Halland

Halland
Landskap

Vapen för landskapet Halland tolkat efter dess blasonering.
Hallands läge i Sverige.
Land	Sverige
Landsdel	Götaland
Län	Hallands län, Västra Götalands län, Skåne län
Stift	Göteborgs stift, Lunds stift
Största sjö	Lygnern
Högsta punkt	Högalteknall 226 m ö.h.
Yta	4 786 km²
Folkmängd	347 675 (2021-12-31)
Befolkningstäthet	72,6 invånare/km²
Hertig	Prins Julian
Landskapsblomma	Hårginst
Landskapsdjur Fler symboler...	Lax

Karta över landsvägarna genom Halland år 1731.

Halland är ett landskap i sydvästra Sverige. Halland gränsar i söder till Skåne, i öster till Småland och i öster och norr till Västergötland, samt har i väster kust mot Kattegatt.

Namnet

Landskapets namn kommer troligen från Hovs hallar (hällar), som är belägna i nordvästra Skåne, väster om Båstad, och betyder 'landskapet på andra sidan hallarna'. Ursprungligen avsågs beteckningen enbart de södra delarna av landskapet. Halliner, kallades folket boende vid Hovs Hallar. Detta omtalas redan år 550 av den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes.

Historia

Äldre historia (stenålder, brons- och järnålder)

Fornminnen finns från alla tidsperioder efter istidens slut. Från bondestenåldern härstammar landskapets 6 dösar och 5 gånggrifter samt 49 hällkistor. Ett stort antal lösfynd, ofta olika typer av yxor, finns från alla delar av Halland men de dominerar längst i söder, vilket visar att det fanns mänsklig aktivitet så gott som överallt.

Bronsåldern var troligen en period av relativt goda materiella förhållanden i Halland, vilket syns på de förnäma föremålen av brons och guld. Befolkningen ökade sannolikt och många fornlämningar finns bevarade från perioden, däribland 752 rösen i främst den norra delen av landskapet och ett stort antal bronsåldershögar i den södra delen. Bland fornlämningarna finns totalt över 1100 gravhögar och rösen.

Mot slutet av bronsåldern skedde möjligen ett överutnyttjande av skogsresurserna och oavsett orsak blev stora delar av Halland i det närmaste trädlöst, i likhet med många andra landskap. Kanske var detta en följd av en stor omorganisation av boskapsskötseln, under en tid när det fanns stor efterfrågan på guld och brons hos lokala hövdingar och stormannafamiljer.

Knappt ett sekel innan klimatet försämrades i slutet av bronsåldern och början av järnåldern upphörde i stort sett all import av brons och guld till södra Skandinavien, vilket medförde att hantverkarna inte längre kunde producera föremål av brons i samma omfattning som tidigare och därmed upphörde bronsåldern.

Järnålderns samhällssystem är relativt okänt under de första seklerna och har av somliga tolkats som mer jämlikt än tidigare perioder, men efter omkring år 200 framträder åter igen fornminnen av skilda slag som kan jämföras med situationen under bronsåldern. Senast från denna tid härstammar troligen många av de större byarna i landskapet. Under 400- och 500-talen byggdes storgårdar som efterhand blev större, men troligen färre. Ett exempel på en storgård från denna tiden är långhuset i Slöinge som blivit utgrävd i modern tid. I Jordanes korta beskrivning, från 500-talets början och av främst västra Sverige, nämns Halland som ett landskap men tycks då bara ha avsett den södra halvan, gränsande till Finnveden. Det är oklart vilket av de efterföljande stamnamnen i denna förteckning som avser den norra delen av Halland. Det var inte bara samhällssystemet som förändrades under järnåldern, även bosättningsmönstren ändrades. Nya byar bildades medan gamla övergavs. Utifrån de områden som blev befolkningscentra under järnåldern skedde senare efterhand en utflyttning under medeltiden.

Halland eller dess invånare omtalas första gången troligen av Jordanes, då Hallin säg vara ett av fyra folkslag som med fyra andra bebodde en bördig slättbygd på ön Scandza. Med stammen fervir åsyftas möjligen invånarna i Fjäre härad. Hallands öden under den följande tiden är okänd, men vid 1000-talets mitt tillhörde landskapet Danmark. Av uppgifter från en handelsman, Ottar som på 870-talet färdades mellan Skiringssal nära Oslofjorden och Hedeby på vid den nuvarande dansk-tyska gränsen, kan man dra slutsatsen att Halland då var ett danskt område och ingick i Danariket eller nuvarande Danmark. Under järnåldern förekom järnframställning i bland annat Hishult samt utanför Tvååker och Grimeton (Järnmölle eller Järnvirke), men i likhet med andra svenska järnframställningsplatser är de relativt små.

Halland har omkring 7 700 kända fornlämningar.

Medeltiden

Under medeltiden och framåt har Halland räknats som ett av Skånelandskapen, som omfattar landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm, och i Halland användes skånelagen som landslag och landsting hölls i Getinge. I kung Valdemars Jordebok finns sju halländska kungalev uppräknade: Laholm, Halmstad, Faurås, Sjönevad, Vare, Grimeton och Tölö.

De stadsbildningar som skedde i landskapet var relativt sena och processen ofta komplicerad att förstå inte minst på grund av förekomsten av dubbelstäder där två städer funnits nära varandra. Dessa dubbelstäder är tämligen unika för stadsbildningen i Halland och har ibland tolkats som ett resultat av konkurrens mellan kungamakten och ätten Tott.

De första skriftliga beläggen för byggelse i närheten av Nissans är från området kring från Övraby kyrkoruin där ett dominikanerkonvent finns omnämnt 1264. Bebyggelse kom dock att flyttas nedströms. Halmstad (under de första åren under namnet Broktorp) fick 1322 stadsprivilegier. Laholm nämns (liksom Halmstad) i kung Valdemars jordebok. Karaktären på bebyggelsen är osäker, men bör ha haft stadskaraktär sedan åtminstone början av 1300-talet. I Getakärr, ungefär en kilometer norr om Varbergs nuvarande centrum, fanns stadsbebyggelse under 1200-talet. Under första halvan av 1400-talet anlades Ny Varberg som efterhand kom att konkurrera ut Getakärr. Efter att Ny Varberg bränts ner av svenska trupper under kalmarkriget flyttades bebyggelsen till Varberg på Platsarna, i skydd av Varbergs fästning. Även den staden kom 1666 att brinna ner, varpå staden flyttade till sin nuvarande plats.

Vid Ätrans mynning finns borgen Falkenberg omnämnd sedan slutet av 1200-talet, men de första beläggen för stadsbebyggelse är från 1432. Denna hade under en period fram till mitten av 1500-talet konkurrens av den närliggande staden Ny-Falkenberg, men den ursprungliga platsen kom i detta fallet att vara den som vann konkurrensen. Kungsbacka fick stadsprivilegier 1408, även om Hunehals borg är äldre. Även närbelägna Gåsekil, som låg på en ännu okänd plats på Onsalahalvön, hade under en period stadsprivilegier.

Under medeltiden förkom saltsjuderi i Halland.

Äldre karta över Halland från 1700-talet.

Från 1200-talet och framåt kom Halland att bli skådeplats för ett stort antal krig mellan i huvudsak Sverige och Danmark. De många krigen kom att göra landskapet fattigt, dels då de orsakade omfattande förstörelse, dels då de medförde att invånarna inte såg det som lönt att genomföra större investeringar eftersom de ändå riskerade att bli förstörda i krigen.

Landskapet kom att plundras tre gånger under 1200-talet, först 1256 av den norske kungen Håkon Håkonsson, senare 1277 av den svenske kungen Magnus Ladulås och slutligen 1294 av den danske kungen Erik Menved. Under det följande århundradet kom Halland att delas i två delar (med Ätran som gräns) och byta härskare ett stort antal gånger innan det åter blev danskt under Valdemar Atterdag. Det var också under denna period som Varbergs fästning anlades. Förvecklingarna mellan de tre nordiska länderna, ledde till att Norra Halland (danska Nørrehalland) och Södra Halland (danska Sønderhalland) var för sig bröts loss ur Danmark från 1280-talet till 1360-talet. Genom Kalmarunionen kom Halland att plötsligt ligga centralt placerat. Kungen skulle enligt unionsfördraget bli vald i Halmstad.

Under Engelbrektsupproret 1434 kom landskapet att bli erövrat och bland annat brändes borgen i Falkenberg. Efter att fred slutits 1435 blev det åter stridigheter under första halvan av 1436 som medförde att Lagaholm erövrades av svenskarna. Även stridigheterna mellan svenskar och danskar i början av 1500-talet kom att påverka Halland. Det skedde bland annat 1519 då gränstrakterna skövlades av svenska soldater som hämnd för att Västergötland härjats av danska soldater. Även under grevefejden förekom strider i Halland. Från 1500-talet och fram till 1800-talet hade landskapet stora problem med flygsand, vilket främst orsakats av skogsskövling.

Under nordiska sjuårskriget och Kalmarkriget blev Halland återigen skådeplatsen för svensk-danska stridigheter, bland annat genom slaget vid Axtorna 1565.

1600-talet och framåt

Halländsk bonde, 1715.

Halland blev svenskt under trettio år, genom uppgörelsen vid freden i Brömsebro (1645) och permanent svenskt genom freden i Roskilde (1658). Det sista slaget på halländsk mark skedde vid slaget vid Fyllebro den 17 augusti 1676 under skånska kriget.

De fredligare förhållandena medförde att utvecklingen i landskapet kunde ta fart igen. Jordbruket effektiviserades och var i mitten av 1800-talet ett av landets mest effektiva. Samtidigt förblev landskapet i mångt och mycket väldigt provinsiellt och fattigt, särskilt de inre skogsbygderna. Erosion och sandhedar med mera gjorde att även stora delar längs kusterna var oattraktiva och emigrationen var påtaglig långt in på 1900-talet.

Från vikingatiden och framåt hade landskapet avskogats mer och mer. Skogen användes bland annat vid järnframställning och för att producera krigsmaterial. Framförallt avskogades södra delen av landskapet, som till stor del tillhörde kronan eller större gods. Många bönder såg liten anledning till att vårda skogen då ljunghedarna kunde användas som bete för djuren, även vintertid. Detta fungerade bättre än att låta djuren beta i skogen. Samtidigt hade kronan rätt till bärande träslag (ek, bok, apel, oxel och hägg) och för att avverka dem krävdes tillstånd. Dessutom måste en för varje avverkat träd plantera två nya. Dessa regler kom att medföra att allmogen inte hade något intresse av att dessa träd skulle växa till sig, samtidigt som de hade en viktig ekonomisk roll (både som skog där grisar kunde äta ollon och för virket). Under 1700-talet kom bönderna att stegvis få mer gynnsamma förutsättningar för att sköta dessa trädslag, dock i stort sett utan någon effekt.

Vid mitten av 1800-talet var Halland den del av landet som hade minst andel skog, med totalt omkring 100 000 hektar (samtidigt fanns 150 000 hektar ljunghed). Därefter vände trenden och 2017 fanns det 286 900 hektar produktionsskog samtidigt som mängden ljunghed minskat till 2 500 hektar. De ljunghedar som numera finns är främst bevarade i olika reservat.

Under 1800-talet skedde en betydande utveckling och kunskapsspridning. Odlingen hade innan dess hållit låg standard. Växtföljden omfattade enbart råg, korn och havre. Till djuren togs slåtter från ängar. Då de marker som odlades eller användes till äng inte tillfördes tillräckligt med näring för att balansera uttaget vid skörd/bete som markerna att bli alltmer näringsfattigt. Detta i sin tur ökade behovet av nya marker. Tidiga aktörer som bidrog till kunskapsspridningen inom jordbruket var Jacob Richardson, Johan Fischerström och Pehr Osbeck samt Carl August Ehrensvärd som tillämpade och testade nya rön på sitt gods Dömestorp.

Under den första tiden var effekten begränsad, men efter att Hushållningssällskapet i Hallands län bildats var den, tillsammans med Kungliga Lantbruksakademien på nationell nivå, drivande i att sprida ny kunskap. En föregångare var Peter von Möller som på sina gods tillämpade ny odlingsmetoder som bland annat omfattade växelbruk med vall, dränering, gödsling och effektivare jordbearbetning. Jordarna i Halland ofta har ytlager av sand som är näringsfattig, men därunder kalkhaltig lera (märgel). Genom att bryta denna i märgelgravar och sprida den på jorden i syfta att förbättra dess odlingsegenskaper kunde bördigheten öka ytterligare. Dessa förändringar kom från 1840-talet och framåt att få mycket stor påverkan på jordbrukets tillstånd i Halland. Från att ofta inte ha varit självförsörjande ökade exporten av spannmål från 4 258 tunnor 1845 till över 240 000 tunnor 1875.

Halland hade länge en låg andel självägande bönder (likt övriga delar av Danmark). De hade också en tidig godsbildning och ett stort markägande av den danska kronan genom att den lagt under sig stora arealer "herrlös" mark i framförallt inlandet. Även kyrkan var, framförallt genom donationer, en stor markägare. Efter att Halland blivit svenskt kom en stor del av marken av pantsättas för att betala nederländska handelshus som finansierat krigen (se t.ex. Tripska godset). Dessa gårdar kom länge att ägas av ägare utan lokal förankring även om det efter en tid främst var svenska handelshus. Från slutet av 1700-talet förändras ägandesituationen snabbt då bönder friköpte först kronomark och senare (ur godsens perspektiv) avlägsna arrenden.

Efter andra världskriget har landskapet genomgått en remarkabel förändring. Från 150 000 invånare år 1945 till över 300 000 år 2005 och från att ha varit en agrar provins till ett industrialiserat landskap. Framförallt är det norra Halland som haft den största utvecklingen då orter som Kungsbacka och Onsala blivit pendlingsorter till Göteborg. Hallands kuster lockar nu till sig mängder med turister på somrarna, i synnerhet Mellbystrand, Tylösand, Skrea strand samt Apelviken.

Landskapsregemente

Hallands regemente (I 16) sattes upp 1902 genom en flytt av Västgöta-Dals regemente från Vänersborg till Halmstad. Hallands regemente förlades i Halmstad där det var förlagt till dess nedläggning 2000. I regementets lokaler huserar idag Luftvärnsregementet.

Folkdräkter från Halland

Huvudartikel: Folkdräkter från Halland

Halland är det landskap med näst flest bygdedräkter i Sverige (Dalarna har flest). Totalt finns det 89 dräkter i Halland, 66 kvinnliga och 23 manliga. De halländska folkdräkterna är ofta mörkare i färgen än i andra delar av landet. Dels tillkom dessa dräkter relativt sent, under början och mitten av 1800-talet, dels hade också väckelserörelsen ett visst inflytande över klädseln. Dräkterna från Limabacka och Rolfstorp är undantag från detta, men så är de också äldre.

Indelningar

Före 1645

Halland tillhörde sedan 1000-talet Danmark och Lunds stift.

Från 1280-talet till 1360-talet var landskapet uppdelat i Norra Halland (danska Nørrehalland) och Södra Halland (danska Sønderhalland) som var för sig under perioder bröts loss ur Danmark.

Landskapet var från 1200-talet till 1658 uppdelat i fyra län:

• Varbergs län som omfattade Norra Halland
• Falkenbergs län som upphörde 1469 omfattande 1441 Halmstads härad och Årstads härad
• Laholms län som omfattade Södra Halland, förutom delen som hörde till Halmstads län och Falkenbergs län
• Halmstads län som bara omfattade Halmstads stad till 1516 då området utökades med Halmstads och 1599 ned Årstads härader

Län, lagsagor och stift från 1645

Provinsen Halland blev svensk på 30 år i samband med freden i Brömsebro 1645. Från freden i Roskilde 1658 blev Halland varaktigt svenskt och då bildades Hallands län med egen landshövding. Från 1658 (dock ej 1669-1676) ingick sedan länet i Skånska generalguvernementet för att från 1693 vara helt självständigt.

Sedan 1971 ingår Lindome distrikt i norra Halland i Västra Götalands län (före 1998 Göteborgs och Bohus län) medan Östra Karups distrikt i söder tillhör Skåne län (före 1997 Kristianstads län) och Lunds stift.

Landskapets delar tillhörde från 1683 Hallands lagsaga och dess efterföljare tills denna avvecklades med alla andra lagsagor 31 december 1849.

Området tillhör sedan 1665 Göteborgs stift, före dess Göteborgs superintendentia i Skara stift.

Härader och städer (före 1970)

Halland har bestått av åtta härader, uppräknade från söder till norr: Höks härad, Tönnersjö härad, Halmstads härad, Årstads härad, Faurås härad, Himle härad, Viske härad och Fjäre härad.

Städer med stadsprivilegier som inrättades som stadskommuner när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft var: Halmstads stad, Falkenbergs stad, Varbergs stad, Kungsbacka stad och Laholms stad.

Socknar, fögderier, domsagor, tingslag och tingsrätter

Se respektive härad.

Kommuner 1952–1971

Kommuner i Hallands län 1952. Notera att länsgränsen har ändrats sen dess. Lindome har överförts till Göteborgs och Bohus län (idag Västra Götalands län), del av Karup (Östra Karups socken) har överförts till Kristianstads län(idag Skåne län) och Hallands län har mottagit Hylte och Kungsäters landskommuner samt del av Unnaryd och Högvad.

Städer (5 st):

Falkenbergs stad Halmstads stad Kungsbacka stad

Laholms stad Varbergs stad

Köpingar (1 st):

Oskarströms köping

Landskommuner (33 st):

Eldsberga landskommun Enslövs landskommun Fjärås landskommun Getinge landskommun Harplinge landskommun Himledalens landskommun Hishults landskommun Karups landskommun Knäreds landskommun Kvibille landskommun Laholms landskommun Lindberga landskommun Lindome landskommun Löftadalens landskommun Morups landskommun Onsala landskommun Ränneslövs landskommun

Simlångsdalens landskommun Särö landskommun Söndrums landskommun Torups landskommun Träslövs landskommun Tvååkers landskommun Tölö landskommun Ullareds landskommun Veddige landskommun Veinge landskommun Vessigebro landskommun Vinbergs landskommun Våxtorps landskommun Värö landskommun Årstads landskommun Ätrans landskommun

Förändringar 1952–1970

• 1 januari 1967: Simlångsdalens landskommun uppgick i Halmstads stad. Träslövs landskommun uppgick i Varbergs stad.
• 1 januari 1969: Tölö landskommun uppgick i Kungsbacka stad.

Kommuner från 1971

• Båstads kommun (del av)
• Falkenbergs kommun
• Halmstads kommun
• Hylte kommun (del av)
• Kungsbacka kommun
• Laholms kommun
• Mölndals kommun (del av)
• Varbergs kommun

Geografi

Halland avgränsas i söder av Hallandsås och i öster av det sydsvenska höglandet. I norr avgränsades det ursprungligen av Göta älv men gränsen kom att förskjutas något söderut under 1200-talet då befolkningen i Västergötland ökade. Landskapet är omkring 155 kilometer i nord-sydlig riktning och har en bredd varierande mellan 15 och 50 kilometer.

De halländska åarna, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan är kända. Det finns en ramsa, för att komma ihåg dessa, vi ska äta, ni ska laga, alternativt laga ni, äta vi. Den första varianten räknar upp åarna norrifrån, den andra söderifrån. Utöver dessa finns bland annat Fylleån, Suseån, Löftaån, Rolfsån och Kungsbackaån.

Balgö är landskapets största ö och innehar en yta på omkring 250 hektar och ligger strax norr om Varberg. Andra öar är Vendelsö, Nidingen och Malön samt Tylön, varav den senare är den enda ön av betydande storlek söder om Varberg. Den största sjön är Lygnern i den nordligaste delen av landskapet, den går även in i Västergötland. Till de övriga större sjöarna hör Hjörneredssjöarna, Fegen, Tjärnesjön, Skärsjön, Stora Neten och Stora Hornsjön.

Större tätorter

Följande tätorter har fler än 20 000 invånare enligt tätortsavgränsningen 2015:

1. Halmstad, 66 124
2. Varberg, 34 248
3. Falkenberg, 24 099
4. Kungsbacka (ingår i tätorten Göteborg), 23 934

Geologi

Halland ligger i utkanten av den fennoskandiska urbergsskölden. Berggrunden består i huvudsak av olika former av gnejs. Söder om Viskan dominerar röd till rödgrå gnejs. Norr om Viskan, samt i delar av inlandet dominerar grå, ofta åderrik, gnejs. Spritt över landskapet finns förekomster av metabasiter, främst amfibolit. Under krita skedde tre översvämningar, men med undantag för ett område vid Laholmsbukten finns det inga större förekomster av krita. Nära Varberg finns charnockiten, som är Hallands landskapssten. Den finns även i mindre omfattning på ett dussintal platser i resten av landskapet. Vid Derome har brytning av kvarts och röd kalifältspat skett ur den pegmatit som finns där. Vid den norra gränsen mot Västergötland och i Varbergstrakten finns diabasgångar.

Med undantag från en del mikrofossil från sandstensgångar från kambrium finns det inga fossil i Halland från tiden före krita. Kunskap om det växt- och djurliv som under geologiska tidsperioder funnits i Halland är därför baserad på fossil funna i omgivande områden, bland annat Skåne.

Högsta kustlinjen är i norra Halland ungefär 90-100 meter över havet, medan den i sydligaste Halland är på ungefär 55 meter över havet. Den ligger i allmänhet 10–20 kilometer från kusten. Norr om Varberg dominerar kalt berg och leror. I de inre delarna förekommer där också många mindre torvmarker. Söder därom domineras kusten av sandslätter av sand och grovmo, medan morän domineras i inlandet tillsammans med isälvsavlagringar och sediment längs ådalar och dräneringsstråk. Det finns även relativt mycket myrar i inlandet. Under den senaste nedisning blev Halland istäckt för omkring 70 000–60 000 år sedan. Istäcket kom då från nordväst. Därefter dröjde det till för omkring 13 500 år sedan innan Halland åter blev isfritt, isen drog sig då tillbaka i nordöstlig riktning.

Flora och fauna

I Hallands inland finns skog, här en bild från trakten av Nösslinge.

Halland kan med avseende på flora och fauna delas in i tre regioner, med varierande avstånd från kusten: kustslätten, övergångsbygden och skogsbygden. Området upp till Värötrakten och närmast kusten, tillhör kustslätten. Det är till stor del uppodlat och har en hög befolkningstäthet. Dess övriga yta har en stor artrikedom. Jorden är främst sandiga, moiga och leriga sedimentjordar. Övergångsbygden består till ungefär lika delar av odlad mark och skog. Här finns även de flesta av landskapets lövskogar. Bygden omfattar Hallandsåsens nordsluttning, en remsa mellan kustslätten och skogsbygden upp till värötrakten samt större delen av området norrut. Skogsbygden omfattar de östligaste delarna av landskapet. Den domineras av barrskog. I de sydligare och mellersta delarna finns många myrar. Jordmånen är relativt näringsfattig.

Omkring 55 procent av Hallands yta är skog, där granen dominerar. Under större delen av det andra årtusendet skedde en avskogning som gav upphov till betydande ljunghedar, samtidigt som mängden skog minskad, men från omkring 1850 har en återskogning skett. Till skillnad från den skog som tidigare funnits bestod denna skog till mycket stor del av barrträd och då framförallt gran, vilket lett till att Halland är det landskap som (2017) har högst andel gran. Före 1850 fanns det knappt någon gran och liten andel tall. Fram till 1800-talet var sandflykt ett relativt stort problem. Tallplantering var ett sätt att komma tillrätta med problemet.

Klimat

Halland har på grund av sitt kustläge ett för Sverige milt klimat, framförallt vintertid. Läget vid Sydsvenska höglandet gör att nederbörden är hög. Klimatet uppvisar små skillnader i nord-sydlig riktning, men däremot relativt stora skillnader i öst-västlig riktning, beroende på variationen i höjd över havet, vilket ökar med avståndet till det. Nederbörden är ganska jämnt fördelad över året, något lägre under våren och högre på hösten. Skillnaden i medeltemperaturen mellan kusten och inlandet är drygt en grad Celsius, skillnaden är störst på hösten och minst på våren. Nederbörden ökar från omkring 700 millimeter per år vid kusten till som högst 1 100 millimeter i inlandet. Även humiditeten är högre i inlandet. Kusten har omkring 2 100 soltimmar per år, medan inlandet har omkring 1 600 soltimmar.

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec  Högsta medeltemp. 2 2 6 12 16 19 22 21 17 12 8 4  Lägsta medeltemp. −2 −2 −1 3 7 10 14 13 10 6 3 0 Källa: https://www.timeanddate.com/weather/sweden/falkenberg/climate

Se även

• Lista över grevar, hertigar och länsmän av Halland

Referenser

Källor

• Sven Gillsäter: Hallandskust, [utg. av] Bokförlaget Spektra, Halmstad, 1977

Vidare läsning

• Bexell, Sven Peter (1817-1819). Hallands historia och beskrivning. Götheborg. Libris 1701347. https://litteraturbanken.us17.list-manage.com/track/click?u=eff7c8cc82e09eba304a188fb&id=4594803851&e=71b2855e1f 
• Richardson, Jacob (1753). Hallandia antiqua & hodierna, thet är : Hallands, et af Götha rikets landskaper, historiska-beskrifning, framställandes ifrån älsta in til wåra tider, thes belägenhet, land-hushålning, inbyggarnes seder, krigs-inrätningar, hwad krig ther warit, städernas anlägningar, handel och wandel, gamla minnes-tekn, runstenar, hwarje härads-beskrifning, med hwad theruti förekommer; tjenande til landets förbätring, och theraf följande ymniga närings-medel; hwarwid fogas, land chartor, och andre thertil hörande wäl stuckne kopparstycken. Del 1-2 / af Jacob Richardson. ... Stockholm. Libris 18774642. https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/RichardsonJ/titlar/HallandiaAntiqua1/sida/III/faksimil 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Halland.
  Bilder & media
• Lyssna till några av Hallands dialekter
• http://www.hallandia.se
• http://www.halland.se