Bahrain

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Staten Bahrain
مملكة البحرين
Dawlat al-Bahrain/
Flagga Statsvapen
Valspråkinget
Nationalsång: Bahrainona
Huvudstad
(och största stad)
Manama
Officiellt språk Arabiska
Demonym bahrainare[1]
Statsskick Konstitutionell monarki
 -  Kung Hamad ibn Isa al-Khalifah
 -  Premiärminister Khalifa ibn Sulman al-Khalifa
Självständighet från Storbritannien 
 -  Erkänd 15 augusti 1971 
Area
 -  Totalt 693 km² [2](178:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning 807 131 [3](159:e)
 -  Befolkningstäthet 1 160 inv./km² (7:e)
BNP (PPP) 2010 års beräkning
 -  Totalt $29 712 miljarder (158:e)
 -  Per capita $26 852 
Valuta Bahrainsk dinar (BHD)
Tidszon UTC+3
Topografi
 -  Högsta punkt Jabal ad Dukhan, 135 m ö.h.
Nationaldag 16 december
Nationalitetsmärke BRN
Landskod BH, BHR, 048
Toppdomän .bh
Landsnummer 973
Engelskspråkig karta över Bahrain.

Bahrain, alternativt Bahrein (motsvarande arabiskans uttal), formellt Staten Bahrain[4][1] (arabiska: مملكة البحرين), är en östat belägen i Persiska viken med omkring 800 000 invånare. Landet består av 33 öar, varav den största, Bahrain, utgör cirka sju åttondelar av landets totala yta och där även landets huvudstad Manama ligger. Bahrain har en maritim gräns mot Qatar och Saudiarabien. USA har en militärbas för sin femte flotta i Manama.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bahrains historia

Förhistoria till medeltid[redigera | redigera wikitext]

Runt 3000 år f.Kr, då bronsåldern inleddes i Främre Orienten, var Bahrain del av en högkultur som troligtvis motsvarar det sumererna kallade Dilmuns trädgård och som var knutpunkt för handel med Induskulturen i öster och Tvåflodslandet i väster.[5] Utgrävningarna vid Qal'at al-Bahrain visar fornlämningar från runt 2000 år f.Kr och vad som kan ha varit huvudstaden i Dilmuncivilisationen. Bahrains välstånd och betydelse minskade kraftigt i och med att Mesopotamiens handel, som en direkt följd av Induskulturens sammanbrott, bytte geografisk riktning. Från runt 500-talet f.Kr kontrollerades Bahrain av det akemenidiska Perserriket och från runt 200 f.Kr tillhörde ön Partien och var ett centrum för handeln i Persiska viken. På Alexander den stores tid ingick ön, av grekerna kallad Tylos, i den grekiska kultursfären och Zeus tillbads i formen av den arabiska solguden Shams.[6] Enligt traditionella muslimska källor sände profeten Muhammed ett sändebud till öns härskare Munzir ibn Sawa Al Tamimi år 628 varefter rikets befolkning konverterade till islam.

Tidigmodern tid[redigera | redigera wikitext]

Bahrain var under långa perioder under persiskt inflytande fram till att Kungariket Portugal erövrade ön 1521. 1602 drevs portugiserna ut av shah Abbas I av det safavidiska Persien och ön hörde återigen till Persien fram till 1783, men styrdes de facto av arabiska nomadstammar. 1717 och 1738 invaderades ön av Oman.[7] Under 1800-talet skedde återigen invasioner av dels omanierna och dels det saudiska Emiratet Diriyah. Genom ett fördrag, General Maritime Treaty, som slöts med kustschejkerna 1820 erkände britterna stammen Al Khalifa som legitima härskare av ön Bahrain.[8] Efter att Muhammed Ali av Egypten på uppdrag av Höga porten hade krossat det saudiska riket på Arabiska halvön 1830 krävde han tribut av Bahrain, vars schejk Abdul al-Khalifa i brist på stöd från vare sig Persien eller Storbritannien tvingades att underkasta sig de egyptiska kraven.[9]

Modern tid[redigera | redigera wikitext]

1860 hotades Bahrain istället av Storbritannien och schejk Mohammad bin Khalifa al-Khalifa sökte skydd hos den persiska fursten av Fars samt Osmanska rikets guvernör i Bagdad. Båda erbjöd sitt stöd till schejken, men i slutändan uteblev den militära assistansen och 1861 tvingades schejken underkasta sig brittiskt beskydd.[9] Fram till 1867 styrde familjen Al Khalifa också över angränsande Qatar.[10] Bahrain ingick i de så kallade Fördragsstaterna som var ett brittiskt protektorat upprättat år 1892.

Efterhand växte oppositionen mot det brittiska styret sig allt starkare. Samtidigt blev Bahrain ett viktigt område genom den olja som på 1930-talet börjat utvinnas här. 1968 beslöt sig britterna att dra tillbaka sina trupper från Bahrain. Iran gjorde anspråk på Bahrain men accepterade Bahrains självständighet sedan en folkomröstning uttalat sig för denna.[11]

När protektoratet upplöstes i självständiga småstater den 15 augusti 1971 valde Bahrain och Qatar (samt under några månader även Ras al-Khaimah) att inte ansluta sig till den nya förbundsstaten Förenade Arabemiraten. 1973 fick landet sin första författning och i december samma år hölls de första parlamentsvalen.[12] Två år senare införde emiren Isa bin Salman al-Khalifa undantagstillstånd, upplöste Nationalförsamlingen och upphävde författningen. Som resultat av Iran-Irak-kriget på 1980-talet var Bahrain med att bilda Gulfstaternas samarbetsråd med övriga arabiska grannländer.[13]

1981 genomfördes ett misslyckat kuppförsök av muslimska fundamentalister riktat mot emiren.[11]

Landet deltog i koalitionen mot Irak i Kuwaitkriget och 1991 slöts ett militärt samarbetsavtal med USA.[14]

1992 genomfördes vissa reformer för att öka folkets medbestämmande. Samtidigt har oroligheterna ökat bland den shiitiska majoriteten i landet.[11]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Bahrain ligger i Bahrainviken i Persiska viken, mellan Saudiarabien och halvön Qatar. Riket består av ön Bahrain och 32 andra öar, dels runtom Bahrain (de största är Jazirat al-Muharraq och Umm an-Na'san), dels Hawaröarna nära Qatars kust. Bara sex av öarna är bebodda.

Huvudön Bahrain är 48 kilometer lång och 18 kilometer bred, och är uppbyggt av kalksten, sandsten och märgel från krita och tertiär. Den högsta punkten är Jabal ad Dukhan som ligger 135 meter över havet och är belägen mitt på Bahrainön.[15] Ön består till 90 procent av öken,[källa behövs] men i söder och sydväst finns sandslätter och marskland. Ön är omgiven av korallrev.[15]

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Klimatet är hett och torrt i Bahrain med en årsnederbörd på knappt 100 millimeter. Nederbörden kommer om vintern och våren. Trots den sparsamma nederbörden har Bahrain stora (men minskande) reservoarer av grundvatten. Medeltemperaturen är 17 °C i januari och 34 °C i augusti. De varmaste månaderna är augusti och september då temperaturen kan stiga till 40 °C.[16]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bahrains guvernement

Bahrain består av fem guvernement (muhafazah). Fram till och med 3 juli 2003 var Bahrain indelat i tolv kommuner.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Bahrain är en konstitutionell monarki där kungen av Bahrain utövar mycket stor makt enligt 2002 års författning. Kungen utser landets premiärminister samt övriga regeringsmedlemmar, är högsta befälhavare och leder domstolsväsendet. Landet har ett tvåkammarparlament, Nationalförsamlingen, där kungen utser samtliga ledamöter till överhuset medan ledamöter i underhuset väljs i allmänna val var fjärde år.[17] Politiska partier tillåts men den shiamuslimska oppositionen har tidvis bojkottat parlamentet i protest mot vad man uppfattar vara manipulerad valkretsindelning för att begränsa dess inflytande.[18][19]

Kungen av Bahrain, fram till 1999 titulerad emir, är överhuvud för den styrande dynastin Al Khalifah. Den sittande monarken är Hamad ibn Isa al-Khalifah. Premiärministern, den nuvarande kungens farbror Khalifah ibn Sulman al-Khalifah, har varit regeringschef oavbrutet ända sedan 1971 och är därmed den regeringschef som suttit på sin post längst i världen.[20]

Revolten 2011[redigera | redigera wikitext]

Som en följd av jasminrevolutionen i Tunisien och övriga revolter runt om i arabvärlden som utgjorde arabiska våren inleddes i februari 2011 även demonstrationer i Bahrain.[21] Protesterna syftade inledningsvis till att uppnå större politisk frihet och jämlikhet för den shiitiska majoriteten i landet men utvidgades till att kräva ett slut på monarkin. Myndigheterna reagerade med massarresteringar och slog våldsamt ner alla protestyttringar samtidigt som militärstyrkor från grannländerna i Gulfstaternas samarbetsråd skickades för att bistå kungahuset. Trots löften från bl a kronprinsen om reformer rapporterade Amnesty International i april 2012 att tortyr av arresterade demonstranter fortsatte.[22][23][24]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Al Bander Resort.

Petroleum är Bahrains viktigaste exportprodukt och står för 60 procent av statens inkomster och 30 procent av BNP. Landets välstånd grundar sig på goda olje- och naturgasfyndigheter och Bahrain blev Mellanösterns första stora exportör av olja. Denna upptäcktes 1932 och exploaterades främst av amerikanska företag men förstatligades senare. Här finns ett av regionens största raffinaderier, som även tar emot saudiarabisk olja. Landet har försökt bredda sitt näringsliv och bli ett finanscentrum i arabvärlden, för att locka utländska investeringar tas ingen inkomstskatt eller bolagsskatt.[10]

Förutom oljeindustrin finns bl a aluminiumverk, skeppsvarv för oljetankers och den stora frihamnen Mina Sulman. USA:s femte flotta är baserad i Manama och drygt 6000 amerikanska soldater tjänstgör i landet.[25] 2004 slöt Bahrain ett frihandelsavtal med USA.[10]

I norr finns konstbevattnat jordbruk (dadlar, frukt och grönsaker). Med oljeinkomsterna har en social välfärdsstat skapats, som bl a ger fri sjukvård och undervisning för alla medborgare men oljan börjar dock ta slut vilket är ett allvarligt hot mot Bahrains ekonomi. Man satsar hårt på turism och år 2004 öppnades landets racerbana, Bahrain International Circuit, ritad av den tyska banarkitekten Hermann Tilke. Banan arrangerar bland annat Bahrains Grand Prix i Formel 1 och före oroligheterna 2011 besökte runt 40 000 personer om året landet för att se tävlingarna.[10]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Landet hade 2010 en befolkning på över 1,2 miljoner invånare varav runt 560 000 var bahrainska medborgare (46 %) och 660 000 utlänningar (54 %), varav den absoluta merparten är gästarbetare.[26] Landet är ett av de mest tättbefolkade i världen.[26] Större delen av Bahrains befolkning bor i någon av de två största städerna, Manama och Muharraq. Till de större minoriteterna hör européer och sydostasiater. Det finns också en stor persisk minoritet, varav vissa härstammar från släkt som har bott i landet sedan medeltiden medan andra har flyttat dit i samband med den iranska revolutionen och Iran-Irak-kriget.

Arabiska är officiellt språk men de flesta förstår också engelska.[27]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Al-Fatih-moskén i Manama.

Islam är statsreligion i landet och den tro som nästan alla bahrainier bekänner sig till, ca 65-75 % är shiamuslimer.[28][29] Ca 98 % av alla bahrainska medborgare bekänner sig till islam och 2 % tillhör religiösa minoriterer inklusive drygt 1000 kristna med Grekisk-ortodoxa kyrkan som största samfund, en inhemsk judisk minoritet på 30-50 personer samt runt 1000 invånare som bekänner sig till Bahá'í-tron.[30][31] Drygt hälften av alla gästarbetare i landet tillhör religiösa minoriteter inklusive kristna, hinduer, buddhister och sikher.[32] Av den totala befolkningen är 70 % muslimer och 30 % övriga.

Bahrains författning slår ej fast religionsfrihet men individers möjlighet att utöva sin religion respekteras i allmänhet av myndigheterna.[33] Härskarfamiljen Al Khalifa och det ledande skiktet i samhället är sunnimuslimer och många ur den shiamuslimska majoriteten känner sig diskriminerade av de styrande.[34] Shiitiska präster behandlas strängt, gudstjänster kan censureras och sunnimuslimer åtnjuter i praktiken fördelaktig samhällsstatus.[33]

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 16 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 N/A
Transparency International Korruptionsindex 2008 43 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2006 32 av 179

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] (PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (9., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2013. Sid. 67. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/41146 
  2. ^ ”Bahrain – geografi”. Landguiden. http://www.landguiden.se/Lander/Asien/Bahrain/Geografi. Läst 6 maj 2012. 
  3. ^ ”Bahrain – befolkning och språk”. Landguiden. http://www.landguiden.se/Lander/Asien/Bahrain/Befolkning-Sprak. Läst 6 maj 2012. 
  4. ^ Utrikespolitiaka institutet/ Landguiden - Bahrain
  5. ^ ”Qal'at al-Bahrain – Ancient Harbour and Capital of Dilmun”. UNESCO. http://whc.unesco.org/en/list/1192. Läst 5 oktober 2012. 
  6. ^ Phillip Ward, Bahrain: A Travel Guide, Oleander Press s.68
  7. ^ Cole, Juan R. I. Rival Empires of Trade and Imami Shiism in Eastern Arabia, 1300–1800, p. 194
  8. ^ Al-Baharna, Husain (1968). Legal Status of the Arabian Gulf States: A Study of Their Treaty Relations and Their International Problems. Manchester University Press. Sid. 31. ISBN 0-7190-0332-6. http://books.google.com/?id=BH27AAAAIAAJ 
  9. ^ [a b] Pridham, B.R. (2004). New Arabian Studies, Volume 6. University of Exeter Press. Sid. 51, 52, 53, 67, 68. ISBN 0859897060. http://books.google.com.bh/books?id=mu3tEPkVBpIC&lpg=PA67&dq=Pasha%20Bahrain%20Egyptian&pg=PA67#v=onepage&q=egypt%20bahrain&f=false 
  10. ^ [a b c d] http://www.swedenabroad.com/ImageVaultFiles/id_21017/cf_52/Landrapport_Bahrain_20140601.PDF
  11. ^ [a b c] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (upppslagsord Bahrain)
  12. ^ Nohlen, D, Grotz, F & Hartmann, C (2001) Elections in Asia: A data handbook, Volume I, p53 ISBN 0-19-924958-X
  13. ^ http://countrystudies.us/persian-gulf-states/44.htm
  14. ^ http://countrystudies.us/persian-gulf-states/99.htm
  15. ^ [a b] ”Bahrain – natur”. Store norske leksikon. http://snl.no/Bahrain/natur. Läst 6 maj 2012. 
  16. ^ ”Bahrain – klima”. Store norske leksikon. http://snl.no/Bahrain/klima. Läst 6 maj 2012. 
  17. ^ ”Bahrain”. International Foundation for Electoral Systems. 26 juli 2010. http://www.electionguide.org/country.php?ID=18. Läst 22 mars 2011. 
  18. ^ Guide to Bahrain's politics – 4 Sep 2008. Ambassador Ereli, US Embassy, Bahrain/Wikileaks/The Guardian
  19. ^ Bronner, Ethan (24 September 2011). ”Bahrain Vote Erupts in Violence”. The New York Times. Arkiverad från originalet den 24 September 2011. http://www.webcitation.org/61wiSVRmj. Läst 24 September 2011. 
  20. ^ "Bahrain News — The Protests". New York Times. 24 June 2012. Retrieved 2 July 2012.
  21. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/polis-stormade-bahraindemonstranter
  22. ^ Payne, Ed (17 April 2012). ”Amnesty report: Bahrain reforms are 'flawed,' 'inadequate'”. CNN. http://articles.cnn.com/2012-04-17/middleeast/world_meast_bahrain-unrest_1_amnesty-report-reforms-human-rights?_s=PM:MIDDLEEAST. Läst 7 July 2012. 
  23. ^ "Bahrain police 'continue to torture detainees'". BBC. 29 April 2012. Retrieved 5 July 2012.
  24. ^ http://www.reuters.com/article/2012/12/08/us-bahrain-politics-idUSBRE8B704H20121208
  25. ^ ”Welcome to Naval Support Activity Bahrain”. Commander, Navy Installations Command. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2012. http://www.webcitation.org/6BD7cjS5H. Läst 5 oktober 2012. 
  26. ^ [a b] ”General Tables”. Bahraini Census 2010. http://www.census2010.gov.bh/results_en.php. Läst 3 mars 2012. 
  27. ^ ”Bahrain: Languages”. Britannica Online. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/49072/Bahrain/256652/Languages. Läst 28 juni 2012. 
  28. ^ Taheri, Amir (17 February 2011). ”Why Bahrain blew up”. New York Post. Arkiverad från originalet den 3 October 2012. http://www.webcitation.org/6BA6ukktF. Läst 22 February 2011. 
  29. ^ Carey, Glen; Hatem, Mohammed (16 February 2011). ”Bahrain Shiites May Rally After Funeral for Protester”. Bloomberg. http://www.bloomberg.com/news/2011-02-15/bahrain-shiites-may-rally-after-funeral-for-second-person-killed-in-unrest.html. Läst 5 March 2012. 
  30. ^ Habib Toumi (4 april 2007). ”Bahrain defends contacts with US Jewish body”. gulfnews.com. http://www.gulfnews.com/region/Bahrain/10115853.html. 
  31. ^ http://www.avona.org/bahrain/bahrain_about.htm#.U6qaVLG1YxI
  32. ^ http://bahrain.usembassy.gov/policy/religious-freedom-report.html
  33. ^ [a b] http://www.state.gov/documents/organization/171732.pdf
  34. ^ Utrikespolitiska institutet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]