Integritet (rättighet)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Personlig integritet)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Integritet avser rätten för varje människa att få sin egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för störande ingrepp. [1] Rätten till integritet kan avse personlig integritet eller fysisk integritet (kroppslig integritet, genetisk integritet).

Individens rätt till integritet faller inom ramarna för mänskliga rättigheterna och åtnjuter ett grundlagsskydd i den svenska regeringsformen 2 kapitlet 6 paragrafen. Även i Europakonventionens artikel 8.1. finns ett rättsligt skydd. Men såväl regeringsformen som Europakonventionen lämnar utrymme för inskränkningar under vissa förutsättningar, exempelvis vid brottsbekämpning.

Att uppräthålla den personliga integriteten tjänar två intressenter:[2]

  • Individen: Att skydda den enskilda individens rätt till ett privatliv
  • Samhället: Att skydda samhället som helhet genom att individer, vars integritet skyddas, kan nyttja demokratins rättigheter

Integritet en förutsättning för att medborgarna ska kunna nyttja demokratins rättigheter och är kopplat till den fria åsiktsbildningen.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet stammar från latinets integer som betyder hel eller komplett.

Personlig integritet[redigera | redigera wikitext]

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.
– Artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Personlig integritet är ett rättsligt begrepp. Den är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

I antologin utgiven av Rättsfonden 1980 försöker man räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till "... åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser" (se Europakonventionen).

I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personliga integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta[enligt vem?] med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.

Enligt advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg är rätten till integritet en absolut nödvändig förutsättning för att kunna nyttja demokratins rättigheter. Kränks denna rättighet genom avlyssning mot befolkningen från statens sida hotas individernas personliga integritet och därmed även demokratin i samhället.[3]

Individens förmåga att undandra sig insyn från omgivningen, att ha kontroll över och tilltro till sina konfidentiella kommunikationer, är kopplat till både utvecklandet av självständiga åsikter och den fria åsiktsbildningen.[2]

Fysisk integritet[redigera | redigera wikitext]

Genetisk integritet[redigera | redigera wikitext]

Genetisk integritet skyddas i Sverige i Lagen om genetisk integritet m.m. (SFS 2006:351) och avser begränsningar beträffande rätten för annan att utföra genetisk undersökning eller ta del av genetisk information (med undantag inom hälso- och sjukvården för sådan information som gäller den undersöktes aktuella hälsotillstånd).[4] Undantag görs i lagen även för försäkringsbolag som enligt 2 kap 2 § tillåts att "efterforska eller använda genetisk information i samband med ingående, ändring eller förnyelse av avtal".[5]


Förändringar i värdering av integritet[redigera | redigera wikitext]

I sin doktorsavhandling 2013 skriver juristen Markus Naarttijärvi att det inte bara är viljan till skydd mot, och rädslan för, terrorism och brottsbekämpning som påverkat utökade möjligheter till exempelvis avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation, utan även lagstiftaren har förändrat sin syn på den personliga integriteten.[2]

Naarttijärvi skriver att lagstiftaren (politikerna i Sveriges riksdag) de föregående 15 åren "i allt större utsträckning har gått från att betrakta den personliga integriteten som ett individuellt uttryck för ett samhällsintresse, till att betrakta den personliga integriteten som nästan uteslutande en individuell rättighet eller intresse."[2] Tydliga resonemang om effekter för samhället i stort och medborgarnas förtroende för staten och ordningsmakten som tidigare ingick i förarbeten minskade. Det övergick till att ställa samhällsintresset att utreda eller förebygga vissa mycket allvarliga brott mot den enskilda individ som blir föremål för ett tvångsmedel.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ integritet i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  2. ^ [a b c d e] Markus Naarttijärvi. "För din och andras säkerhet: Konstitutionella proportionalitetskrav och Säkerhetspolisens preventiva tvångsmedel" (ISBN 978-91-7678-866-0). Juridiska institutionen, Umeå universitet, 2013.
  3. ^ TT. "Vill införa hemlig dataavlyssning", Aftonbladet, 12 maj 2016. Åtkomst den 27 juni 2016.
  4. ^ "Nationalencyklopedin ne.se uppslagsord 'integritet'", ne.se. Åtkomst den 10 juli 2016.
  5. ^ "Lag (2006:351) om genetisk integritet m.m.", lagen.nu. Åtkomst den 10 juli 2016.