Peggy Glanville-Hicks

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Peggy Glanville-Hicks
Peggy Glanville-Hicks 1948.png
Född29 december 1912[1][2][3]
Melbourne[4], Australien
Död25 juni 1990[1][2][3] (77 år)
Sydney[4], Australien
MedborgarskapAustralien
Utbildad vidRoyal College of Music
Melba Memorial Conservatorium of Music Arbcom ru editing.svg
SysselsättningKompositör[5], musikkritiker, journalist
MakeStanley Bate
(g. 1938–1949)[6]
Utmärkelser
Arts and Letters Award för musik (1953)[7]
Guggenheimstipendiet (1955)[8]
Hedersdoktor vid University of Sydney
Webbplatspghcomposershouse.com/
Redigera Wikidata

Peggy Winsome Glanville-Hicks, född 29 december 1912, död 25 juni 1990, var en australisk kompositör och musikkritiker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Peggy Glanville Hicks föddes i Melbourne och studerade först komposition för Fritz Hart på Albert Street Conservatorium i Melbourne och sedan piano för Waldemar Seidel. Hon tillbringade åren mellan 1932 och 1936 som student vid Royal College of Music i London, där hon studerade piano för Arthur Benjamin, dirigering för Constant Lambert och Malcolm Sargent, samt komposition för Ralph Vaughan Williams. (Hon hävdade senare att temat som inleder Vaughan Williams fjärde symfoni var hämtat från hennes Sinfonietta för liten orkester (1935) och det förekommer även i hennes opera The Transposed Heads (1953)).[9] Bland hennes lärare återfanns även Egon Wellesz i Wien och Nadia Boulanger i Paris.

Hon blev den första australiensiska kompositören vars verk (hennes Koralsvit) framfördes vid en Internationella samfundet för samtida musik (ISSM) Festival (1938).

Från 1949 till 1955 arbetade hon som musikkritiker på New York Herald Tribune, efterträdande Paul Bowles, och arbetande under Virgil Thomson. Vid samma tidpunkt fortsatte hon att komponera och var musikchef på Museum of Modern Art i New York.[10] Hon blev amerikansk medborgare 1949.[11] Efter att hon lämnat USA bodde hon i Grekland mellan 1957 och 1975. I USA ombad hon George Antheil att revidera hans Ballet Mécanique för en modern slagverksensemble till en konsert som hon hjälpte till att anordna.[12] 1966, efter flera år med sviktande synförmåga, diagnosticerades hon med en hjärntumör, vilken opererades bort, och hon återfick synen. En biverkning av operationen var emellertid att hon förlorade smaksinnet.

Hon avled i Sydney 1990. Hon hade återvänt till Australien på uppmaning från musikern James Murdoch och andra. Murdoch skrev också hennes biografi. Hennes testamente stipulerade etableringen av "Peggy Glanville-Hicks Composers' House" i hennes hem i Paddington, Sydney, som en hemvist för australiensiska och utländska kompositörer.[13] Organisationen New Music Network instiftade Peggy Glanville-Hicks Address till hennes minne 1999.[14]

Musik[redigera | redigera wikitext]

Hennes instrumentalverk består bland anant av Sinfonia da Pacifica (i tre korta satser, påbörjad 1952 på en båtfärd från New Orleans tillbaka till hennes hem i Australien, och framförd första gången året därpå i Melbourne); Etruscan Concerto för piano och orkester; Concerto romantico för viola och orkester; och Sonata för harpa, framförd av Nicanor Zabaleta 1953; inspelad av Marshall McGuire på CD:n Awakening, verket utnämndes till "Most Performed Contemporary Classical Composition" på APRA Music Awards of 1996.[15]

Hennes mest kända operor är The Transposed Heads och Nausicaa. The Transposed Heads består av sex scener med libretto av kompositören efter Thomas Mann, och hade premiär i Louisville, Kentucky, den 3 april 1954.[16] Nausicaa komponerades 1959-60 och hade premiär i Athen 1961. Librettot är hämtat från romanen Homeros' dotter av Robert Graves och stöder teorin att Odysséen, tillskriven Homeros, i själva verket är en historia berättad av kvinnor. Glanville-Hicks besökte Graves på Mallorca 1956 och arbetade med sin vän Alastair Reid att slutföra librettot.[17] Premiären blev en stor händelse i operavärlden och ansågs som en triumf för Glanville-Hicks, men operan har aldrig spelats sedan dess.

Hennes sista opera, Sappho, komponerades 1963 för San Francisco Opera i förhoppningen om att Maria Callas skulle sjunga titelrollen. Men operahuset avvisade verket och det har aldrig satts upp.[18] 2012 spelades operan in av Jennifer Condon och Gulbenkian Orchestra, och med Deborah Polaski i titelrollen.

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Hon var gift med den brittiske kompositören Stanley Bate, som var homosexuell,[19] från 1938 till 1949, då de skildes.[20] Hon gifte sig med journalisten Rafael da Costa 1952; paret skildes året därpå.[21] Hon hade också förhållanden med Mario Monteforte Toledo och Theodore Thomson Flynn.[22] Liksom Bate var många av de män som Glanville-Hicks stod nära homosexuella; hon hade få nära kvinnliga vänner och klädde sig ofta i manliga kläder.[23] Hon stod nära den amerikanske författaren och kompositören Paul Bowles, och de förblev nära vänner hela livet, även om de sågs sällan efter hans flytt till Marocko 1947.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Glanville-Hicks 1938
  • Caedmon, opera (1933)
  • Concertino da camera (1946)
  • Letters from Morocco, för tenor och liten orkester (1952)
  • Sinfonia da Pacifica (1952–1953)[24]
  • The Transposed Heads, opera efter romanen De ombytta huvudena av Thomas Mann (1953)
  • Three Gymnopedies, för oboe, celesta, harpa, stråkar (1953)[25]
  • Etruscan Concerto, för piano och kammarorkester (1956)
  • Concerto Romantico, för viola och kammarorkester (1956)
  • The Glittering Gate, opera (1957)
  • The Masque of the Wild Man, balett (1958)
  • Pelude for a Pensive Pupil, för piano (1958)
  • Nausicaa, opera (1961)
  • Sappho, opera, (1963), uppsatt 2012.
  • Saul and the Witch of Endor, TV-balett (1964)
  • Tragic Celebration (Jephtha's Daughter), balett (1966)[24]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.
  1. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w65x291m, omnämnd som: Peggy Glanville-Hicks, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Internet Broadway Database, Internet Broadway Database person-ID: 482872, omnämnd som: Peggy Glanville-Hicks, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Présence Compositrices, Présence Compositrices kompositörs-ID: glanville-hicks-peggy.[källa från Wikidata]
  5. ^ Musicalics, Musicalics kompositörs-ID: 79726, läst: 5 april 2022.[källa från Wikidata]
  6. ^ Anne Commire & Deborah Klezmer (red.), Women in World History : A biographical encyclopedia, vol. 6, 1999, s. 276.[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, artsandletters.org, läst: 7 juli 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, www.gf.org, läst: 24 december 2020.[källa från Wikidata]
  9. ^ Rogers 2009, sid. 30.
  10. ^ ”Interesting Women in the News They Are Trying for Political Honours”. Sunday Herald (Sydney, NSW): s. 18. 3 augusti 1952. http://nla.gov.au/nla.news-article18503124. Läst 25 oktober 2018. 
  11. ^ Covell, Roger. "U.S. Citizen but the Music is Australian". The Sydney Morning Herald Weekend Magazine, 13 juni 1970.
  12. ^ American Mavericks, Program Notes
  13. ^ ”Peggy Glanville-Hicks Composers' House Trust”. Peggy Glanville-Hicks Composers' House Trust. http://pghcomposershouse.com/. 
  14. ^ The Peggy Glanville-Hicks Address Arkiverad 28 February 2016, New Music Network
  15. ^ ”1996 Winners – APRA Music Awards”. 1996 Winners – APRA Music Awards. Australasian Performing Right Association (APRA) | Australasian Mechanical Copyright Owners Society (AMCOS). http://www.apra-amcos.com.au/APRAAwards/MusicAwards/History/1996Winners.aspx. 
  16. ^ Radic, Thérèse (1992). "Transposed Heads, The". The New Grove Dictionary of Opera.
  17. ^ ”Peggy Glanville-Hicks (1912–1990) : Represented Artist”. Peggy Glanville-Hicks (1912–1990) : Represented Artist. Australian Music Centre. https://www.australianmusiccentre.com.au/artist/glanville-hicks-peggy. 
  18. ^ "Buried symphonies score a chance at resurrection", The Age, 27 juli 2007.
  19. ^ Commire, Anne; Klezmer, Deborah (1999). Women in World History: A Biographical Encyclopedia. "6". Yorkin Publications. sid. 276 
  20. ^ ”Papers of Peggy Glanville-Hicks MS9083”. Papers of Peggy Glanville-Hicks MS9083. http://nla.gov.au/nla.ms-ms9083. 
  21. ^ Mall:Cite Australian Dictionary of Biography
  22. ^ Murdoch, James (2002). Peggy Glanville-Hicks: A Transposed Life. Pendragon Press. sid. 109. ISBN 9781576470770. https://books.google.com/books?id=MZ50ojGMfKYC&pg=PA109 
  23. ^ Rogers 2009, sid. 50.
  24. ^ [a b] Pioneers of a Century, BBC Concert Orchestra performance, 8 March 2021
  25. ^ Deborah Hayes. "Glanville-Hicks, Peggy." Grove Music Online. Oxford Music Online. Oxford University Press.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Rogers, Victoria (2009). The Music of Peggy Glanville-Hicks. Ashgate Publishing. ISBN 9780754666356 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Beckett, Wendy (1992). Peggy Glanville-Hicks. Pymble, NSW: Angus & Robertson. ISBN 0-207-17057-6.
  • Hayes, Deborah (1990). Peggy Glanville-Hicks : A Bio-bibliography. New York: Greenwood Press. ISBN 0-313-26422-8.
  • Robinson, Suzanne (2019). Peggy Glanville-Hicks, Composer and Critic. Urbana: University of Illinois Press.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]