Jarl Kulle

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jarl Kulle
Jarl Kulle ca 1960.
Jarl Kulle ca 1960.
Född Jarl Lage Kulle
27 februari 1927
Truedstorp utanför Ekeby, Skåne, Sverige
Död 3 oktober 1997 (70 år)
Roslagen, Sverige
Aktiva år 1946–1995
Maka Louise Hermelin
(1960–1968)
Anne Nord
(1976–1997)
IMDb

Jarl Lage Kulle, född 27 februari 1927[1] i Truedstorp utanför Ekeby nära Helsingborg i Skåne, död 3 oktober 1997 på Gregersboda i Roslagen, Uppland, var en svensk skådespelare. Han är begravd på Roslags-Kulla kyrkogård söder om Norrtälje.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Kulle flyttade som ung med familjen till Rebbelberga i nuvarande Ängelholms kommun där han växte upp. Han var gift 1960–1968 med friherrinnan Anna Marie Louise Hermelin (född 1939), med vilken han fick barnen Maria Kulle, skådespelare (född 1960), och Anna Kulle (1963–79). Därefter fick han dottern Mia Kulle Rydsjö (född 1970). Andra gången gifte han sig 1976 med skådespelaren Anne Nord. I detta äktenskap, som varade fram till hans död, fick han två barn: skådespelarna Hanna Kulle (född 1978) och Linda Kulle (född 1983).

Kulle genomgick Dramatens elevskola 1946–1949 och blev därefter engagerad vid Dramaten. Kulle anses som en av de främsta skådespelarna i sin generation. Han var under större delen av sin karriär knuten till Dramaten, där han spelat de flesta av den klassiska dramatikens huvudroller, i exempelvis Eugene O'Neills Lång dags färd mot natt, Strindbergs Gustav III och Shakespeares Kung Lear.

Han tog ett avgörande karriärsteg 1959 när han spelade Higgins i musikalen My Fair LadyOscarsteatern och fick lov att både sjunga, spela och, som han uttryckte det, ”skutta”. Detta ledde till ökad popularitet och en breddad repertoar. Denna gav honom romantiska filmroller (till exempel Änglar, finns dom?) och stora roller i musikaler och komedier på Stockholms privatteatrar. Han samarbetade med Ingmar Bergman både på scenen och på film, bland annat i Sommarnattens leende och i Fanny och Alexander.

Hans något deklamatoriska spelstil gav full utdelning när han 1983 övertog Georg Rydebergs uppgift att läsa NyårsklockanSkansen.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Självbiografi[redigera | redigera wikitext]

  • Kulle, Jarl; Wennerholm Eric (1997). Jag Kulle ([Ny, utök. uppl.] /förord 1997 av Lars Löfgren). Stockholm: Bonnier. Libris 7149923. ISBN 91-0-056733-7 

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Regi och filmmanus[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (urval)[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Grundfakta". Svensk Filmdatabas. Läst 4 mars 2013.
  2. ^ Ingen morgondag (1957), Elonte.fi (finsk filmdatabas), läst 22 augusti 2010
  3. ^ ”My Fair Lady”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF25012&pos=102. Läst 15 juni 2015. 
  4. ^ Folke Hähnel (15 september 1961). ”'Oliver' på Oscarsteatern”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-09-15/250/20. Läst 22 augusti 2015. 
  5. ^ Folke Hähnel (22 september 1963). ”Pop-Kulle besegrade publiken: Sofistikerat och fräckt i Lars Forssells tolkning”. Dagens Nyheter: s. 24. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1963-09-22/258/24. Läst 31 augusti 2015. 
  6. ^ ”Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF25049&pos=76. Läst 26 juni 2015. 
  7. ^ Barbro Hähnel (25 september 1964). ”Senap istället för sirap på Oscars tuffa musical”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1964-09-25/261/20. Läst 31 augusti 2015. 
  8. ^ ”Den glada änkan”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24820&pos=33. Läst 26 juni 2015. 
  9. ^ Barbro Hähnel (13 september 1969). ”Variationsrik Kulle i 'Ungkarlslyan': Rush, fart och annorlunda musik”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1969-09-13/248/12. Läst 22 augusti 2015. 
  10. ^ Bengt Jahnsson (22 september 1973). ”Coward på Vasan: Kulle förnyar sig i tunn pjäs”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1973-09-22/257/16. Läst 20 augusti 2015. 
  11. ^ ”Den glada änkan”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24803&pos=34. Läst 26 juni 2015. 
  12. ^ Leif Zern (26 september 1976). ”'Familjens Don Juan' på Vasan: Konservativ - men förbaskat rolig!”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1976-09-26/262/14. Läst 23 augusti 2015. 
  13. ^ Leif Zern (16 januari 1977). ”Familjens Don Juan II: Sällan spelas komedi med sådan lust och frihet”. Dagens Nyheter: s. 17. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1977-01-16/14/17. Läst 23 augusti 2015. 
  14. ^ Leif Zern (2 april 1977). ”'Familjens Don Juan': Roligt för stunden men bara för stunden”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1977-04-02/90/20. Läst 23 augusti 2015. 
  15. ^ Marcus Boldemann (24 september 1977). ”'My Fair Lady' på Oscars: Ladyn lever än”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1977-09-24/260/20. Läst 22 augusti 2015. 
  16. ^ Marcus Boldemann (26 januari 1986). ”Kulle som antihjälte i 'Mannen från La Mancha': Glittret på Oscars som bortblåst”. Dagens Nyheter: s. 22. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1986-01-26/24/22. Läst 30 augusti 2015. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ericson Uno, Engström Klas, red (1989-1993). Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning. Höganäs: Bra böcker. Libris 7665078. ISBN 91-7752-274-5 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]