Oxel

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Oxel
Sorbus intermedia oxel.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningRosordningen
Rosales
FamiljRosväxter
Rosaceae
SläkteRönnsläktet
Sorbus
ArtOxel
S. intermedia
Vetenskapligt namn
§ Sorbus intermedia
Auktor(Ehrh.) Pers., 1806
Hitta fler artiklar om växter med
Blommande oxel

Oxel (Sorbus intermedia) är en art i familjen rosväxter och förekommer naturligt i norra Europa. Den är släkt med rönn (S. aucuparia), fagerrönn (S. meinichii) och vitoxel (S. aria).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Oxel uppkom i Sverige[1] efter det att artfränder kommit in från kontinenten efter istiden. Arten bildades sannolikt genom korsbefruktning mellan antingen vitoxel och tyskoxel eller vitoxel och rönn. Av detta skäl växer oxeln vild endast i Norden.[2]

Oxel är idag Hallands landskapsträd.[2]

Biologi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Det förekommer att den kallas för svenskoxel. Namnet kommer av att arten uppstått i Sverige och inte kommit invandrad likt andra träd. Den bildar inte skogsområden men sprider sig lätt ända upp till den biologiska norrlandsgränsen och utmed Norrlandskusten med hjälp av fåglar som ätit dess bär. Linné ville ge den artnamn suedecia, men det blev Sorbus intermedia. Dess löv liknar ekens i sin flikighet, men är mörkare gröna, åt det blåa hållet och vitludna på undersidan. Dess ved användes tidigare till tumstockar.

Oxelns blommor liknar rönnens, så även bären som emellertid är större. För sin fina blomning om våren och bär om hösten i kombination med stor tålighet mot avgaser och blåst har den blivit ett vanligt stadsträd, i synnerhet i blåsiga områden. Det är också en vanlig häckväxt.

Den svenska oxeln har enkla, parflikiga blad. De är tjocka och styva, ovantill glänsande och ofta brunaktiga, undertill gråludna. Jämfört med rönnen har den något större blommor, större, avlånga frukter av mörkare, brunröd färg och mjöligare, sötaktigt fruktkött.

Bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder. Af torkade bären kan bröd bakas, brännewin brännas, och dricka bryggas.
– Carl von Linné; Flora Oeconomica

Den blir högre och får mycket tjockare stam än rönnen, men är inte lika härdig. Oxelns utbredning i Norden är begränsad till södra och mellersta Sverige (från norra Skåne till Dalarna och Medelpad, vanligast i östra Småland). Den finns också på spridda ställen i södra Norge, på Bornholm, på Åland och i sydvästligaste Finland.

Inom sitt utbredningsområde är oxeln ofta planterad allmänt vid gårdar och byar och har ungefär samma användning som rönnen. Särskilt är den hårda och jämna veden eftersökt av träsnidare,[3] till exempel till skedar och andra husgeråd av trä.[4] Den brukas ofta till tumstockar, käglor och klot,[3] liksom till större redskap som hjulaxlar, block och trissor.[5]

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

  • Pyrus intermedia Ehrh.
  • Sorbus scandica (L.) Fr.
  • Sorbus suecica (L.) Krok & Almq.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Söderqvist, Johannes (28 januari 2017). ”Rönn (och Oxel) - Tidningen Kulturen”. tidningenkulturen.se. https://tidningenkulturen.se/arkiv/122-oevriga-artiklar/reportage/kultur-reportage/22585-ronn-och-oxel. Läst 27 juni 2018. 
  2. ^ [a b] Kjell Westerlind, Sveriges landskapsträd, 2014.
  3. ^ [a b] Skogssällskapet. ”Oxel”. skogeniskolan.se. https://www.skogeniskolan.se/sites/skogeniskolan.se/files/files/pages/sorbus_intermedia.pdf. Läst 19 juni 2018. 
  4. ^ ”285.html (Bilder ur Nordens Flora)”. runeberg.org. 24 september 1917. http://runeberg.org/nordflor/285.html. Läst 19 juni 2018. 
  5. ^ Anderberg, Anna-Lena. ”Den virtuella floran: Sorbus intermedia (Ehrh.) Pers. - Oxel”. linnaeus.nrm.se. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/sorbu/sorbint.html. Läst 19 juni 2018. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]