Przewalskis häst

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Przewalskihäst
Status i världen: Akut hotad[1]
Przewalskis-horse-036437.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Uddtåiga hovdjur
Perissodactyla
Familj Hästdjur
Equidae
Släkte Hästar
Equus
Art Vildhäst
E. ferus
Underart Przewalski häst
E. f. przewalskii
Vetenskapligt namn
§ Equus ferus przewalskii
Auktor Poljakov, 1881
Synonymer
Equus caballus przewalskii
Hitta fler artiklar om djur med
Vilda Przewalskihästar finns nu i Hustai National Park i Mongoliet
Przewalskihästens svansrot är annorlunda än andra hästars då den är korthårig och liknar mulans

Przewalskis häst som även kallas Przewalskis vildhäst, Przewalskihästen och Przevalskijs häst eller mongolisk eller asiatisk vildhäst (Equus ferus przewalskii) är en häst som upptäcktes i slutet av 1800-talet. Przewalskis häst är den enda nu levande vildhästen och är ett mycket skyggt stäppdjur, som löper stor risk att dö ut.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Przewalskihästen är en urhistorisk häst som är den sista länken mellan dagens moderna häst och de förhistoriska hästarna. De har levt på stäpperna i Asien, mest i Mongoliet i flera tusen år och en del av dem har även influerat främst vissa asiatiska hästraser.

Det sägs att hästarna upptäcktes av Nikolaj Przjevalskij år 1879 men dokument finns om hästarna sedan 1400-talet. Men första kända nämnandet av hästarna gjordes under 1700-talet av en skotsk läkare som blivit skickad till ambassaden i Kina av Peter den store och han beskrev vildhästarna i detalj i sina anteckningar "Journey from St Petersburg to Pekin". 1814 publicerades ytterligare en dokumentation om Przewalskin av den brittiska naturforskaren överste Hamilton Smith som publicerade utförliga rapporter om vildhästarna i dåtidens ledande naturhistoriska skrift "Jardines Naturalist's Library"

Men det skulle dröja ända fram till 1879 innan hästarna officiellt "återupptäcktes" av den ryske generalen och forskningsresanden Nikolaj Przjevalskij som var överste i den ryska armén. Nikolaj Przjevalskij var varken naturforskare eller zoolog utan en erfaren militär spanare, kartograf och agent för den ryska tsaren. Han stötte på de vilda hästarna i Daqin Shan-bergen (gula hästarnas berg) som låg på randen till Gobiöknen i Mongoliet. Przevalskij fick en hästhud i present av de lokala jägarna som kallade hästarna för "taki". De jagade dock hästarna näst intill utrotning för köttet och hudens skull.

Zoologen J.S Poliakov använde senare samma hästhud när han skulle göra den första vetenskapliga beskrivningen av hästen som han kallade Equus ferus przewalskii przewalskii poliakov eller även Przevalskijs häst som efter det blev den mycket vanligare benämningen Przewalski. 1889 fick några ryska forskare tag på fyra av vildhästarna och ett år senare fick man ytterligare en hingst och två ston som fördes till godsägaren Friedrich von Falz-Fein i Askanija Nova i närheten av Cherson i Nya Ryssland, i dagens södra Ukraina. Under ett års tid samlades även en hel del hästar in av en expedition som organiserats av den tyska, ledande djurhandlaren Carl Hagenbeck som fått i uppdrag att samla in exemplar av rasen till hertigen i Bedford. Med hjälp av de lokala kirgiserna fick han tag på hela 17 unghingstar och 15 unga ston och zoologerna kunde nu studera hästarna i detalj. Hästarna förklarades som unika och med hjälp av historiska gravfynd från Gobiöknen kunde man nu fastställa att Przewalskihästarna hade ett enastående historiskt värde och att de hade existerat i över 5 miljoner år.

Den vilda populationen dog ut helt under 1960-talet, och man avlade nu enbart på de hästar som vuxit upp i fångenskap, som sedan hölls i djurparker och zoologiska trädgårdar. För att ytterligare hålla koll på hästarna och hjälpa till att bevara dem öppnade man även en stambok år 1979 för hästarna där man skrev upp alla föl som föddes. Detta var också en garanti för att undvika inavel.

Den största stammen i fångenskap finns idag i ett reservat i Askanija Nova i södra Ukraina och därifrån har hästar i sin tur i begränsat antal utplanterats på Hortobágypustan i Ungern samt till det oavsiktliga men alldeles unika och stora naturreservat som uppstod i det område kring Tjernobyl som utrymts efter olyckan och hästarna figurerar i en dokumentärfilm från området.[2]

Sedan 1992 har en serie lyckade utplanteringar gjorts i områden som liknar hästarnas naturliga miljö i ett område som sedan 1998 kallas Hustai National Park. Den vilda populationen uppgår nu till ca 248 djur och det finns ca 1500 exemplar i fångenskap. Alla härstammar från cirka 31 individer som fångades in 1945 och vars avkomma fanns i djurparker. Hästarna är fortfarande få till antalet men är inte längre hotade av jägare som förut.

Przewalskihästen finns även i Sverige i bland annat Skånes Djurpark[3] och på Nordens ark.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Przewalskihästen är en riktigt primitiv häst som är ungefär lika stor som en medelstor ponny med en mankhöjd som ligger på runt 130–135 cm. Svansroten är korthårig, manen delvis upprättstående. Färgen är alltid black, det vill säga gulbrun med svarta ben och svart man och svans, och hästarna har alltid primitiva tecken som en mörkare ål längs ryggen, ljusare päls på buken runt ögonen och på mulen (mjölmule) och ibland även zebratecken på benen. Tonen i pälsen kan vara något växlande, vanligen gulbrun men de kan vara något ljusare och ibland så mörka att de får en rödbrun nyans i pälsen. Huvudet är tungt och jämförelsevis stort mot kroppen, nosprofilen är utåtbuktande och ögonen är högt placerade på huvudet. Ryggen är platt och rak och manken odefinierbar.

Przewalskihästen skiljer sig en del från dagens modernare hästar, bland annat då den har 66 kromosomer istället för de 64 som dagens hästar har. Detta hindrar dock inte rasen från att kunna ge fertil avkomma vid korsning med tamhästar (vilket till exempel åsnor inte kan på grund av större skillnad i kromosomerna). Przewalskihästarna är även aggressiva och stridslystna i frihet till skillnad från andra hästar som istället har en starkare flyktinstinkt. Przewalskihästarna är även migratoriska då de vandrar norrut på vintern och söderut på våren. Manen är även rättuppstående och blir oftast inte över 20 cm lång. Taglet i man och svans har också en mycket grov struktur och luggen saknas för det mesta. Även svansen är unik för hästarna då den övre delen av svansen är korthårig, ungefär som hos en mula. Ett unikt tecken för Przewalskin är även ett svart streck som går tvärs över skuldrorna och bilder ett kors över manken tillsammans med ålen. Przewalskihästarna kan även lagra fett i nacken inför torra perioder, ungefär som kamelen.

Przewalskihästen lever idag mest i Hustai National Park i öknarna mellan Altai och Tianschan. Det är ett stäppområde i närheten av bergsområdet där de först hittades. Det är ett klimat där temperaturen kan gå ner till -40 grader på nätterna och ändå vara upp mot 30 plusgrader på dagarna. Men Przewalskihästen har utvecklats i liknande klimat och är väl anpassad för extrema temperaturer. Bland annat är kindtänderna större och bättre utvecklade för att kunna tugga det sträva gräset och hovarna är hårda och tåliga för att klara påfrestningarna från underlaget. Hovarna nöts ned naturligt av underlaget för att inte bli för långa.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Equus ferus ssp. przewalskii”. The IUCN Red List of Threatened Species. IUCN. http://www.iucnredlist.org/details/7961. Läst 18 mars 2009. 
  2. ^ 5:52 i ”Chernobyl today!”. http://www.youtube.com/watch?v=dZh1AqvDbYk. Läst 30 december 2010.  (engelska)
  3. ^ ”Przewalskis häst”. Skånes Djurpark. http://www.skanesdjurpark.se/vara_djur/daggdjur/phast.shtml. Läst 28 februari 2012. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Eads, Brian (2009). Djurparkerna ville sälja sina exemplar av Przewalskis häst. sid. 36-37. ISSN: 2000-0642. SVERIGEDEMOKRATERNAS RÖTTER

Sverigedemokraterna (SD) bildades i Stockholm den 6 februari 1988 av personer, som främst kom från Framstegspartiet och Sverigepartiet. Nedan följer en redogörelse för hur Sverigedemokraterna kom till. Det är en förvirrande bild, där partier sprängs eller upplöses för att återuppstå under nya namn och delvis nya politiska idéer. Mitt i denna miljö av ”hela havet stormar”, fanns det en viss kontinuitet, genom att det var ett begränsat antal ledande personer, som bytte stolar med varandra.

Här nedan skall skildras var SD:s rötter skall sökas och även påvisas de villospår, som media och vissa politiker söker lägga ut. Sannolikt därför att de själva tror på de förenklade förklaringarna. SD:s historia är nämligen lite komplicerad.

SD FALSKA RÖTTER – NRP, BSS, VAM Statsminister Stefan Löfvén påstår med åberopande av historiestuderanden Henrik Arnstad att SD har sina rötter i Nordiska Rikspartiet (NRP), Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM).

Nordiska Rikspartiet kan lämnas därhän. NRP har aldrig haft någon koppling till SD annat än att enskilda personer kan ha lämnat NRP för SD. Partiet erhöll 2002 i riksdagsvalet 17 röster i hela landet. Det var det sista valet NRP deltog i. NRP upplöstes 2009.

Bevara Sverige Svenskt bildades 1982 med Leif Ericsson (Zeilon) som interimsordförande. Ordförande blev 1983 Sven Davidsson, som satt kvar till organisationens upplösning, varvid medlemmar anslöt sig till nybildade Sverigepartiet. BSS var egentligen inget politiskt parti, utan närmast en slogan och en propagandacentral, som sysslade med att sätta upp klistermärken med politiska budskap. BSS upplöstes 1986, det vill säga två år före bildandet av SD.

Vitt Ariskt Motstånd har inte något med SD att göra. VAM bildades 1990 av Christopher Ragne och Klas Lund. VAM bedrev verksamhet 1991-1993. Notera att VAM inte existerade då SD bildades.

SD VERKLIGA RÖTTER – FRAMSTEGSPARTIET OCH SVERIGEPARTIET 1964 bildades Medborgerlig Samling (MbS) som ett försök att ena Högerpartiet (nu Moderaterna), Folkpartiet och Centerpartiet till en ”allians” i Skåne. MbS fick tre riksdagsledamöter: Bertil Rubin (C), Sten Sjöholm (Fp) och Carl Göran Regnell (H).

1965 namnändrades MbS till Samling för Framsteg, som 1968 blev Framstegspartiet (FRP) med Bertil Rubin (ex- C) som partiledare.

Framstegspartiet splittrades 1985 varvid stockholmsavdelningen ur FRP under ledning av Stefan Herrmann bildade 16 november 1986 Sverigepartiet (SvP). Resterande delar av FRP samlades under Tony Wiklander (ex-S) i Åstorp och uppgick omsider 2001 i SD.

Sverigepartiet leddes av Stefan Herrman med Sven Davidsson som vice ordförande. Partiet hade endast ett större möte, nämligen 6 juni 1987 i Medborgarhuset i Stockholm. Vid ett stormigt möte uteslöts bl a Stefan Herrman den 27 oktober 1987, varvid partiet började förfalla.

Sverigepartiet upplöstes 1988 varvid flera medlemmar övergick till nybildade Sverigedemokraterna (SD).

SVERIGEDEMOKRATERNAS FÖRSTA TID Syftet med SD var att lämna aktivismen och istället agera demokratiskt och parlamentariskt. Den första tiden hade SD identitetsproblem med en spricka mellan de parlamentariska och aktivistiska falangerna. Bidragande var att den förste partiordföranden hade aktivistisk bakgrund.

Kvantitet gick före kvalitet och även icke-partimedlemmar tilläts delta i möten och demonstrationer. Dessa möten och demonstrationer drog till sig s k skinnskallar, klädda i bomberjackor och högskaftade läderkängor. Det förekom att enskilda personer samtidigt var medlemmar i flera organisationer.

De första åren hade SD två talespersoner. 1. Leif Ericsson (Zeilon) 1988-89. Han hade ett förflutet i BSS och Sverigepartiet. Som andre talesperson fungerade Jonny Berg. Leif Ericsson lämnade SD och bildade 1994 Hembygdspartiet, som 1995 bytte namn till Konservativa Partiet och upplöstes 1999.

2. Anders Klarström 1989-95. Han var en politisk sökare, som deltagit i aktiviteter med Europeiska Arbetarpartiet (EAP), Nordiska Rikspartiet (NRP) och Moderaterna. Han gick med i SD 1988. Som andre talesperson fungerade 1989-1990 Ola Sundberg och 1990-1992 Madeleine Larsson. Från 1992 till 1995 var Anders Klarström ensam partiledare. 1996 tog Klarström avstånd från sina tidigare politiska aktiviteter. Enligt uppgift skall Klarström därefter ha blivit socialdemokrat.

SD UNDER NY REGIM 3. Mikael Jansson (ex-Centerpartiet) var partiledare 1995-2005. Han införde omgående förbud mot bomberjackor och kängor m m samt disciplinerade SD.

Detta ledde till att yngre aktivister och äldre ”traditionalister” lämnade SD, som de tyckte hade blivit för ”mesigt”. Rikspolisstyrelsen konstaterade redan 1996 att SD var demokratiskt och parlamentariskt. Se Rikspolisstyrelsens handbok 1997 ”Nazist, rasist eller bara patriot” av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström. ISBN 9789187203510.

De kända politikerna Sten Andersson (riksdagsledamot ex-M) i Malmö och Sven-Olle Olsson (kommunalråd ex-C och Sjöbopartiet) i Sjöbo anslöt sig nu till SD och påverkade starkt partiets organisation och politik. Redan 1996 hade SD alltså lämnat aktivismen och istället fördjupat arbetet med att vara ett parlamentariskt och demokratiskt parti, på nationalistisk grund. Ledare och medlemmar från partiets första tid 1988-1995 hade lämnat SD och bildat nya organisationer.

SD SPRICKER – NATIONALDEMOKRATERNA BILDAS 2001 bröt sig personer, som ogillade SD:s parlamentariska politik ur partiet och bildade Nationaldemokraterna (ND). ND leddes 2001-2004 av Anders Steen, 2004-2005 av Thomas Johansson, 2005-2006 av Nils Eric Hennix och 2006-2014 av Marc Abrahamsson. ND upplöstes 2014.

SD REFORMERAS YTTERLIGARE 4. Jimmie Åkesson (fd Moderat Skolungdom) valdes 2005 till partiledare. Han fortsatte med Janssons reformarbete. Jimmie införde den s k nolltoleransen. 2010 valdes SD in i riksdagen och erhöll 20 mandat. Av partiets riksdagsledamöter 2010-14 hade de flesta en bakgrund i M och därnäst kommer S. Endast en ledamot saknade bakgrund i ett annat riksdagsparti.

Av riksdagsgruppens 20 ledamöter 2010-2014 var en invandrare (Hagwall), två andra generationens invandrare (Ekeroth, Jomshof), två gifta med invandrare (Bojerud, Skalin) och två med utlandsadopterade barn (Bojerud, Wiklander).

NÅGRA AV SVERIGEDEMOKRATERNAS BITTRASTE FIENDER Det finns flera grupper, som anser att SD är förrädare, som slagit in på den parlamentariska vägen. Den kanske mest kända är Svenskarnas Parti (SvP) som bildades 1994 av folk från VAM och tog namnet Nationalsocialistisk Front (NSF). NSF upplöstes 2008 och återuppstod som Folkfronten, som 2009 sprängdes i två delar, Svenskarnas Parti (SvP) och Nordiska Nationalsocialister (NNS). SvP är det mer aktiva och leds av Stefan Jacobsson i Sjöbo.

Svenska Motståndsrörelsen (SMR) bildades 1997 av Klas Lund (ex-VAM). Rörelsen är aktivistisk och främst verksam i Dalarna. Genom att skriva till namn på en SD-valsedel erhöll SMR ett kommunalt mandat. SMR avser bilda en politisk gren.

Vit maktrörelsen. Enligt Säkerhetspolisen utgörs Vit maktrörelsen av fyra små konkurrerande organisationer med ett 20-tal undergrupperingar. Svenskarnas Parti (SvP), Svenska Motståndsrörelsen (SMR), Nordiska Förbundet och Fria Nationalister. Endast SvP är ett politiskt parti och erhöll i riksdagsvalet 2014 det helt försumbara röstetalet 0,07%.

NULÄGET De personer, som 1988 var aktiva i SD, har av olika skäl lämnat partiet. SD av idag är något helt annat än för 25 år sedan. Vill man nödvändigtvis söka SD:s rötter, hamnar man i Medborgerlig Samling (MbS) och Centerpartiet, Folkpartiet och Högerpartiet (Moderaterna) 1964 som 1968 blev Framstegspartiet samt Sverigepartiet, som 1986 bildades av utbrytare från Framstegspartiet.

SD har efter riksdagsvalet 2014 ökat till 49 riksdagsledamöter.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]