Sokotraskarv

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Phalacrocorax nigrogularis)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sokotraskarv
Status i världen: Sårbar[1]
Socotra Cormorant.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläktePhalacrocorax
ArtSokotraskarv
P. nigrogularis
Vetenskapligt namn
§ Phalacrocorax nigrogularis
AuktorOgilvie-Grant & Forbes, 1899
Utbredning
Sokotramap.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sokotraskarv[2] (Phalacrocorax nigrogularis) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar som enbart förekommer kring Arabiska halvön.[3] Den minskar kraftigt i antal.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Sokotraskarven är en stor skarv med en kroppslängd på 80 centimeter. Den är svartaktig med bronsgrön glans på rygg och vingar. I häckningsdräkt är den än glansigare med små vita fläckar på halsen. Liknande storskarven är större, har kraftigare näbb samt vitt ansikte och vit haka.[1]

Phalacrocorax nigrogularis.jpg

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fågelns utbredningsområde är längs kusterna och öarna i Persiska viken.[3] Den förekommer i två delpopulationer[4], dels i norr i Persiska viken på öar utmed Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Qatar och möjligen också Iran (dock ingen bekräftad häckning sedan 1972),[4][5][6] dels på en eller flera öar i Arabiska sjön utanför Oman och i Adenviken utanför Jemen.[4][5][6][7] I mars 2005 noterades den också häcka på vid Sokotra.[7] Minst tre fjärdedelar av världspopulationen finns i tre kolonier[4][5][6], den största på Suwad al Janubiyah i Hawaröarna[1]. Sokotraskarven förekommer också utmed kusten och öarna utanför centrala och södra Eritrea, framför allt vintertid, och misstänks häcka utanför Danakilkusten, men detta har inte bekräftats.[8] Vintertid ses den även så långt norrut som Kuwait, där den även har häckat.[9] Fågeln är en tillfällig gäst i Indien.[1]

Sokotraskarvar utanför Khasab, Oman.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Sokotraskarven är en mycket social fågel som året runt ses i stora samlingar.[10][11][12] Arten är uteslutande havslevande och förekommer i närheten av näringsrika uppvällningar.[12] Den häckar på utliggande öar med platta sand- eller grusstränder[13] i kolonier som består av alltifrån 50 till tiotusentals par.[10][12] Utanför häckningstid ses den på klippiga avsatser eller öar.[13]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fågeln lever huvudsakligen av stimlevande småfisk som den dyker efter till mer än 18 meters djup.[11] Data saknas om exakt vilka byten den tar[10][12] men tros inta sardiner, taggmakrillarna Selar crumenophthalmus och Atule mate, silversidefisken Atherinomorphus lacunosus, näbbgäddan Hemiramphus far och kaninfisken Siganus javus.[11]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Sokotraskarven har ett rätt litet utbredningsområde och minskar kraftigt i antal till följd av störningar från människan, oljeutsläpp och exploatering. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som sårbar.[1] Världspopulationen uppskattas till 110.000 par.[7] Arten har försvunnit från tolv kolonier i norr sedan 1960-talet, vilket motsvarar en minskning med upp till 80.000 par.[5][6] Mellan 1980 och 1992 minskade antalet häckande par i Saudiarabien med 75%.[6]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Phalacrocorax nigrogularis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c d] Gallagher, M. D.; Scott, D. A.; Ormond, R. F. G.; Connor, R. J.; Jennings, M. C. 1984. The distribution and conservation of seabirds breeding on the coasts and islands of Iran and Arabia. In: Croxall, J.P.; Evans, P.G.H.; Schreiber, R.W. (ed.), Status and conservation of the world's seabirds, pp. 421-456. International Council for Bird Preservation, Cambridge, U.K.
  5. ^ [a b c d] Aspinall, S. 1996. Status and conservation of the breeding birds of the United Arab Emirates. Hobby, Liverpool, U.K.
  6. ^ [a b c d e] Symens, P.; Kinzelbach, R.; Suhaibani, A.; Werner, M. 1993. A review of the status, distribution and conservation of the Socotra Cormorant Phalacrocorax nigrogularis. Zoology in the Middle East 8: 17-30.
  7. ^ [a b c] Jennings, M. C. 2010. Atlas of the breeding birds of Arabia. Senckenberg Gesellschaft für Naturforschung and King Abdulaziz City for Science and Technology, Frankfurt am Main, Germany and Riyadh.
  8. ^ Chiozzi, G.; De Marchi, G.; Semere, D. 2007. The Socotra Cormorant (Phalacrocorax nigrogularis) regularly winters and possibly breeds in the southern Red Sea. 31st Annual Meeting of the Waterbird Society, 30 October - 3 November 2007, Edifici Històric, Universitat de Barcelona, pp. 172.
  9. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 70. ISBN 978-84-941892-9-6 
  10. ^ [a b c] Johnsgard, P. A. 1993. Cormorants, darters, and pelicans of the world. Smithsonian Institution Press, Washington.
  11. ^ [a b c] King, H. 2004. Communal behaviour of Socotra cormorant, Bahrain. Phoenix 20: 25-28.
  12. ^ [a b c d] Nelson, J. B. 2005. Pelicans, cormorants and their relatives. Pelecanidae, Sulidae, Phalacrocoracidae, Anhingidae, Fregatidae, Phaethontidae. Oxford University Press, Oxford, U.K.
  13. ^ [a b] del Hoyo, J., Elliot, A. and Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, Vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]