Paflagonien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över Mindre Asien, Paflagonien i norr

Paflagonien, grekiska: Παφλαγονία (Paphlagonia), var under antiken namnet på en del av Mindre Asien, i nuvarande Turkiet. Paflagonien begränsades i norr av Svarta havet, i öster av Pontus med floden Halys som gräns, i söder av Galatien och i väster av Bithynien, med floden Parthenios (nu Bartın) som gräns.

Landet är till stor del bergigt och därför endast medelmåttigt fruktbart. Bland dess produkter kan nämnas utmärkt skeppsvirke och metaller. Invånarna, som redan i de homeriska sångerna kallas paflagoner, var tappra krigare och utmärkta ryttare men skildras även som råa och föga begåvade.

Efter att i äldre tid ha utgjort en självständig stat underkuvades Paflagonien av den lydiske konungen Kroisos och var sedan successivt införlivat med de persiska, pontiska och romerska rikena. Länge behärskades dock landets inre delar av inhemska, halvt oberoende furstar. Inom det romerska riket räknades Paflagonien till provinsen Galatien.

På Paflagoniens kust låg åtskilliga grekiska städer, bland vilka Sinope, en koloni från Miletos, var den främsta. Längre västerut låg Sesamos eller Amastris (nu Amasra) och inne i landet låg Gangra, de gamla paflagoniska kungarnas huvudstad.


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Paflagonien, 1914.