Per Verner-Carlsson

Lägg till länkar
Från Wikipedia

Per Adolf Verner-Carlsson[1], tidigare Per Adolf Carlsson[2][3], född 31 december 1925 i Kolsva, Västmanland, död 19 april 2004 i Stockholm[4], var en svensk regissör, scenograf, dramatiker och teaterteoretiker.

Per Verner-Carlsson var en banbrytande, experimentell regissör, scenograf, dramatiker och teaterteoretiker med prägling inte minst av den moderna franska teatern med teatermänniskor som Antonin Artaud, Michel de Ghelderode, Samuel Beckett, Jean-Paul Sartre m. fl. I sin ungdom spelade han jazzmusik i egen orkester, medverkade i Karl Gerhards revy och var aktiv vid bland annat Stockholms studentteater som dramatiker, regissör och scenograf. Han verkade också som teaterkritiker. 1952 var han med och formulerade ett manifest för en ny, konstnärligt sökande teater, Teater 52 och startade 1956 tidskriften Teaterkonst.

Han var regissör, dramaturg och en tid även produktionschef vid Radioteatern i Sveriges Radio P1 från och med 1954, regissör, dramaturg och teatersekreterare vid Stockholms stadsteater 1960–1964, och verkade vid Dramaten 1967–1991. Musiken var av stor betydelse för honom i arbetet. 1960 skrev han libretton till Sven-Erik Bäcks opera Fågeln.

Arbetsform och experiment

Verner-Carlsson strävade i inspiratören Antonin Artauds anda att utveckla en ny sorts antipsykologiserande teater, där regissören blir en vidarediktare av verket och scenbild, ljud, musik, ljus etc. spelar en annan, viktigare roll än traditionellt. Teater blir ett slags förhöjd modern konst i komplext, mångdimensionellt samspel med verklighetens företeelser. Denna abstrakta regiteater skilde sig i mycket från den av teaterpedagogen Konstantin Stanislavskijs stora inflytande mer psykologiserande inriktade traditionen av skådespelarteater, och föll naturligtvis inte i god jord hos alla. Efter uppsättningen av Brott och brott 1980, gick t. ex. skådespelaren Keve Hjelm offentligt till häftigt angrepp mot regissörens regiform, som han menade förminskade dramat och skådespelarnas plats i teatern.

Den speciella sökande, komplexa formen visade sig t. ex. i uppseendeväckande produktioner som Skärmarna (1964) eller det experimentella projektet med Strindbergs Pelikanen (1968), där en version i den gamla, psykologiska formen först gavs på Radioteatern och därefter i en dylik scenversion på Dramaten, följd av ytterligare en version, där radioversionen återkom likt en mardröm och en vansinnig revolt mot den gamla formen manifesterade den nya formen. Några år senare återkom regissören med ännu en version av pjäsen, återkopplande till de föregående och sammanlänkad med en pjäs om just Artaud i projektet Vita rum (1978). Betydelsefull blev också bl. a. regissörens egen pjäs Kajakkvinnan (1982), med Marie Göranzon som ensam kvinna i ett vitt ishav av kontaktlöshet.

1983 ledde ett uppmärksammat bråk med huvudrollsinnehavaren Jarl Kulle om olika konstnärlig syn vid uppsättningen av Edmond Rostands Cyrano de Bergerac på Dramaten till att Kulle hoppade av dagen före premiären, varvid produktionen aldrig kom till premiär, och efter det slutade Verner-Carlsson helt med scenproduktioner utan fortsatte endast med radioteater. Där gjorde han ett stort antal produktioner, inte minst av August Strindberg, t. ex. Spöksonaten och Svarta handsken.

1992 blev Verner-Carlsson filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet. Han tilldelades Svenska Akademiens teaterpris 1997.

Egna pjäser

  • Skymning, 1949
  • Marie, 1951 (prisbelönt i Radioteaterns dramatikpristävling)
  • Fågeln (operalibretto), 1960
  • Artaud på Rodez (del av Vita rum; bearbetning), 1978
  • Porträtt av en konstnär som ung man, 1981
  • Kajakkvinnan, 1982

Scenproduktioner

  • Skymning, 1949 (P.V. Carlsson; även scenografi), Stockholms studentteater
  • Döda utan gravar, 1951 (J.P. Sartre), Stockholms studentteater
  • Missförståndet, 1952 (A. Camus), Stockholms studentteater
  • Balladen om den dansande makabern, 1954 (M. de Ghelderode; även scenografi), Stockholms studentteater
  • Läkare mot sin vilja, 1954 (Molière), Stockholms skolbarnsteater
  • Den sönderslagna krukan, 1954 (H, von Kleist), Borås kretsteater
  • Jätten som tyckte om äpplen, 1955 (J.O. Strandberg), Stockholms skolbarnsteater
  • Pingpong, 1960 (A. Adamov; även scenografi), Stockholms stadsteater
  • Akilles och jungfrurna, 1961 (M. Swinarsky), Stockholms stadsteater
  • 1961 – Tuppfäktning av Erik Müller, Stockholms stadsteater
  • Grubitsky och jag, 1961 (V.V. Järner), Stockholms stadsteater
  • Seregant Musgrave dansar, 1962 (J. Arden; även scenografi), Stockholms stadsteater
  • Greppet, 1963 (A. Jellicoe; även scenografi), Stockholms stadsteater
  • Tre näktergalar 17, 1963 (D. Dobritjanin), Stockholms stadsteater
  • Skärmarna, 1964 (J, Genet; även scenografi), Stockholms stadsteater
  • Röd magi, 1967 (M. de Ghelderode), Dramaten
  • Pelikanen x 2, 1968 (A. Strindberg; även scenografi), Dramaten
  • Tidig morgon, 1968 (E. Bond), Dramaten
  • Trojanskorna, 1971 (Euripides/J.P. Sartre), Dramaten
  • 1975 – Tribadernas natt av Per Olov Enquist, Dramaten
  • Bingo, 1976 (E. Bond), Dramaten
  • Kastrater, 1977 (S. Delblanc), Dramaten
  • Pelikanen III (Vita rum), 1978 (efter A. Strindberg; även scenografi), Dramaten
  • Artaud på Rodez (Vita rum), 1978 (C. Marowitz; även scenografi), Dramaten
  • Little boy (Stormen mot kärnkraft), 1978 (collage fr. P. Halet; bearbetning, scenografi och röst), Dramaten
  • Frankenstein (Stormen mot kärnkraft), 1978 (L.Forssell/J. Öquist), Dramaten
  • Fjärilslek, 1978 (A. Adamov; även del i scenografi), Dramaten
  • Brott och brott, 1980 (A. Strindberg), Dramaten
  • Porträtt av en konstnär som ung man, 1981 (P.V. Carlsson; även scenografi), Dramaten
  • Duva på vårt sätt (3 x Beckman), 1981 (E. Beckman; även scenografi), Dramaten
  • Gipshanden (3 x Beckman), 1981 (E. Beckman; även scenografi), Dramaten
  • Marockanska statens symfoniorkester (3 x Beckman), 1981 (E. Beckman; även scenografi), Dramaten
  • Kajakkvinnan, 1982 (P.V. Carlsson; även scenografi), Dramaten
  • Senecas död, 1982 (S. Delblanc), Dramaten
  • [Cyrano, 1983 (E. Rostand; genrep men ej premiär)], Dramaten
  • Skärvor ur ett konstnärskap, 1986 (W. Soyinka; läsning), Dramaten
  • Marmor, 1987 (J. Brodsky; läsning), Dramaten

Litteratur

  • Teaterkonst signerad Per Verner-Carlsson av Constance af Trolle (1995)
  • Antonin Artaud - liv och verk: en kronologi av Per Verner-Carsson (1978)
  • Teater och teater: artiklar 1950-1965 av Per Verner-Carlsson (1978)
  • Fågeln/The Bird - kammaropera i 15 scener, musik av Sven-Erik Bäck, libretto av Per Verner-Carlsson efter Aleksander Obrenovics pjäs (1960)
  • Stockholms stadsteater 21.10.1960 - en dokumentation i ord och bild sammanställd av Per-Verner-Carlsson och Tor-Ivan Odulf, foto (1960)
  • Regeln och undantaget och Fru Carrars gevär av Bertolt Brecht, översättning från tyskan av Åke S. Pettersson och Per Verner-Carlsson (1959)
  • Det andra rummet (Ingamaj Beck & Claus Lynge (red.)) - Förvandlingens rum; om Per Verner-Carlssons Kajakkvinnan av Magnus Florin, Symposion (1997)
  • Kajakkvinnan, en scenisk aktion för en skådespelare och en musiker av Per Verner-Carlsson [art. i Samefolket (10/2001)], av K. Hällgren
  • Strindbergs dramatik av Gunnar Ollén (1982)

Referenser

  1. ^ Sveriges befolkning 1990, CD-ROM, Version 1.00, Riksarkivet (2011).
  2. ^ Sveriges befolkning 1970, CD-ROM, Version 1.04, Sveriges Släktforskarförbund (2002).
  3. ^ Sveriges befolkning 1980, CD-ROM, Version 1.02, Sveriges Släktforskarförbund (2004).
  4. ^ Sveriges Dödbok 1901–2009, CD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Per_Verner-Carlsson&oldid=30530311”