jämnt ljusbruna gräsanden i samma dräkt.[2]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Snatteranden häckar i Europa, Asien och i centrala Nordamerika. En liten population häckar också i Marocko i nordvästligaste Afrika.

I Europa häckar den lokalt på Iberiska halvön, I Storbritannien, på Island, i Skandinavien, Baltikum, Central- och Östeuropa och söderut till Mellanöstern. Från Europeiska Ryssland och österut har den ett mer sammanhängande utbredningsområde i ett bälte över de centrala delarna av Asien så lång österut som nordöstra Kina och Primorje kraj, men även lokalt i östra HokkaidoJapan och i Kamtjatka.[2][3]

I Nordamerika sträcker sig häckningsområdet från Saint Lawrencefloden, över Stora sjöarna, Alberta, Saskatchewan, North Dakota, South Dakota, södra delarna av Kansas, och västerut till Kalifornien, och utmed Kanadas stillahavskust och de södra kustområdena av Alaska.[4][5] Utbredningsområdet mot östra Nordamerika verka öka.

Merparten av de nordliga populationerna är utpräglade flyttfåglar och den palearktiska populationen flyttar söderut om vintern och förekommer då i Medelhavsområdet, i norra och östra Afrika så långt söderut som Etiopien och Eritrea, i Indien, södra Japan och Sydostasien.[6] Den nordamerikanska populationen övervintrar från kustområden i Alaska, och söderut till Centralamerika och österut till Idaho, Kansas, Ohio, Virginia, och vidare söderut till Centralamerika och Bahamas i Västindien.[4][5][6] Häckpopulationer i tempererade område, exempelvis i västra Europa, är huvudsakligen stannfåglar, och drar sig bara undan isen. Den förekommer året runt utmed Nordamerikas västkust.

Snatteranden är idag en monotypisk art, det vill säga att den inte delas upp i några underarter. Dock har det i historisk tid funnits en underart som häckade på ön Teraina i Polynesien, men som idag är utdöd.

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

DNA-studier visar att snatterandens närmaste släkting är praktand och tillsammans bildar de en grupp med bläsänder.[7] Tidigare placerades de i släktet Anas, men sedan 2017 bryts de ut i släktet Mareca av de internationellt ledande taxonomiska auktoriteterna. Birdlife Sveriges taxonomikommitté behåller dock ännu dessa i Anas.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer snatterand som häckfågel lokalt, sparsamt till sällsynt, vanligtvis så långt norrut som Gästrikland men det finns spridda häckningar så långt norrut som Luleå.[8]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Juvenil snatterand. Notera den mörka kroppen och kontrasten till det ljusare huvudet.

Snatteranden uppträder oftast som enstaka par, eller i mindre löst sammanhållna grupper, men under hösten och vintern kan den ansamlas i större flockar.[1][9]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Snatterand häckar vid näringsrika våtmarker och sjöar, ofta slättsjöar men även i något djupare sjöar.[2][3][9] Vintertid föredrar den slättsjöar, floder och vassrika flodmynningar, skyddade kuststräckor.[1][3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Dess föda består till största delen av olika växtdelar, som den antingen betar från botten genom att tippa kroppen framåt, eller också betar av växtdelar som sticker upp ur vattnet.[1][9] På hösten födosöker den ofta genom att med näbben filtrera ytvatten efter småalger, och ibland födosöker den även på sädesfält.[9] Vintertid utökar den sin föda med mindre mängder insekter, maskar, blötdjur och småfisk[1] Under sina första levnadsveckor äter de främst mindre vattenlevande djur.[9]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Den häckar första gången som ettåring. Häckningsperioden varierar över dess stora utbredningsområde men inträffar generellt sent, från maj till juli.[1] Boet som byggs av honan placeras direkt på marken väl dolt, i närheten av vatten, men tillräckligt långt ifrån för att vegetationen ska vara torr.[1][9] Ofta placeras redet i en grästuva, bland nässlor, i buskage eller högt gräs, inte sällan på en gräsbevuxen mindre ö i närheten av måsfåglar.[9] Den lägger i genomsnitt 8-12 gulfärgade ägg, kullar med 5-15 ägg har observerats, vilka ruvas av honan i 24-26 dagar.[6][9] Ungarna tas sedan om hand av honan och de blir flygga och självständiga efter 45-50 dagar.[9] Efter häckning kan vissa honor flytta med sina ungar till djupare vatten, ibland upp till 1,5 km från redet.[1] Paren håller bara ihop under en häckningssäsong.[9]

Ruggning[redigera | redigera wikitext]

Hanarna lämnar häckningsområdena i början av juli, ungefär en månad före honorna och de juvenila individerna för att besöka vissa specifika vatten där de ruggar till en eklipsdräkt.[1] Under ruggningen är de flygoförmögna under cirka fyra veckor och först efter ruggningen flyttar de vidare till vinterkvarteren.[1] I vinterkvarteret ruggar de igen och hanen anlägger praktdräkt som den bär från oktober till maj.[9] De återvänder till häckningsområdena i mars och april.[1]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Snatteranden hotas främst av föroreningar och störningar under häckningstid på grund av mänsklig aktivitet. Lokalt i Nordamerika och Europa utsätts den för hård predation från mink. Arten jagas över stora delar av sitt utbredningsområde, både av fritidsjägare och för kommersiellt bruk och historiskt har ägg beskattats, och beskattas kanske fortfarande på Island.[1] På grund av sitt mycket stora utbredningsområde och mycket stora globala population så bedöms inte snatteranden som hotad. Populationstrenden är inte känd men bedöms inte vara minskande. På grund av detta kategoriseras snatteranden som livskraftig (LC) av IUCN.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m] BirdLife International 2012 Mareca strepera Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2016.
  2. ^ [a b c d e] Svensson et al., 2009, sid: 24-25
  3. ^ [a b c d] Brazil, 2009, sid: 52-53
  4. ^ [a b] Floyd, 2008
  5. ^ [a b] Dunn & Alderfer, 2006
  6. ^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  7. ^ Gonzalez, J., H. Düttmann and M. Wink (2009), Phylogenetic relationships based on two mitochondrial genes and hybridization patterns in Anatidae, J. Zool. 279, 310-318.
  8. ^ Artportalen, Snatterand, säkra häckningar (Sverigeatlas)[död länk], <www.artportalen.se/birds Arkiverad 4 oktober 2010 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2011-12-20
  9. ^ [a b c d e f g h i j k] Staav & Fransson, 1991, sid: 69-70

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mark Brazil (2009). Birds of East Asia. Helm Field Guide, A&C Black Publishers. d ISBN 978-0-7136-7040-0 
  • Dunn, Jon L. & Alderfer, Jonathan (2006). Field Guide to the Birds of North America. Washington, D.C.: National Geographic Society. ISBN 0-7922-5314-0 
  • Floyd, T. (2008). Smithsonian Field Guide to the Birds of North America. New York: HarperCollins 
  • Roland Staav & Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 69-70. ISBN 91-1-913142-9 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 24-25. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]